Under den svåra tiden gjorde specialläraren skillnaden

När jag var fem år 1984 började jag på förskolan ”Lek och bus”. Jag hade aldrig tidigare gått på förskola utan varit hemma med min mamma, och nu var jag rädd för det nya och osäkra. Det blev dock en rolig tid med många aktiviteter där jag till exempel fick lära mig om vad som finns i naturen och att umgås med andra barn. När jag sedan började första klass var jag blyg och tillbakadragen. Rädd att ta för mig och leka med andra barn. Oftast satt jag på en bänk på rasterna och åt frukt.

Mötte skolpsykolog första gången i andra klass

Min lärare såg min ensamhet och bad de äldre barnen att ta kontakt med mig, för att erbjuda mig en plats i gemenskapen. Det var en lättnad när de tog initiativ och jag var med och hoppade hage, lekte lekar och dansade. Alla de minnena gör mig glad. Under den tiden funderade jag också mycket på vad jag ville bli när jag blev stor. Kanske lärare, barnskötare eller frisör? På den tiden insåg jag inte vilka inlärningssvårigheter jag hade och vilka kunskaper det krävdes för dessa yrken. I samband med att jag började i andra klass fick jag träffa en skolpsykolog för första gången. Jag minns att jag fick svara på många frågor, bland annat om olika djur. Det kändes lite spännande. Jag fick också kontakt med en trygg speciallärare och fick sitta i ett lugnt och fridfullt rum med henne.

Allt svårare att hänga med i skolan

När jag började i mellanstadiet hade jag problem att hänga med i skolarbetet. Det var svårt att fråga läraren om hjälp och jag kände en stor oro för att läraren skulle bli irriterad och inte ha tålamod med mig. Jag hade även under den här tiden problem hemma med en av mina föräldrar som betedde sig oberäkneligt mot mig. I vissa situationer kunde jag bli nypt eller slagen utan att förstå varför. Kanske var det därför jag ofta hade ont i magen? Jag vågade inte berätta för någon just då, för samtidigt ville jag till varje pris skydda mina föräldrar.

Min speciallärare fick mig senare att börja sjunga trots att jag egentligen aldrig gillade min röst. När det var första advent spelade hon piano i mörkret med en ficklampa, samtidigt som jag sjöng ”Vi tänder ett ljus i advent” inför hela skolan. Mörkret gjorde att jag vågade sjunga när jag inte såg någon. Specialläraren var väldigt viktig för mig och de dagar hon inte var där hade jag ofta ännu mer ont i magen och var ofta frånvarande.

Andra barn retades

Jag minns en gång då jag låste in mig på toaletten i skolan och satt där inne i flera timmar. Till slut kom en skolkamrat och frågade efter mig, och jag öppnade sakta dörren och tittade fram. Eftersom kamraten var i min egen ålder så vågade jag sedan gå ut. När min speciallärare fick veta vad som hade hänt fick hon ett utökat ansvar för mig och det kändes jättebra.

En del andra barn retade mig och från en av dem fick jag höra väldigt många ord i flera års tid. Det fick mig att skämmas och undra vad det var för fel på mig. Jag var för liten för att då förstå att det nog var ett barn som inte mådde så bra själv.

Ingen hade nämnt någon särskola

En dag i femman frågade specialläraren, som i förbigående medan hon höll på att vattna blommor, ifall jag ville börja i särskolan tidigare. Jag reagerade med tystnad, förstod inte vad hon talade om. Ingen hade nämnt någonting tidigare om särskola? Efter det hörde jag inget mer om det och förträngde det hela. I sexan fick jag veta att jag skulle gå i särskola på högstadiet. Det ansågs för svårt för mig att klara av en vanlig skola. Det var ett obehagligt ögonblick. Både rektor, skolsköterska och lärare var med. Jag hörde vad rektorn sa, men hade svårt att ta in det. Ville inte höra vad de vuxna berättade.

Nu förstod jag vad min speciallärare hade menat i femman. Så många känslor och frågor rusade genom mitt huvud. Dög jag inte? Var jag sämre än andra? Får jag gråta nu eller bli arg? Jag kände mig sviken och rusade ut från mötet och låste in mig på toaletten och grät. För att skingra mina tankar frågade specialläraren mig om jag ville följa med och sjunga i en kör och jag nappade på hennes idé. Det skulle visa sig vara en stor tröst. Sjunga skulle verkligen visa sig vara min melodi!

Vuxna som inte kommunicerar eller agerar

Som vuxen har jag fått veta att det redan vid den första psykologutredningen slogs fast att jag skulle börja på särskola. Men varför fick inte jag veta något? Enligt skolan hade mina föräldrar inte riktigt förstått situationen.

Jag tog mod till mig och berättade för en skolsköterska om det som hände hemma, att jag ofta blev nypt och slagen. Skolsköterskan lyssnade, men det gjordes inte så mycket mer. Jag skämdes och tänkte att det inte är någon mening med att ta upp det hela igen.

En varm och solig dag 1992 började jag på högstadiet. Där fick jag nya kompisar och det var positivt. Alla var olika, men vi förstod varandra ändå. På den här skolan fick alla jobba i sin egen takt och jag fick mindre ont i magen.

Har sedan dess velat hjälpa barn med svårigheter

Jag gick ut högstadiet och gymnasiet i min hemkommun. Jag hade helst velat gå barn- och fritidsprogrammet, men den utbildningen fanns inte inom särskolan. Efter studenten tog mitt arbetsliv sin början. Först placerades jag i en verksamhet där det fanns tydliga gränser mellan den anställda personalen och oss funktionshindrade. Det kändes olustigt om jag gjorde fel och jag trivdes inget vidare.

Vid ett tillfälle då jag var ute och föreläste om mina erfarenheter träffade jag en person som var rektor på en förskola. Hon hjälpte mig att få praktik inom barnomsorgen. Där stannade jag i tre år och trivdes väldigt bra. Min stora dröm har alltid varit att få hjälpa barn med svårigheter. Att bara sitta med, finnas där och att vara ett bra stöd.

Försök fokusera på styrkorna

Idag är jag sambo och med oss bor två katter. Jag föreläser om mina erfarenheter och sjunger ibland. Nu trivs jag bättre med mig själv och jag mår bättre. Om du som läser min historia känner igen dig så försök att fokusera på alla styrkor som du har. Kanske gillar du att baka, sjunga, skriva, laga mat eller brodera? Det finns något för alla. Du är värdefull.

I juli 2023 bytte särskolan namn till anpassad skola vilket jag är mycket positiv till. Det har länge hetat särskola och många barn och unga har varit missnöjda med det namnet. I min berättelse har jag dock valt att omskriva det som särskola, då det hette så under min skoltid.

En text av Mia Fridh Hagström