Hur min psykiska ohälsa tog mina tonår ifrån mig 

Jag heter Matilda och vid en första anblick är jag ingen man slänger ett extra öga på, utan känner man inte mig väl uppfattas jag som en rätt stereotypisk ung vuxen. Kommer man närmre inpå finns en historia och ett bagage som för många är svår att förstå. Just därför vill jag få min röst hörd. Jag vill bryta tabun och prata om det som inte syns, men som så många lider av: psykisk ohälsa.

När jag var tolv år gammal skar jag mig för första gången, mitt under lektionstid. Varför minns jag inte, kanske ville jag dämpa ångesten, kanske ville jag känna smärtan eller så var det ett första rop på hjälp. När jag var tretton döpte jag fettet på min mage och mitt enda mål var att hon skulle bort. När jag var sexton började jag kräkas, för det var enklare än att springa.

Förstod inte att det var onormalt – eller att det kunde vara annorlunda

Från att jag var sjutton år handlade allt om siffror. Hela mitt liv räknades i kalorier, vikt, steg och förbränning. Samtidigt slogs jag mot självskadebeteendet som fick mig att spendera sommar efter sommar i långärmat. Till och med på Franska rivieran i 30 grader gömde jag mig i en luvtröja, för att jag var ”frusen”.

Under alla dessa år vägrade jag acceptera eller förstå att jag var sjuk, att mitt mående inte var normalt eller att det fanns hjälp att få. En orsak var att jag växte upp med en förälder som både psykiskt och fysiskt ständigt påminde mig om att jag inte dög. Alla rop på hjälp handlade om uppmärksamhet. Gick jag ner i vikt belönades och hyllades det medan viktuppgång innebar nya tips på dieter.

När jag äntligen blev självständig med egen ekonomi lyckades jag fly. Jag hittade ett nytt jobb och fick en egen lägenhet, tjänade bra med pengar och hade vänner. Allt gick så bra, men samtidigt växte högen med problem som jag aldrig tycktes bli av med. Fast vad spelade det för roll? Nu var jag ju lyckad.

Andra hjälpte mig att stanna upp

Efter två år rasade allt. Den fasad jag gömt mig bakom fallerade och plötsligt stod jag helt blottad. Jag tappade i vikt och började självskada mig igen. Jag trodde att ingen såg, men plötsligt såg alla och mina utbrott gick inte längre att hantera. Det var också då, 21 år gammal, som jag äntligen fick hjälp. När jag mådde som allra sämst och var livrädd för att förlora allt sträckte alla plötsligt ut en hand. Tack vare uppmärksamma kollegor, en chef som är guld värd och min bästa vän fick jag en chans att stanna upp, inse att jag var sjuk och framför allt förstå att som jag mådde var inte normalt.

Därefter gick allt så fort. Något jobb var det inte tal om och all livslust försvann när jag inte längre orkade träna, träffa vänner eller vissa dagar ens ta mig ur lägenheten. De första veckorna var katastrof, allt det jobbiga kom i kapp mig och jag kunde inte längre fly. Sedan började jag sakta kartlägga mitt liv. Jag rannsakade allt, vågade möta tankarna och började skriva.

Just att skriva hjälpte mig otroligt mycket, det var lättare att kunna se tankarna på ett papper, sortera ut vad som var fel och varför samt hur jag skulle hitta en lösning. Idag är jag snart 23 år gammal och året som gått har varit det värsta och bästa jag genomlevt.

Min starka kropp ska hänga med i många år till

Jag är inte frisk, men jag har verktygen för att bli det. Jag har bland annat fått behandling på en ätstörningsenhet och fortsätter gå dit regelbundet. Jag har fått en utredning för att se om det finns diagnoser som påverkar hur jag mår och med hjälp av medicinering har jag nu ett jämnare humör. Jag jobbar idag 25% och fyller timmarna däremellan med fikastunder och genom att vara i ett stall där jag hittat en fristad och får en massa tid till att ”bara vara”. Har också flyttat till en ny lägenhet för att få en nystart. Idag har jag klarat av milstolparna med ett år som självskadefri och ett år utan kräkningar.

Slutligen har jag landat i vem jag är och lärt känna mig själv på nytt. Jag har förlåtit mig för allt hemskt jag utsatt min kropp för. Den starka kropp som ska hänga med så många år till. Varje dag fortsätter jag kämpa för att få tillbaka mitt liv. Allt för att ta igen alla de år min psykiska ohälsa tagit ifrån mig.

En berättelse av Matilda Meijer