Ella: Den kommersiella skolstarten gör mig stressad

Höstterminen är i full gång på landets alla skolor, och även universiteten öppnar nu upp för en termin med undervisning på plats. För den som känner att den borde börja plugga, men inte förmår, kan skolstarten bli en ångestladdad påminnelse. Mind Ungas skribent Ella Friman beskriver hur ”skolstartskommersen” får henne att känna sig utanför.

Jag är omringad. Instagrams reklam från “häftiga” klädbolag som skyltar med smala modeller vars smink måste inneburit fyra timmars arbete, bärandes trendiga skolkläder utvalda av algoritmer. Också på köpcentrumens affischer syns röda ord om säsongens nya färgkodade plugg-block, pennfodral med inbyggd vässare, sudd och linjal. Skolstarten är samtalsämnet på tunnelbanan, i min vänkrets, i mitt flöde, överallt. Jag går inte en dag utan att se det. Den konstanta påminnelsen: alla börjar plugga nu!

Jag börjar inte plugga nu. Kanske skulle jag vilja det, jag är inte riktigt säker. Kanske är min irritation bara en maskering av min eventuella avundsjuka inför skolstartstiden och de som är en del av den, jag är inte riktigt säker. Kanske skulle reklamen inte störa mig lika mycket om den faktiskt var riktad mot mig, eller kanske har jag bara blivit bitter. Jag är inte riktigt säker.

Jag förstår att reklam på ett sätt måste finnas, eller snarare varför den finns. Och jag förstår omöjligheten i att aktualiteter inte skulle flätas in i vardagen, dess händelser, konversationer etcetera. Det gör nog du också. Men samtidigt kan det kännas jobbigt att ständigt bli påmind om något som man inte är en del av. Och även fast det typ är omöjligt att undgå den påminnelsen, så är det okej att reagera på den. Vi lever i framtiden där allt är en affärsmöjlighet. Det är väl det jag stör mig på, att mycket som är fint och mänskligt omvandlas till plast och yta.

Min relation till skolan har varit aningen svajig, jag har velat hoppa av många gånger, känt att jag aldrig kommer klara det. Samtidigt har skolan fått mig att må väldigt bra i perioder. Att ha en sysselsättning, tydligt dagsschema och bra socialt umgänge har på många sätt gynnat min mentala status. Jag har haft tur på vissa sätt, tror jag. Mångas skolgång ser inte ut som min gjorde, och med dem känner jag sorg. Skolan ska vara fin, fylld av lärdomar och förbereda unga för vuxenlivet – inte läskig, otrygg och mörk.

Jag börjar som sagt inte skolan nu och jag vet att det finns fler som jag. Inte heller är jag den enda tjugoåringen som känner sig förvirrad och vilsen. Ingen är ensam om något, det finns alltid någon som är eller har varit i samma situation som du går igenom. För mig är det en tröst, för varför vara så hård mot sig själv om man inte skulle vara det mot en annan?

Ella Friman