Är jag hög eller död? – Mind
Ge en gåva

Är jag hög eller död?

Tankar som förtär, idéer som sprudlar, sömnlösa nätter, mörkret som stannar, ljuset som kommer tillbaka. ”Vem är jag om en minut? Vem är jag imorgon? Vem är jag? Jag existerar inte i denna värld. Jag hör inte hemma här. Jag har en mening med livet. Jag älskar livet. Jag vill dö. Jag vill leva. Jag vill sticka härifrån. Jag vill ha en familj. Jag ser en framtid. Jag vill bli överkörd. Jag vill skada mig själv. Jag älskar mig själv. Jag är fin. Jag är värdelös.”

Amandas egen triggervarning:

Tänk till innan ni som har psykisk ohälsa läser det här inlägget. Jag rekommenderar att följande INTE bör läsa denna text:

– de som är sköra just nu, mår dåligt & är nedbrutna eller kanske mår bra att ni inte läser texten ifall det triggar igång sämre mående, ångest, episoder och depression. Jag tänker på er! 

 Jag kommer nämligen skriva om hur jag upplever psykisk ohälsa, bipolär sjukdom, borderline, självmordstankar och mycket mer. Jag hoppas det kommer hjälpa både de som lider av psykiska sårbarheter & anhöriga till dem. Kanske kommer det även hjälpa ifall personer som jobbar inom psykiatrin läser detta.

Hög på livet. Död inombords. Livsglädje. Mörker. Ljus. Hopp. Kärlek. Hat. Hopplöshet. Tomhetskänslan… tankarna som förtär en inombords. Olika tillstånd av en svartvit karaktär. Många gånger båda tillstånden och allt emellan samtidigt. Det vänder när man minst anar det. Det här är min egna uppfattning om hur det är att leva med dessa psykiska sårbarheter.

Det är svårt att förklara för någon som aldrig har varit där. Det är svårt att förklara någonting för nån, som aldrig varit där. För de har aldrig haft mina tankar och mina känslor. De har aldrig känt den tomheten jag har haft. De har aldrig känt ruset jag har haft. De har aldrig haft just de tankarna som just jag har haft. Givetvis blir det svårt att förstå, när inte ens jag själv förstår ännu hur jag fungerar, varför jag tänker som jag gör, varför jag är som jag är och känner som jag gör… fram och tillbaka, som en livslång berg-och-dalbana fylld av lycka, skratt, skräck, förtvivlan och ångest.

Som alla andra säger många. Alla kan må dåligt, alla kan ha ångest, alla går igenom livet som en berg-och-dalbana. Det är absolut sant, men det krävs och behövs mer information, förståelse och andra perspektiv om bipolär sjukdom och borderline/emotionell personlighetsstörning. Det känns som om det finns många som inte tar det på allvar. Som om det enda bipolär sjukdom innebär är att man antingen är neråt eller uppåt. Som om det enda borderline innebär är att man är mer känslig än andra, att man är svart eller vit. Visserligen är det på ett sätt sant, men det är mycket mer än så. Vad jag önskar att det verkligen var så, det hade varit en dröm. För i verkligheten så är det inte ”bara” så.

Tänk att ibland känna dig så hög på livet att du kan klara av vad som helst, när som helst och hur som helst. Man påbörjar olika projekt, väcker nya intressen som du kanske aldrig haft förut. Intressen man redan har kan man bli expert på, det blir svårt att hålla reda och sortera allt man vill göra, en del kanske man slutför men verkligen inte alla gånger. Man sitter uppe halva natten och gör något som bara SKA bli klart tex. Tänk dig att du är så djupt inne i det du brinner för, fast bara för ett tag, vilket man inte är medveten om i den stunden. Det blir svårt att hålla reda på tiden, att fullfölja dessa projekt och att bete sig normalt gentemot nära och kära. Man kan tjata hål i huvudet på alla till slut. Man ser ingenting annat än just det man blivit så manisk/hypomanisk för. Jag har fått höra att jag är överdriven i många sammanhang. Samtidigt så kan man handla upp alla sina pengar, köpa ”onödiga” saker som man bara känner att fan, det här ska jag ha, och varför inte köpa tre stycken av varje, bara för att du känner för det. Handla upp alla pengar. Man känner sig som världens bästa, man vill fixa sig, sminka sig och göra sig fin, samtidigt som man har oerhört bra självförtroende. Det kanske låter bra tycker du. Fortsätt läs så kanske du kommer att få insikt i vad jag menar.

Man kan göra saker och säga saker som man aldrig någonsin skulle tro att det i efterhand kommer få konsekvenser. Man kan börja med droger, alkohol, ta olika piller och hålla det hemligt för alla. Utan konsekvenstänkande! Tyvärr så tänker man ju inte långt i det här tillståndet. Man gör saker utan att ta hänsyn till andra, det finns liksom inte på kartan att man är kapabel till att bry sig. Man tänker inte på några följder, inget alls. Enbart på det man gör. Som om man vore i en tunnel och allt man ser är det som är längst bort, allt runt omkring finns det inget rum för respekt. Ingenting. Man kan sluta med sin medicin, skita i att gå till samtalskontakt/psykiatrin för man tror inte att man är sjuk längre.

”Det är inget fel på mig, jag mår hur bra som helst nu!” Återigen, man tänker inte på konsekvenserna.

Det kan också vara ett blandtillstånd av både mörker och ljus som är det absolut värsta enligt mig. Samtidigt som allt detta jag skrivit ovan händer så känner man att hela världen är helt underbar, ens liv är helt underbart, det finns inga problem som existerar. I allt kaos och eufori känner man sig arg, irriterad och får utbrott för minsta lilla, sover knappt om nätterna, man kan inte hjälpa hur man beter sig mot människor i sin omgivning. Man kan börja skrika totalt galet mot en person helt utan anledning på grund av sin ilska. Man kan börja gråta för minsta lilla, då man fortfarande känner sig ledsen inombords, men som döljer sig väl bakom alla lyckliga känslor och sin utstrålning.

Allt detta, allt som nu har hänt, börjar nu vända mot ett annat håll. Man börjar känna att sinnesstämningen börjar mörkna till, känslor av att vara apatisk och viljan att fortsätta leva sjunker drastiskt. Även fast det uppstår starka känslor av depression så finns det stunder då man enbart kollar ut i intet och inte tänker på någonting, man bara finns, fast ändå känner man inte att man existerar, och det spelar ingen roll. Man orkar inte bry sig om något, INGET alls. Man isolerar sig, vill inte vara en börda gentemot andra. Man kan säga att man till slut faller in i ett djupt mörkt hål, så långt ner det bara går, utan att man kan göra någonting åt det. Man börjar få dåligt självförtroende och självkänsla. Man får konstant ångest och panikkänslor, panikattacker. Man ångrar massor som man gjort i det hypo/maniska skovet, som sagt, utan att tänka klart i stunden. Man tänker för sig själv:

”Jag duger inte till någonting, alla hade haft det bättre om inte jag fanns och var en börda för allihopa. Allt är mitt fel. Allt som har hänt genom åren är MITT FEL. Jag är så jävla sjuk i huvudet, så jävla dum. Jag är så jävla dålig. Jag förtjänar inget bra, jag förtjänar inte att vara kvar här. Jag vill dö.”

Ibland blir det så illa att man skadar sig själv på olika sätt och vis. Man tänker konstant på döden. Man tänker på alla möjliga olika sätt man kan avsluta sitt liv på. Tankar som inte försvinner, hur mycket man än vill det.

”Hoppas att vi krockar så jag dör. Hoppas jag stöter på en mördare som skjuter mig. Hoppas att jag ramlar och slår i huvudet och DÖR. JAG VILL DÖ.”

Alla möjliga olika sätt att dö på snurrar runt i huvudet på en. Allt man tänker på är hur dålig och värdelös man är, och att man inte förtjänar att vara kvar vid liv. Verkligen att ALLA har det bättre utan en börda som jag.

”Förlåt för att jag finns. Ni hade haft det bättre utan att jag ska vara kvar här och oroa er.”

Även fast det är soligt ute och fint väder, ljust, så är allt man ser mörker. Även fast man ska göra det man älskar mest i hela världen så känner man inte för det. Man drar sig undan, orkar inte svara folk, orkar inte umgås. Man vill vara själv. Helt själv! Oavsett hur bra man än VILL må så finns det ingenting som kan förstöra de mörka tankarna. Det är där kunskapen om sjukdomen/diagnosen brister. Människor tror att man inte vill må bra. Man kanske har varit sjukskriven länge, utan någon särskild förbättring. Att man är lat. Men jag undrar verkligen, vem fan VILL inte må bra? Vem VILL inte ha ett så kallat >>bra liv<<? Sjukdomen kommer alltid finnas där, man kan aldrig bli frisk som i att den försvinner av medicinering tex, men det kan bli bättre och brukar bli det av särskild terapi och hjälp. Man kan lindra symptomen, bli symptomfri, så att man kan leva ett normalt liv, vilket gör att hoppet inte är helt borta. Vem vill inte leva ett >>normalt<<” liv?

Ibland kommer dessa två tillstånd samtidigt som jag skrev ovan, blandepisoder. Ibland märker man varningstecken och ibland inget alls. Att förebygga skoven går att lära sig men tyvärr har inte jag lyckats än till 100%, men jag har viljan att lyckas att se varningsklockor och kunna leva ett sådant normalt liv som möjligt. För mig svänger det flera gånger bara över en dag. Det är även/eller emotionell instabilitet som jag också fått bekräftat. Jag kan vara pepp på att hitta på någonting, storstäda mitt hem ena stunden till att lägga mig i soffan, börja störtgråta och slå mig själv i självhat och vilja dö. Bara slå bort mina tankar om mig själv, så att den fysiska smärtan bedövar det jag känner inombords. Därför är det otroligt svårt för mig att planera saker och ting. Vilket gör personer i min omgivning besvikna när jag ställer in, så jag har berättat detta, vilket är viktigt för förståelse att jag kan ställa in, så jag planerar sällan någonting.

Det är min vardag. Jag vet inte vem jag är mestadels av tiden. Jag vet inte om jag, så som jag har varit innan kommer att komma tillbaka, om jag någonsin ens varit på ett speciellt sätt. Jag vet inte vad som är diagnoserna och vad som är JAG. Är jag diagnoserna? Är de en del av mig? Hur ska man se på det? Jag vet däremot om att jag inte är ensam, vi som har psykiska sjukdomar och problem är inte ensamma men jag vet att det ofta känns så. Vi är aldrig ensamma, det måste vi försöka komma ihåg! Varje dag är en kamp.

Jag är trött på att skämmas över hur jag mår. Jag tänker inte dra fler ursäkter om jag inte orkar ses, utan jag kommer säga som det är till de jag litar på. Ska jag ljuga för mig själv på grund av en sjukdom? Nej, nej, nej. Jag vill inte skämmas över en sjukdom jag inte kan göra någonting åt för att jag är rädd för vad folk ska tycka, men även fast jag skriver det här skäms jag ändå. Jag ångrar mig redan en del, men jag vill verkligen få människor att kunna se allting från ett annat perspektiv, då det är extremt svårt att se allting ur någons perspektiv många gånger, eftersom man aldrig kan höra tankarna, känna alla möjliga känslor inombords. Vi kan bara göra allt för att försöka berätta, allt i vår makt för att bli hörda. Vi måste vara ärliga så att vi kan känna att människor hör oss.

Vi ska sluta skämmas. Vi behöver förståelse och bli lyssnade på och i gengäld kommer vi lyssna och förstå er tillbaka, det är ömsesidigt.

Mitt psyke må inte vara så starkt just nu och har inte varit från och till sen jag var tonåring, men jag vet att JAG ÄR STARK. Åtminstone i slutändan. Just nu i denna stund känner jag att jag är stark. Jag har positiv energi, vilket jag får höra från alla håll och kanter. Jag är en knäppis helt enkelt och det är många som uppskattar när jag fjantar mig både i verkligheten men även på sociala medier. Att människor tycker att jag är rolig och de blir glada och skrattar åt det jag gör, det är något jag känner lycka inombords av.

Jag är empatisk och kärleksfull och vill absolut göra ALLT för alla mina nära och kära, även till de jag aldrig har träffat, inte känner så bra. Tyvärr tar en del detta för givet och utnyttjar att man är en hjälpsam person som vill allas bästa. Man ska ta sig själv i första hand, då måste man kämpa för det, för det är en själv man ska leva med för resten av livet. Man kan inte sträcka ut en hand till någon som behöver hjälp när man själv skriker efter hjälp. Det är lätt att glömma bort sig själv men man blir stärkt inombords när man väl inser att kärleken till en själv och att man måste läka först är det viktigaste!

Så många gånger jag funderat på att byta nummer, lämna allt bakom mig, fly någonstans enbart för att vara själv, så att alla slipper se och vara med om detta. Det är en kortvarig lösning. Vi måste ha en långvarig lösning, vi måste få mer hjälp inom psykiatrin. Ibland kan det vara skönt att komma bort ett tag. Jag brukar till exempel åka till mina föräldrar där mina tre ankor och vår schäfertik bor. Det hjälper eftersom de bor mitt i skogen, massvis med frisk luft, vacker natur och framförallt – både de vilda djuren och våra husdjur. De ger så mycket kärlek och vet när man har det tufft, de finns där. Även min familj och närmaste vänner som alltid ställer upp oavsett vad. Jag är oändligt tacksam.

Jag har nu kommit igång med mina framtidsplaner och ett bra sätt är att jag just fick chansen att få skriva den här artikeln. Oftast är det otroligt svårt att komma igång med saker då man aldrig vet när det vänder. Att kämpa varenda dag för att känna igen varningstecken, det är något vi kommer behöva göra för resten av våra liv, men vi blir stärkta inombords av det! Vi är AMAZING helt enkelt.

Jag söker inte uppmärksamhet och har ej självömkan. Jag vill informera människor om att det inte är lätt att bara ”sluta bry sig” och inte ”tänka på det”. ”Du kan ju inte må så dåligt” eller ”det finns andra som har det mycket värre än dig”. ”Sluta skylla på dina självmordstankar, ta tag i ditt liv, väx upp”, ”Du som alltid är så glad”

Bara för att man piffar upp sig, ler och skrattar, betyder det inte att det gör ont inombords. Många gånger är det ett sätt att dölja hur man mår, så att ingen får se. Det kan finnas smärta och ärr som ingen ser som är inpräntat inombords, så snälla, var alltid snäll mot människor för vi kan omöjligt veta allting, bara det vi ser, vilket är en sådan liten del. När man inte vill att någon ska veta, då gör man ALLT för att dölja det. Man använder det yttre som en fasad så att ingen kan se kaoset som pågår inombords. Vi måste visa sanningen, förklaringen.

Ibland kan man inte skärpa sig, för ibland märker man inte att man gör fel. Ibland märker man inte hur elak man kan vara, hur respektlöst man kan utföra sina handlingar. Man vet inte i stunden att man sårar någon. Tills man hamnar i depressionen, som då gör att allt man gjort poppar upp och det väller över i hjärnan och hjärtat gör ont, det är då man känner sig värdelös och får så extremt dåligt samvete. Skuldkänslor, att man inte förtjänar kärlek. Alla hade haft det bättre om jag inte var kvar.

Varför accepteras fysiska sjukdomar mycket lättare än psykiska sjukdomar? Det finns för lite förståelse. Jag vill få människor att förstå. Jag vet att det heller inte är lätt att leva nära någon med bipolär sjukdom och/eller emotionell instabilitet, men man måste försöka förstå individen först. Annars kommer det definitivt inte bli lättare för någon. Det betyder absolut inte att man som lider av psykisk ohälsa är berättigad att såra människor de bryr sig om, eller någon annan för del delen, men jag vet av egen erfarenhet att blir man förstådd på djupet för att ens nära och kära vill förstå, då blir plötsligt allting lite lättare och man känner sig inte lika ensam. För då är vi inte ensamma utan står enade tillsammans.

Jag hoppas att den här hjälpte er istället för att få er att må dåligt. Jag finns här och vill dela med mig av mina erfarenheter. Jag hade kunnat skriva i veckor, flera böcker och har så mycket mer jag har skrivit genom åren, dikter, låttexter osv, men nu får det räcka för tillfället.

Tack till alla som läste. Tack för mig. Kramar, kärlek och omtanke till er från mig.

En text av: Amanda Asker

Här kan du läsa mer om bipolär sjukdom