Att leva med ångest – och växa genom den

Jag har alltid varit en person som velat prestera och tycker det är viktigt. Som ung jobbade jag redan vid 15 års ålder, drevs av mål och ville klara allt själv. Jag såg det som en svaghet att be om hjälp. På ytan var jag alltid den glada och positiva tjejen. Men bakom fasaden fanns något annat – en ständig oro, en kropp som inte alltid lydde, en hjärna som målade upp skrämmande scenarier.

Livet vände inåt

Som barn fick jag diagnosen astma och hade ett gäng allergier. Det gjorde mig extra vaksam på kroppen, kanske mer än andra barn. När jag som tonåring föll in i en depression blev sängen min fristad. Jag hade ett behov av att stänga in mig. Ensam i ett mörkt rum, och i mina egna tankar. Tabletterna jag fick utskrivna gav en viss lättnad, men dämpade också känslorna. Ångesten följde mig in i vuxenlivet – i skolan, på jobbet, i vardagen. Min depression utvecklades till hälso- och dödsångest, och många gånger var jag övertygad om att döden stod bredvid mig, speciellt när panikångestattackerna slog till som hårdast.

Rädslan och skammen

Det svåraste var kanske inte ångesten i sig, utan skammen. Skammen över att inte klara skolan fullt ut, att sjukanmäla mig till jobbet och att behöva medicinera för att fungera. Jag ljög om magsjuka eller andra fysiska symptom när jag i själva verket inte orkade på grund av ångesten. Skammen gjorde att jag isolerade mig.

Att våga prata öppet om ångest

Vändpunkten kom stegvis. En chef som visade förståelse när jag berättade sanningen. En vän som nickade igenkännande när jag öppnade mig. Och insikten att jag inte var ensam. När jag började prata öppet om min ångest och depression fick jag tillbaka en känsla av kontroll. Att dela gjorde att jag fick stöd, men också att jag själv kunde ge stöd till andra.

Ångesten har påverkat mina relationer. I perioder har jag dragit mig undan och undvikit fester, resor och intimitet. Samtidigt har mina närmaste relationer – familjen, partnern, vännerna – varit det som hållit mig uppe. Att känna att någon ser mig, även när jag inte orkar förklara, har varit avgörande.

Små steg gör skillnad

Det som fungerat bäst för mig har inte varit genvägar, utan små steg framåt. Att våga utsätta mig för det jag varit rädd för. Att ta bussen en hållplats fast det skrämde mig att ens hoppa på bussen. Att stanna kvar i klassrummet trots att panikångesten smög sig på och växte sig större och större. Med tiden lärde jag mig acceptera ångesten som en del av mig – inte som en fiende jag måste vinna över, utan något jag kan leva med.

Att växa genom svårigheter

Idag lever jag fortfarande med ångesten. Jag tror aldrig den försvinner helt, men den styr inte längre mitt liv. Jag har lärt mig att styrka inte är att vara fri från problem – styrka är att våga möta och hantera dem, gång på gång.

Jag delar min berättelse för att andra ska veta: Du är inte ensam, och du är inte svag. Livet kan kännas mörkt, men det kan också bli ljust igen.

Text: Elin