Att inte ha språket är ofta en stor stress

Liria Ortiz har själv bytt både land och språk. Att migrera är en process som alla upplever olika, men som för många kan innebära en stor stress och känsla av ensamhet.

– När man inte har språket kan man ofta känna stress. Att komma till ett nytt samhälle där det är mycket man inte förstår, ger i sig ett stort stresspåslag. För de som mår dåligt kan känslan av ensamhet och förvirring vara extra stor.

Vad kan det innebära för utmaningar att inte kunna språket när man ska söka hjälp för psykiska besvär?

– Psykisk ohälsa kan vara väldigt laddat och det känns ofta jobbigt att söka stöd- och ta emot det oavsett vilket språk det är på. När man inte riktigt förstår varför man ska göra något, kan det vara svårt att se syftet med det. Då minskar motivationen. Detta kan leda till att personen inte följer rekommendationerna, förklarar Liria.

Att få kunskap om varför man mår dåligt kan öka förståelsen för de rekommendationer man fått. Detta gör det lättare att följa dem och leder till bättre resultat för personen, beskriver Liria Ortiz.

– Det är mänskligt att vilja klara sig själv. Om man får kunskap om sin diagnos eller sitt psykiska mående ökar också chansen att man förstår varför vissa insatser behövs för att kunna må bättre. Det kan till exempel handla om att genomgå en utredning, ta medicin eller påbörja en behandling. Det gör det också mer sannolikt att man faktiskt genomför det som rekommenderas.

– Man kan också känna sig mindre ensam när man vet att det inte bara handlar om en själv, utan att det är fler som lider av detta, som till exempel kan ha ångest och få panikattacker. Och därför är det viktigt att känna till vad det handlar om, på sitt eget språk, säger hon.

Tolken kan översätta orden men inte alltid känslan

En annan utmaning är att det för många känns särskilt jobbigt att öppna upp sig om hur man mår via en tolk, förklarar Liria.

– Att tolka ord går oftast bra men inte alltid känslor och detaljer. En person med depression kan ha svårt att beskriva sin sorg och trötthet exakt, vilket kan göra att man missförstår hur allvarligt det är.

Samtidigt är Liria noga med att poängtera att tolkarna gör ett fantastiskt jobb.

– Utan dem skulle vi inte kunna kommunicera alls med de personer som inte kan språket, säger hon.

I ditt arbete som psykolog, upplever du att det finns kulturella skillnader i synen på psykisk ohälsa?

– I de flesta kulturer finns ett stort stigma kring psykisk ohälsa. Ibland tolkas psykiatriska diagnoser som ett bevis på att man gjort något fel, ett slags straff. Föräldrar till barn med ADHD eller autism kan till exempel känna sig väldigt skuldbelagda och leta efter svar på frågan ”varför har just mitt barn drabbats?” Och då är det återigen så viktigt att få information på sitt eget språk för att få en annan syn.

Liria berättar om hur det för många människor är ”det normala” att må dåligt, eftersom man varit med om jobbiga upplevelser. Hon har bland annat mött ensamkommande flyktingar som upplevt stark oro, ångest och sömnbesvär – vilket hon beskriver som normala reaktioner på onormala händelser.

– Det är en sanning som kan vara svår att ta till sig, men egentligen vore ju det märkliga i sammanhanget om dessa personer mådde bra, när deras drömmar hade krossats och framtiden var så osäker, beskriver hon och fortsätter:

– Det är därför viktigt att normalisera frågor om psykisk ohälsa, så att man kan hjälpa personen att se att det inte handlar om att man gjort något fel. Både genetisk sårbarhet och livsomständigheter kan spela in och vem som helst kan drabbas.

På vilket sätt kan Minds faktatexter på arabiska, finska, persiska, ukrainska, ryska, spanska och engelska vara till hjälp för personer som har något av språken som sitt modersmål?

– Texterna kan både öka förståelsen och göra det lättare om man till exempel vill prata med anhöriga eller ställa en fråga till vården. Det är ofta svårt att säga till vårdpersonal att man inte förstår. Det kan också vara så att man förstår i stunden men sen går man hem och undrar ”vad sa det här personen egentligen?”. Kanske vill man också berätta för andra vad man fått för information men man hittar inte orden för det. Har man då tillgång till texter som dessa, så kan man printa ut och titta på texten tillsammans med andra, flera gånger om.

Det är en orolig värld med krig, konflikter och katastrofer på många håll, och många känner oro för familj och vänner på drabbade platser. Hur kan det kännas att befinna sig här i Sverige med den oron?

– Alla upplever det olika, men det är vanligt att bära på en stark ångest och oro. Ibland vet man heller inte vad som har hänt och behöver hantera den ovissheten. Det är vanligt att känna sig ledsen och att det påverkar andra i ens närhet. Det är också vanligt att inte kunna fokusera på nuet eller på skolan och jobbet. Dessutom kan både vänskapsrelationer och kärleksrelationer bli lidande, berättar Liria Ortiz.

Hur kan man göra för att själv hantera sin oro?

– Det jag brukar rekommendera är att tänka kring hur man kan behålla och framkalla hopp. Jag brukar skilja på aktivt och passivt hopp. Om du väntar på att saker och ting ska bli bättre, men du gör ingenting aktivt, då kommer det fortfarande finnas en stor ångest och oro. Om du i stället börjar tänka att ”jag kan inte påverka allt”, men ställer dig frågan: ”vad kan jag påverka just nu?” och börjar göra det du kan göra – som att till exempel engagera dig i en förening eller skriva debattartiklar, samla pengar så kan du öka känslan av hopp. Såklart försvinner inte oron, men att man gör något konkret som kan påverka situationen, det kan göra att den lättar.

Hur kan man stötta någon som lever med den här oron?

– Det första man ska undvika är att ge råd, och inte heller säga saker som man inte vet, som att det kommer bli bättre. Ibland tenderar vi att relatera lite för mycket till oss själva och säga att vi varit igenom liknande upplevelser, men alla upplever saker olika så därför är det bättre att intressera sig för hur just den personen upplever sin oro. Enkla saker kan göra stor skillnad, som att bara lyssna, erbjuda sällskap på en promenad eller en kopp te. Det kanske inte förändrar situationen, men personen kan känna sig mindre ensam för en stund och det är hjälpsamt. Många tänker nog att man måste ge en stor del av sin tid och stötta till hundra procent, men det behövs inte – det räcker med en liten stund för att göra skillnad.

Text: Ellen Nilses

Faktatexter på fler språk

Har du feedback på texternas innehåll? Skicka gärna dina förslag till [email protected]