Vill du berätta om dina erfarenheter?
Din berättelse kan skapa igenkänning hos någon annan. Vi tar gärna emot den!
Min berättelse
Bipolär sjukdomOro och ångest
Karin är bara 32 år, men har redan gjort en lång resa med psykisk ohälsa. Idag är hon diagnostiserad med bipolär sjukdom typ 2 – men upprepade panikattacker, psykoser och självmordsförsök kantade hennes väg innan hon slutligen nådde diagnos, hjälp och vändpunkt.
Jag är en 32-årig kvinna med bipolär sjukdom typ 2. Har varit utan allvarliga skov i över 5 år. Jag studerar till socionom, läser just nu fjärde terminen på heltid. Bor i Karlstad tillsammans med min man och vår katt Benny. Jag älskar bland annat frihetskänslan av att åka bräda och lyssna på musik. Jag älskar även att rita och måla och att vara med nära och kära.
Jag har haft det extremt tufft. Min första ”riktiga” depression fick jag när jag var 16 år, jag sov dåligt, fick panikångestattacker och klarade inte av att sköta plugget. Jag har tränat ganska hårt hela mitt liv så tror det är det som ändå hållit bipolariteten i någorlunda schack. Jag åkte som utbytesstudent till Australien när jag var 17 år under ett år, främst för att komma bort och bryta den onda cirkeln sen hade jag ju en väldig tur som fick åka också. Jag har alltid burit på väldigt stark ångest, enda sen jag var barn men då benämnde jag inte det som ångest. Kunde inte sova och kräktes innan varje match/tävling, innan redovisningar i skolan osv. Jag trodde alla hade lika mycket ångest som mig bara att jag var sämre på att hantera det. Jag sökte inte hjälp förrän det blev totalt akut, när jag var 23 år. Jag var hypomanisk, sen föll jag in i en depression, arbetade extremt mycket, hade inte tid för mat och sömn och till slut kraschade jag i en akut psykos varpå jag även försökte ta mitt liv.
Efter inläggning fick jag kontakt med öppenvården som inte trodde jag hade någon diagnos och jag avslutade medicineringen efter typ 1,5 år. Då fick jag ännu en hypomani som övergick i djup depression, jag sov eller åt knappt någonting tillslut (och jag levde väldigt osunt, drack alkohol varenda dag för att hantera ångesten). Efter ett uppbrott med mitt ex föll jag in i en andra psykos, då jag återigen försökte ta mitt liv. Det var ett allvarligt självmordsförsök. Blev inlagd återigen, där en överläkare diagnostiserade mig med bipolär sjukdom och jag fick börja med litium. Tror det var där det började vända för mig, med litiumet. Dock åt jag bensodiazepiner från och till i 4 års tid och när jag slutade med den (jag kunde enligt läkaren sluta tvärt med den) så var karusellen igång igen med noll sömn och jag fick en tredje psykos och blev inlagd. Det var min tredje psykos mellan åren 2015–2019. Efter tredje psykosen hände något i mig, jag blev förbannad och valde att ta sjukdomen i egna händer och sluta vara ett offer för den.
Jag är väldigt öppen med min sjukdom och mina erfarenheter, för att jag verkligen tror det är enda sättet att minska stigmat för de som lever med psykisk ohälsa/sjukdom. Jag minns efter min första psykos hur jag letade febrilt efter någon med liknande erfarenheter, och när jag hittade en artikel om en tjej som haft psykos så vände självmordstankarna för mig – de fick inte lika stor plats längre för jag insåg att hon hade gått igenom samma sak och mådde bättre nu. Det ingöt verkligen en stark låga av hopp inom mig. Så därför gör jag samma sak. Jag har föreläst om mina erfarenheter, varit med i tidningen och jag är väldigt öppen i klassen och i sociala medier. Jag tror inte jag hade levt idag ifall jag inte hade varit öppen. Jag vägrar att skämmas för något jag själv inte valt.
Sjukdomen påverkar ju min relation med min man eftersom känslorna svänger väldigt, men jag har lärt mig att hantera det nu. Jag skulle säga att många av mina ”vänner” försvann när jag insjuknade, men det är liksom mänskligt för när människan inte vet så blir den rädd. Jag har några få, nära vänner nu som stöttar mig. Jag försöker separera sjukdomen från den jag är, jag vet att det är svårt eftersom den sitter i min hjärna men jag är ju jag – sjukdomen är något annat. De vänner jag har älskar ju mig för den jag är. Och banden till mina familjemedlemmar skulle jag bara säga är ännu starkare nu, efter allt som hänt.
Jag fick diagnosen 2018 (blev även feldiagnostiserad under 1,5 år och trodde jag var sjukare än vad jag egentligen är) men jag tror ju att jag burit på sjukdomen mer eller mindre sen jag föddes. Sen tror jag att första psykosen 2015 verkligen utlöste att det blev skov på skov på skov. Jag har alltid varit så rädd för saker och oroat mig så mycket ända sen jag var barn, och alltid växlat mycket i energi. Utlösande faktorer för mig som gjort att jag hamnat i skov har alltid varit för mycket av något eller för lite av något, typ för mycket jobb/plugg, för lite sömn, för lite fysisk aktivitet, för mycket alkohol, för lite mat osv. Nu har jag varit nykter i snart 5 års tid, vilket var ett av de bästa besluten jag tagit. Jag anser att man inte alls bör dricka alkohol eller ta droger överhuvudtaget men speciellt inte ifall man bär på psykisk sjukdom. Jag fattar ju varför man gör det, man självmedicinerar ju. Men då behöver man söka hjälp (och det är inte heller det lättaste i det här landet) MEN att sluta dricka var för mig något som förändrade hela mitt liv till det bättre och jag slutade utan hjälp från vården. Man måste vara snäll mot sig själv och ge sig själv de bästa förutsättningarna man bara kan om man ska ha chans att tackla den här sjukdomen.
Jag kände skam de första veckorna efter första psykosen, jag isolerade mig. Jag minns tydligt hur jag låg på soffan med massa ångest för att jag inte vågade berätta för någon, jag skämdes så mycket. Jag bestämde mig för att sticka ut på en löptur för jag tänker oftast klarare under en löptur, och när jag kom hem så la jag upp en bild och en text på min Instagram där jag öppet berättade allt som hade hänt. Det var en stor sten som släppte då, och sen dess i augusti 2015 så har jag aldrig mer skämts för vad som drabbat mig (för som sagt: jag har inte valt det här och om du som läser det här också har psykisk sjukdom så ska du veta att du inte valt det här och därför har du heller ingenting att skämmas för).
Det som fick det att vända i mig var att en låga av hopp tänts i mig och att jag tagit den här sjukdomen vid hornen och visat att det är jag som bestämmer – inte den. Sen går det ju upp och ner men efter att både ha gått KBT och psykoterapi så har jag lärt mig att hantera väldigt mycket svårigheter – och det ska sägas att jag INTE fick psykoterapin lättvindigt. Jag har legat på och tjatat. Man måste verkligen tro på sig själv och kämpa för sitt liv, och det är inte alla som har orken till det alla gånger, jag har själv varit där. Men genom att dela den här berättelsen med andra som tror och hoppas jag att jag tänt en låga i någon annan. Vi är värda bra liv och fan vad vi kämpar för det också. Och jag lovar – det ÄR värt det (även om det inte alltid känns så). Skapa tid för vila när du är trött men sluta aldrig att kämpa för ditt liv.
Text: Karin
Din berättelse kan skapa igenkänning hos någon annan. Vi tar gärna emot den!