Jag vågade inte berätta för någon

Jag heter Linnea och jag har länge burit på en hemlighet. Jag har OCD men eftersom det är en tabubelagd sjukdom har jag inte vågat berätta det för någon. Fram till för sex månader sedan visste bara min familj och en vän. Idag, vid 34 års ålder, har jag äntligen slutat skämmas och börjat berätta.

Höll oron i schack

Jag har alltid varit rastlös. Som barn kunde jag aldrig vara stilla, varken i kroppen eller i tankarna, och jag oroade mig för allt. Jag var rädd för att huset skulle brinna ner eller att någon i min familj skulle dö. För att hålla oron i schack utvecklade jag metoder och ritualer som gav mig en känsla av trygghet och kontroll. Jag undvek att ta hem kompisar och hade olika tics i form av blinkningar, ryckningar och munläten. På kvällarna biktade jag mig för mamma och berättade om allt jag sagt och gjort med hopp om att få höra att jag inte var en hemsk människa.

OCD:n tog över

Jag började må allt sämre men idrotten min räddning och jag kände hur rastlösheten försvann när jag var på isen eller fotbollsplanen. Men åren gick och när jag blev äldre gick det inte längre, och till slut tappade jag bort mig själv. Jag bytte umgänge och drogs in i en dålig relation och mitt tvång blev allt värre. Mitt kontrollbehov övergick till tvångsmässiga ritualer. Jag utvecklade ett symmetritvång som tog en allt större del i mitt liv, både genom att jag räknade mycket men även kroppsligt där allt skulle kännas jämnt på kroppen. Om jag låg i sängen behövde jag ligga exakt i mitten, och ha lika mycket utrymme på båda sidorna av kroppen.

Tvånget var starkare än förnuftet

Varje dag gick jag igenom mitt rum i timmar, och räknade saker om och om igen. Jag kallade det ”kontrollgenomgångar”, vilket bestod av repetitiva tankar och ord som malde i huvudet. Jag visste att det var ologiskt, men tvånget var starkare än förnuftet. Till slut blev självskada mitt sätt att försöka skapa symmetri. Om något kändes ojämnt på kroppen var jag tvungen att jämna ut det. Men det blev aldrig rätt och räckte inte.

Jag har nog alltid känt på mig att det var något med mig som inte stämde, men aldrig riktigt reflekterat över det. Min familj tyckte att jag var intensiv, rastlös och impulsiv och när jag till slut, vid 26 års ålder, sökte hjälp blev jag diagnostiserad med bipolär sjukdom, ADHD och OCD.

Diagnoserna

Men det slutade inte där. Rastlösheten fanns hela tiden där och fick mig att växla mellan olika idéer och projekt, och jag pratade så snabbt att jag inte hann med mina egna tankar. Jag hade även svårt att sova och nätterna ägnades åt att städa eller nätshoppa. När dippen sedan kom rasade allt, och plötsligt orkade jag ingenting.

Ända sedan jag var liten har jag haft svårt att vara still. Jag kunde exempelvis inte se en film utan att pilla på något och tankarna hoppade så att jag alltid var någon annanstans än här och nu. När jag fick diagnoserna ADHD och bipolär sjukdom föll många bitar på plats. Plötsligt fanns en förklaring. Det var en lättnad, men också en sorg när jag förstod hur länge jag kämpat utan att förstå varför.

Krafter som drar åt olika håll

Jag började ta medicin men mådde fortsatt väldigt dåligt av min OCD, och sökte hjälp igen. Denna gång blev jag nekad med förklaringen att jag var för frisk. ”Alla har lite tvång”, fick jag höra. Jag sökte vidare och hittade till slut en behandling på nätet, men där fick jag motsatt besked – och nu var jag plötsligt för sjuk.

Det har alltid varit lättare för mig att prata om min ADHD och bipolära sjukdom. Det har känts mer accepterat, som att människor förstår det på ett annat sätt. När jag har nämnt ADHD har reaktionen ofta varit igenkännande, och när jag har berättat om bipolär sjukdom har det funnits en del fördomar, men också en grundläggande förståelse för att det handlar om svängningar i måendet. Att leva med både bipolär sjukdom, ADHD och OCD är som att försöka balansera tre krafter som drar åt helt olika håll.

Allt rasade

År 2019 kom smällen. Jag drog på mig en knäskada som tvingade mig till ett års sjukskrivning. Kort därefter förlorade jag min hund som var min allra bästa vän. När den enda stabila punkten i mitt liv rycktes ifrån mig, rasade allt. Min OCD exploderade och jag städade i flera timmar om dagen och försökte kontrollera min omgivning för att försäkra mig om att allt verkligen var rent. Jag övervakade andra, och såg till att de följde mina osynliga regler. Om någon gick förbi mitt dricksglas kunde jag få panik – tänk om damm eller några partiklar hade flugit ner i det? Inget var tryggt längre och jag var fången i mitt eget huvud. 

Jag ville prata med en psykolog, men då ingen fanns tillgänglig fick jag pratade med en skötare som ställde en fråga som fortfarande ekar inom mig: ”Hur pass jobbigt är ditt tvång? För det är ju många som har det, jag kontrollerar också dörren flera gånger exempelvis.” Min verklighet krympte och alla timmar av tvångshandlingar och tvångstankar reducerades till något vanligt och obetydligt. Jag kände mig så förminskad. Under samma period träffade jag en sköterska som ifrågasatte mina formulär. Hon tyckte inte att svaren stämde överens med det hon såg framför sig. ”Du ser ju ut att må bra”, sa hon. Jag bröt ihop.

Jag vaknade upp i en sjukhussäng, och såg att en sköterska satt bredvid mig. Maskiner pep och jag kunde knappt få fram ett ord. Jag befann mig på intensivvårdsavdelningen och hade varit nedsövd i ett dygn efter att ha försökt ta mitt liv. Det var där och då jag insåg att jag behövde en förändring. Jag krävde att få hjälp och vägrade låta vården fortsätta ignorera mig. Ändå dröjde det ett år innan jag äntligen blev remitterad till en specialistklinik. När jag för första gången fick träffa andra i samma situation förändrades mitt tankesätt. Jag förstod att jag inte var ensam, jag saknade bara kunskap.

Vändpunkten

Att komma dit var en kamp. Jag fick slåss för att bli tagen på allvar, och jag kämpade i flera år för att få hjälp. Det är sorgligt och jag kan inte låta bli att tänka hur det hade varit för mig om jag hade fått hjälp tidigare. Tänk om någon hade sett mig, lyssnat och förstått? Kanske hade så mycket av det mörker jag tvingats vandra genom kunnat undvikas. Kanske hade jag inte behövt bära det ensam så länge.

Jag började berätta. Först för en klasskamrat, och sedan för några på min praktik. Varje gång jag sa orden högt blev bördan lite lättare och idag är jag 34 år och de senaste 6 månaderna har jag berättat för fler än jag tidigare gjort i hela mitt liv. Det är sorgligt att det är först nu jag vågar vara öppen. Min familj fick veta när jag var i 20-årsåldern, men skammen höll mig från att berätta för fler. Trots att jag fortfarande befinner mig i behandling och fortfarande har mycket problem med min OCD så har jag tagit små steg framåt som jag aldrig trodde var möjligt. Det som gjort störst skillnaden är att börja prata. Att dela min kamp med andra, både i min behandlingsgrupp och med personer i min omgivning, har gett mig något som inget annat tidigare har kunnat ge mig: hopp.

Du är inte ensam

Jag vet inte vem jag hade varit idag utan min familj. De har kämpat vid min sida, sett mitt lidande och försökt hjälpa mig på alla tänkbara sätt. OCD drabbar inte bara den som är sjuk, utan också de som står nära. Jag gick nyligen med i OCD-förbundet, och nu går jag en kurs för att bli informatör och föreläsare för att sprida kunskap och bryta fördomar. Det jag en gång gömde ska nu få komma fram i ljuset. Och kanske, genom att dela min historia, kan jag hjälpa någon annan att ta sitt första steg.

Till dig som läser det här. Jag vet hur det känns att vara fast i tvånget. Du tänker att det är sista gången. Nu har du bestämt dig. Du känner det i hela kroppen – en lättnad, en frihet som nästan känns verklig. Du blundar och andas ut. Det är över. Men det dröjer inte länge innan det kryper sig på igen, den där rastlösheten och gnagande känslan av att något inte är rätt. Du försöker stå emot, intalar dig själv att du inte behöver göra det. Att det bara är en känsla. Men känslan växer, pressar, skaver och river. Till slut finns det inget val. Inte för att du vill, utan för att du måste. Så du gör det igen, och igen, och igen. Kvar står du, med samma tomhet som innan, samma skam, samma frustration. Du hatar det. Du hatar att du inte kan bryta dig loss.

Men du är inte ensam. Jag vet hur det känns.

Text: Linnea