Idag är jag på en helt ny plats i livet

Det har snart gått två år sedan jag delade min historia om hur mina tonår kantades av psykisk ohälsa. När jag nu läser den texten igen ser jag hur långt jag har kommit.

En milstolpe i arbetslivet

När jag skrev min berättelse Hur min psykiska ohälsa tog mina tonår ifrån mig var jag tacksam över att orka arbeta 25 %. Det kändes som en stor seger. Nu har det gått två år och sedan hösten 2024 jobbar jag heltid – en milstolpe som känns helt otrolig att ha nått. Det är fortfarande utmanande, men jag har lärt mig att det får ta tid. Jag skyndar långsamt.

Hemmet som plats för återhämtning

När jag delade min historia senast hade jag precis flyttat. Idag bor jag kvar i samma lägenhet och det har blivit en slags nystart, även om det fortfarande är svårt att hitta lugnet. Rastlösheten skaver och kan driva mig till vansinne. Men jag fortsätter att göra mitt hem till en plats där jag kan vila, landa och må bra.

Nya diagnoser och insikter

För två år sen väntade jag på en utredning. Idag har jag fått diagnoserna ADHD och PTSD. Det har öppnat dörrar till behandlingar som hjälper mig att förstå och hantera mitt mående. Just nu har jag påbörjat en traumabehandling där förhoppningen är att jag ska kunna bearbeta flera av de händelser som ligger till grund för min psykiska ohälsa. Jag längtar efter att få vända blad, och att börja skriva på ett nytt kapitel i livet.

Min kamp mot ätstörningen pågår fortfarande. Det innebär både höga toppar och djupa dalar. Men jag har lärt mig mycket om hur jag kan hantera den och jag har börjat hitta allt fler anledningar till att vilja leva ett friskare liv.

Tryggheten i nära relationer

När det gäller stöd från mina närmaste har inget förändrats, och det är jag oändligt tacksam för. Jag har kommit ännu närmare min familj och min bästa vän står fortfarande kvar vid min sida som en trygg punkt i livet.

Även på jobbet känner jag mig trygg, både med gamla och nya kollegor och med min nuvarande chef. Jag får stöd, uppmuntran och de förutsättningar jag behöver för att orka jobba, vilket är otroligt viktigt eftersom arbetsplatsen också är min fristad.

Hästar som terapi

En annan plats där jag finner både trygghet och glädje är stallet. Att vara där är ren terapi för mig. Jag är tacksam över att få dela de stunderna med min bästa vän på fyra ben.

Jag vill avsluta med att konstatera att även om jag redan för två år sedan kände att jag börjat landa och lära känna mig själv, så vet jag nu att det inte är något man ”blir klar med”. Jag lär mig mer om mig själv varje dag. Sakta men säkert fortsätter jag att lista ut hur jag vill leva mitt liv och vad jag behöver för att må bättre, om så bara för en stund. Precis som då kommer jag fortsätta kämpa för att ta tillbaka de år som min psykiska ohälsa tog ifrån mig.

Text: Matilda Meijer

Vill du läsa Matildas förra berättelse? Du hittar den här:
Hur min psykiska ohälsa tog mina tonår ifrån mig