”Han lämnade inte mig, han lämnade depressionen”

Emelie, vill du berätta vem Victor är för dig?

De första orden jag tänker på är glad, trygg och snäll. Han var också principfast. Han älskade fotboll, mat, resor och äventyr. För mig var han trygghet, en väldigt livsglad person.

Ni hade byggt ett liv tillsammans

Ja, verkligen. När vi flyttade hemifrån flyttade vi ihop. Efter en period då Victor studerade i Schweiz köpte vi vår drömlägenhet i Stockholm. Han hade precis tagit examen som ingenjör och vi såg fram emot allt som skulle komma.

Vad hände när han började må dåligt?

Det började hösten 2022. Han hade fått sitt första jobb och började älta saker på ett sätt jag inte hade sett tidigare. Perfektionism och prestationsångest fanns där sedan innan, men plötsligt växte det till något mycket större.

Han fick svårt att sova, drabbades av panikångest och mådde snabbt sämre. Vi sökte hjälp direkt. Han gick till psykolog, blev sjukskriven och fick senare antidepressiv medicin. Men han kände att han hade förstört sitt liv. Det var som att sjukdomen tog över och att Victor försvann.

Hur var det för dig att stå bredvid?

Man känner sig extremt maktlös. Jag kunde säga hur mycket jag älskade honom, men det nådde inte fram. Depression är så mycket mer än att vara ledsen. Det är som att man inte längre får kontakt med personen bakom sjukdomen.

Victor hade också svårt att acceptera att han var sjuk. Han tyckte att det som händer i hjärnan borde gå att kontrollera själv. Men så fungerar det inte.

Hur upplevde du hjälpen ni fick?

Vi sökte hjälp tidigt, men depression är en lömsk sjukdom. Victor kunde må fruktansvärt dåligt hemma men ändå låta helt vanlig i telefon med andra. För mig blev det nästan som två personer: friska Victor och sjuka Victor.

Hur snabbt gick det från att han blev sjuk till att han dog?

Han började må dåligt i september och dog i december. Det gick från ingenting till att Victor tog sitt liv på tre månader.

Jag frågade flera gånger om han hade tankar på att skada sig själv och han svarade nej. Veckan innan hade han även fyllt i formulär där han svarade nej.

Den kvällen hade vi båda varit på jobbet. Jag skulle på en julmiddag men kände att jag ville hem till Victor. När jag kom hem hittade jag honom.

Jag vet att den friska Victor aldrig hade gjort det här. Som flera läkare senare sagt till mig: det är som ett hjärtstopp, fast ett hjärnstopp.

Hur var tiden efteråt?

Det är svårt att beskriva. Först kom den fysiska smärtan. Jag visste inte att människor kunde känna så stark sorg.

Allt förändrades på en sekund. Jag levde i chock och trodde länge att han skulle komma tillbaka. Samtidigt kom skulden. Hjärnan gick igenom alla tänkbara förklaringar och ”tänk om”-scenarier.

Jag tog professionell hjälp direkt. Inte för att det kunde förändra det som hänt, men för att jag insåg att samtalen hjälpte mig att bearbeta sorgen.

Hade du skuldkänslor?

Ja, väldigt starka. Trots att jag gjorde allt jag kunde kändes det inte tillräckligt.
Om någon annan har en teori om vad som kunde ha förändrat utgången kan jag lova att jag redan tänkt den tusen gånger. Det är omänskligt att bära.

Har du varit arg på Victor?

Nej, aldrig. Jag har accepterat att det här var en sjukdom. Jag hade inte blivit arg på någon som fick cancer, och jag kan inte bli arg på Victor för att han blev deprimerad.

Däremot har jag varit arg på sjukdomen och ibland på omständigheterna runt omkring.

Varför har det varit viktigt att prata om honom?

Victor är en viktig del av mig. Det är inget jag vill lämna bakom mig.
Många ser bara tragedin i att han dog ung. Men Victor är inte en tragedi. Han fick 25 år fyllda av kärlek, vänskap, äventyr och glädje.

I dag kan jag prata om honom och känna värme snarare än bara sorg. Det vet jag att han hade velat.

Hur har omgivningen bemött dig?

Det har varit både fint och svårt. Poliserna som kom den natten bemötte mig med stor värme. En av dem sa att depression är som cancer, att jag inte hade kunnat bota den själv. Det betydde mycket.

Min familj, min bästa vän Ida och min arbetsgivare har också varit ovärderliga.
Samtidigt kan välmenande kommentarer göra ont. När människor sa att jag var stark kunde jag ibland höra något helt annat: att jag inte älskade Victor tillräckligt eftersom jag fortfarande levde.

Jag har också svårt för uttrycket att gå vidare. För mig handlar det om att gå framåt med Victor, inte vidare från honom.

Pratar du fortfarande med Victor?

Ja, det gör jag.

Relationen ser annorlunda ut nu, men han finns fortfarande med mig. Ibland pratar jag med honom när jag kör bil eller fattar beslut. Andra gånger skrattar jag åt något och vet precis vad han hade sagt.

Han är fortfarande en källa till glädje, trygghet och värme.

Hur ser du på självmord i dag?

Tidigare trodde jag nog att alla kunde räddas om någon bara sa rätt sak eller gav tillräckligt mycket kärlek.

I dag vet jag att det är mer komplicerat än så. Det enda vi gjorde hemma var att prata om hur Victor mådde. Han fick kärlek, stöd och hjälp. Ändå blev han sjuk.

Det viktigaste för mig har varit att förstå att en frisk person inte tar sitt liv. Victor lämnade inte mig, han lämnade sin depression.”

Hur ser du på framtiden nu?

Det första året handlade om att överleva. Jag tog emot hjälp, började arbeta igen, tränade och försökte skapa rutiner.

När ett år hade gått insåg jag att sorgen inte hade något slutdatum. Då behövde jag bestämma mig för hur jag ville leva vidare.

Jag har alltid varit en person som vill göra saker, och därför startade jag tillsammans med Victors familj en insamling i hans namn.

Från överlevnad till livsglädje

Många sa att jag skulle kunna leva ett okej liv igen. Men jag ville inte ha ett okej liv. Jag ville hitta tillbaka till glädjen.

Det skedde steg för steg. Jag började säga ja till nya upplevelser, flyttade utomlands och gjorde sådant jag länge drömt om. Sakta kom nyfikenheten och livslusten tillbaka.

Jag tar inte livet för givet längre. Samtidigt har jag lärt mig att jag kan älska Victor och ändå släppa in ny kärlek och glädje i mitt liv. Det ena utesluter inte det andra.

En ny version av mig själv

Jag är inte samma Emelie som innan, och det har varit viktigt att acceptera det.

Jag har blivit lugnare, mer öppen och mer närvarande. Saker som tidigare kändes stora spelar mindre roll i dag.

Länge kopplade jag kärleken till Victor till smärta. Nu förknippar jag honom främst med värme, trygghet och glädje. Det är en stor gåva att få bära med sig.

Jag har också lärt mig att sorg och glädje kan existera samtidigt. I dag fastnar jag inte bara vid hur Victor dog, utan allt mer vid hur han levde. Det är den bilden av honom jag vill bevara.