Vill du berätta om dina erfarenheter?
Din berättelse kan skapa igenkänning hos någon annan. Vi tar gärna emot den!
Min berättelse
NärståendeSjälvmord
Nu är det fyra år sedan Pia förlorade sin fru Satu genom självmord. De hade varit tillsammans i nästan tre decennier och planerade att fira 30 år som par veckan efter att Satu dog. I dag engagerar sig Pia för att bryta tystnaden kring självmord och för att förbättra stödet till efterlevande.

– Satu var tolv år äldre än jag, född i Finland och adopterad till Småland efter en svår start i livet. Hon hade stark integritet, var ganska introvert och hade några få, väldigt nära vänner. Där var vi olika. Jag är mer extrovert och har alltid haft ett större nätverk omkring mig.
Pia och Satu träffades när de arbetade som lapplisor i Vasastan i Stockholm.
– Hon var min arbetsledare. Satu såg mig och lyssnade på mig på ett sätt som jag aldrig hade upplevt tidigare. Jag hade inte väntat mig att bli kär i en kvinna, men jag blev kär i Satu. Alla som lärde känna henne tyckte om henne.
De byggde ett liv tillsammans präglat av gemensamma värderingar, kärleken till djur och drömmen om ett eget hus.
– Vi delade samma människosyn. Vi tyckte om människor och ville tro gott om andra. På 90-talet köpte vi ett hus i Vagnhärad där vi skaffade hundar, katter, höns och fiskar. Vi var olika på många sätt, men vi gav varandra frihet att utvecklas och hade samtidigt en stark gemenskap.
När Pia ser tillbaka kan hon inte minnas att Satu talade om att vilja dö eller ta sitt liv.
– Hon hade en mörk sida, men jag kopplade det till hennes uppväxt. I dag, när jag vet mer om självmord, kan jag se vissa saker annorlunda. Men då fanns det inte i min föreställningsvärld. Jag hade aldrig tänkt tanken att hon skulle kunna ta sitt liv.
Helgen innan paret skulle fira 30 år tillsammans reste Pia till Åland med några kollegor.
– Satu skulle vara hemma med katterna och jobba den helgen, trodde jag. Hon körde mig till Vagnhärad, vi kramades och sa att vi skulle ses på måndagen.
De hade kontakt under helgen, men på söndag kväll fick Pia inte längre tag på henne.
– Först tänkte jag att hon sov eller att telefonen hade laddat ur. Men på måndagsmorgonen svarade hon fortfarande inte. Vi hade alltid sagt att vi skulle höra av oss till varandra på morgonen.
Till slut ringde hon en granne som åkte över till huset.
– Då hittades hon död.
Först förstod Pia inte att det handlade om självmord.
– Jag trodde att hon hade blivit sjuk eller att en olycka hade inträffat. Jag visste väldigt lite om självmord. Som många andra trodde jag att det främst drabbade personer med djupa depressioner eller missbruk. Jag har förstått efteråt att verkligheten är mycket mer komplex än så.
Beskedet kom när Pia fortfarande var kvar på Åland.
– Det var kaos. Jag pratade med polisen över telefon med dålig mottagning och blev förhörd. Eftersom omständigheterna behövde utredas kunde jag inte åka hem direkt. Jag åkte först till min mamma och sedan till min storasyster, som själv hade förlorat sin man några år tidigare.
Det akuta stödet var begränsat.
– Jag fick krisstöd via arbetsgivaren efter något dygn. Via vårdcentralen fick jag träffa en kurator, men hon saknade kunskap om trauma och det märktes. Senare fick jag traumabehandling via hemförsäkringen.
Det Pia framför allt saknade var hjälp med vardagen.
– Jag hade behövt någon som höll mig i handen och hjälpte till med det praktiska. Någon som hjälpte ringa runt till alla som skulle ringas till: banken, begravningsbyrån, försäkringsbolaget … alla de där måsten som hamnade på mig när jag knappt kunde tänka klart.
Satu lämnade inget avskedsbrev efter sig.
– Däremot hade hon lagt fram telefonen och skrivit ner koder till telefonen och bank-id. Hon var väldigt praktisk som person. På något sätt var det typiskt henne att lämna det jag behövde för att klara det praktiska, men inga förklaringar.
Fyra år senare finns fortfarande inga säkra svar på varför Satu tog sitt liv.
– Jag tror att hennes svåra lungproblem spelade in. Hennes bästa vän dog också i covid året innan, vilket påverkade henne mycket. Hon hade ingen släkt kvar i Sverige och få riktigt nära relationer. Mycket var hon och jag. Men jag kommer aldrig att veta säkert.
Någon ilska mot Satu har hon inte känt.
– Inte för att hon dog. Däremot kunde jag bli frustrerad över allt praktiskt som plötsligt blev mitt ansvar.
I dag lever Pia i en ny relation och märker att förlusten fortfarande påverkar henne.
– Om jag inte får tag på min partner blir jag väldigt rädd. Tankarna går direkt till att något har hänt. Det har också varit svårt att lita på någon fullt ut. Men det blir bättre.
Satu finns fortfarande närvarande i vardagen.
– Hon kommer alltid att vara med mig. Jag har en särskild plats vid kastanjeträdet som hon planterade när vi köpte huset. Där tänder jag ibland ljus.
Sommaren efter dödsfallet på parets bröllopsdag, tog Pia farväl genom att strö Satus aska i sjön Sillen, nära huset där de hade levt tillsammans.
– Vi hade så många minnen därifrån. Det blåste och regnade när jag rodde ut, men precis när jag kom fram bröt några solstrimmor igenom molnen.
Familjen såg till att Pia inte blev ensam den första tiden. En väninna flyttade också hem till henne under sex veckor.
– Hon hjälpte mig att få tillbaka rutinerna. Jag fick något att fokusera på och ansvar för någon annan.
En förstående arbetsgivare har varit viktig, liksom att hitta nya sammanhang.
–Två saker som hjälpt mig mycket är tågluff och karate. Sedan Satu dog har jag och min storasyster åkt ut och tågluffat en gång om året. Det ger mig nya intryck, en paus från vardagen och ångesten som fortfarande dyker upp då och då där hemma. Jag har även börjat träna karate. Det har hjälpt mig mycket. När jag tränar måste jag vara helt närvarande, både i kroppen och i tankarna.
Varför är det viktigt att bryta tystnaden?
Två månader efter Satos död förlorade Magdalena, som bor i samma område, sin son Maximus genom självmord. Genom sociala medier fann de varandra och bildade senare föreningen Slut på tystnaden.
– Vi arrangerar varje år en manifestation i Trosa för människor som förlorat någon genom självmord. Vi vill uppmärksamma behovet av bättre stöd till efterlevande och uppmuntra fler att våga prata om hur de egentligen mår.
Manifestationen avslutas med att deltagarna lägger flytande ljus i Trosaån för personer som dött under året i Region Sörmland.
Vad vill du säga till andra som står nära någon som drabbats?
Pias råd är enkelt:
– Vänta inte på att den som sörjer ska be om hjälp. I början orkar man knappt mer än att andas. Det kan betyda allt att någon bara dyker upp, lagar mat, hjälper till med det praktiska eller stannar kvar. Och arbetsgivare spelar en viktig roll. Sorg och trauma tar tid, och det behöver omgivningen förstå.
Publicerad:
Din berättelse kan skapa igenkänning hos någon annan. Vi tar gärna emot den!