”Jag kan fortfarande tänka att jag skulle vilja ringa honom”

 ”Han var den man kunde hålla i när det blåste”

När Petra beskriver sin man Fredrik återkommer hon till samma ord om och om igen: trygghet.

– Jag kan vara lite spattig, men han var den man kunde hålla i när det blåste. Man var alltid trygg med honom. Han var rolig, skötsam och väldigt omhändertagande, säger hon.

För döttrarna Alva och Molly var han framför allt en närvarande pappa.

– Han var någon man alltid kunde prata med. När jag var yngre kunde jag ringa mitt i natten och be honom hämta mig, och han sa aldrig nej. Han brydde sig mer om andra än om sig själv, säger Alva.

Molly minns också stabiliteten.

– Jag var yngre och hemma mer, så jag fick mycket tid med honom. För mig var han den där trygga personen som alltid fanns där.

Petra och Fredrik träffades 2002 och byggde ett liv tillsammans. De fick sina två döttrar, gifte sig och såg fram emot framtiden.

– Vi hade levt hela vårt vuxna liv tillsammans. Vi hade planer för tiden när barnen skulle flytta hemifrån. Nu blev jag tvungen att göra om alla de planerna.

När sjukdomen tog mer plats

Fredrik hade tidigare levt med depression och blev sjukskriven igen under sina sista år i livet.

Familjen märkte att något hade förändrats, men ingen kunde föreställa sig vad som skulle hända.

– Han blev mer osäker på sig själv än tidigare. Samtidigt fungerade vardagen. Han lagade mat, tvättade och gjorde allt det praktiska hemma, säger Petra.

Alva minns särskilt hur lätt stressad hennes pappa kunde bli.

– Det kunde räcka med ett sms från jobbet för att han skulle bli helt överväldigad. Men sedan försökte han alltid skjuta undan det och prata om något annat.

Trots att Fredrik hade kontakt med vården upplever Petra i dag att hjälpen inte räckte till.

– I efterhand kan jag se att han försvann bit för bit. Men då förstod vi inte det.

Beskedet som förändrade allt

Den 17 februari 2023 började som en vanlig fredag.

Fredrik skjutsade sina döttrar till skolan. Innan de steg ur bilen sa han att han älskade dem.

– Han brukade inte uttrycka sig så på det sättet, så jag reagerade, säger Alva. Men jag hade bråttom till bussen och tänkte inte mer på det då.

Senare samma dag började familjen förstå att något inte stod rätt till.

När beskedet kom beskriver både Petra och döttrarna känslan som overklig.

– Jag blev helt hysterisk, säger Petra. Samtidigt gick jag in i något slags praktiskt läge. Jag serverade kaffe och försökte hålla ihop allt omkring mig.

Alva minns hur chocken tog sig olika uttryck.

– Först föll jag ihop och grät. Sedan tog jag på mig rollen att skydda mamma och Molly. Efteråt började jag diska. Man gjorde saker utan att egentligen förstå vad som hade hänt.

Ett löfte under stjärnhimlen

Den första tiden efter förlusten är svår att beskriva.

– Den första veckan var som en dimma, säger Petra. Jag kunde knappt köra bil eller ta in vad människor sa.

Samtidigt slöt familj, vänner och grannar upp runt dem. Stödet blev avgörande.

Kvällen efter att familjen samlats gick de ut tillsammans och tittade upp mot stjärnhimlen.

– Vi såg Orions bälte och utsåg mittenstjärnan till Freddans stjärna. Där lovade vi varandra att aldrig ta våra liv.

När människor inte vet vad de ska säga

Familjen fick mycket stöd från sitt nätverk, men mötte också en osäkerhet i omgivningen.

– Vissa människor kom fram och frågade hur vi hade det. Andra tittade bort eller tog omvägar när de såg oss, berättar Petra.

Därför valde familjen tidigt att vara öppna med vad som hade hänt.

– Vi ville inte att det skulle tystas ner.

I efterhand är de överens om vad som hade hjälpt mest:

– Människor behöver vara rakare och modigare. Man behöver inte säga något perfekt. Det räcker långt att fråga hur någon mår eller säga att man finns där.

Många är rädda för att göra någon ledsen genom att ta upp förlusten.

– Men sorgen finns redan där. Det värsta som oftast händer är att någon börjar gråta. Det måste få vara okej.

Saknaden finns kvar

Mer än tre år senare är saknaden fortfarande närvarande.

– Jag kan fortfarande tänka att nu skulle jag vilja ringa Freddan, säger Petra. Tiden gör det lättare att leva med sorgen, men vissa dagar är fortfarande väldigt tunga.

För Alva handlar saknaden mycket om att inte längre ha sin pappa att vända sig till.

– När något händer med bilen eller jag behöver hjälp med något praktiskt är min första tanke fortfarande att ringa honom.

Molly märker särskilt av frånvaron vid livets stora händelser.

– När jag konfirmerade mig och när Alva tog studenten blev det väldigt tydligt att han inte var där. Då kom både ilskan och sorgen.

Familjen försöker samtidigt hitta nya sätt att leva vidare och skapa nya traditioner.

– Jul och högtider är annorlunda nu. Men vi försöker fortfarande fira livet, säger Petra.

”Om vi pratar om det kan det hjälpa någon”

Trots det svåra har familjens öppenhet lett till många viktiga samtal.

När de berättat om sin egen förlust har andra börjat dela sina erfarenheter.

– Många har sagt att de själva förlorat någon eller att de har erfarenhet av psykisk ohälsa i sin närhet, säger Petra.

Familjen hoppas att deras berättelse kan bidra till att minska tystnaden kring suicid.

– Om vi vågar prata om det kan det hjälpa andra människor att känna sig mindre ensamma. Om det kan göra skillnad för en enda person är det värt det.