”Man kan inte bära en annan människas liv på sina axlar”

Vem var James när du träffade honom?

När jag träffade James var han levnadsglad och full av energi. Han hade alltid projekt på gång. Han åkte skidor, snickrade, fixade med bilar och jobbade extra som bartender vid sidan av sitt ordinarie arbete. Han hade många järn i elden och jag upplevde att han mådde bra.

I efterhand kan jag se att han hade vissa egenheter och drag som gjorde att jag misstänkte att det kunde finnas någon form av diagnos. Men det påverkade inte vår vardag då.

Hur var han som pappa?

James blev en fantastisk pappa. Han satte alltid barnens behov först och var väldigt engagerad i dem. Det råder det ingen tvekan om.

När började du märka att han inte mådde bra?

I samband med att han blev pappa började jag se förändringar. Först tänkte jag att det handlade om vanliga svackor i livet. Men med tiden blev det tydligt att det var något mer.

När vår yngsta son var omkring ett år gammal blev James pappaledig tidigare än planerat. Omställningar var svåra för honom, och det var som att något hände då. Han blev allt mer sluten och berättade att det var svårt att gå upp på morgonen och att livet kändes som ett enda långt måste.

Det försämrades gradvis. Samtidigt tror jag inte att någon av oss riktigt förstod hur allvarligt det var.

Vad blev din roll i det?

Jag gick in i ett starkt medberoende utan att förstå det. Jag tog över allt mer ansvar och försökte underlätta för honom på alla sätt jag kunde.

Vi hade små barn och en intensiv vardag. Om någonting blev för stökigt eller oförutsägbart kunde det påverka honom mycket. Jag försökte anpassa tillvaron för att minska hans stress och få honom att må bättre.

Till slut började jag själv må dåligt. Hela min energi gick åt till att försöka hjälpa honom.

Tog ni hjälp utifrån?

Ja. På min inrådan sökte han hjälp på vårdcentralen. Han fick erbjudande om antidepressiv medicin och KBT.
När en av våra söner fick diagnosen ADD kände James igen sig direkt. Han sa ”Jag vet att jag har samma eftersom jag känner så igen mig i honom.” Till slut genomgick han själv en NPF-utredning som visade även autism, ADHD och dyslexi.

Diagnoserna kom ungefär ett år före hans död. För honom innebar de en lättnad. Han fick en förklaring till varför han så länge hade känt sig annorlunda och kämpat med sådant som andra verkade klara utan problem.

Samtidigt upplevde jag att vi fick diagnoserna i handen utan att det följdes av särskilt mycket stöd.

Fick du hopp när diagnoserna kom?

Ja, det hade jag. Jag hade nog hopp ända in i det sista.

Jag trodde verkligen att han skulle hitta tillbaka till livet igen. Jag försökte få honom att stanna upp och se det fina omkring sig.

Men under det sista året började även jag förlora fotfästet. Jag blev så upptagen av att försöka rädda honom att jag själv började må dåligt.

Vad hände i kontakten med vården mot slutet?

Efter två års väntan fick James komma till psykolog. När han väl fick hjälp kände jag en lättnad. Jag tänkte att nu fanns det fler personer som bar ansvaret tillsammans med mig.

Men i efterhand upptäckte jag att hans suicidtankar inte hade fångats upp på det sätt jag trodde. James pratade inte alltid med vården på samma sätt som han pratade med mig.

Vid flera tillfällen hade jag berättat för vården hur allvarligt läget var. Jag körde själv in honom när han mådde som sämst eftersom jag inte kunde vara den enda som visste.

I efterhand förstod jag att ingen egentligen hade hela bilden.

Vad hände den dagen han tog sitt liv?

James gick på sitt tredje samtal hos psykologen. Han hade förberett det han skulle göra och efter samtalet åkte han direkt till skogen där han tog sitt liv.

Veckan efter träffade jag psykologen tillsammans med min syster. Jag ville inte skuldbelägga någon, men jag ville förstå.

Hon berättade att han hade verkat glad och att han upplevde att saker och ting kändes bättre.

Det gjorde ont att höra, men jag vet i dag att människor som har bestämt sig ibland kan upplevas som lugna eftersom de själva upplever att de har hittat en lösning på sitt lidande.

Hur var tiden direkt efter?

Den dagen han dog såg jag via mobilens platstjänst att han befann sig ute i skogen och att positionen inte rörde sig.
Jag satt och tittade på skärmen och tänkte: snälla, rör dig därifrån.

Till slut ringde jag polisen.

När beskedet kom blev det först bara tyst.

Det jag hade kämpat för att förhindra under så lång tid hade hänt. Jag kände att jag hade misslyckats med att rädda honom.

Den första tiden efteråt tillbringade jag mest i sängen. Jag ville inte leva, samtidigt som jag var fullständigt övertygad om att jag måste göra det. Jag hade mina barn och de behövde mig.

Jag trodde att jag aldrig skulle känna glädje igen.

Vilket stöd fick du?

När polisen kom ringde de automatiskt efter en präst. I mitt fall kom även en diakon från Svenska kyrkan. Hon blev oerhört viktig för mig.

Jag är inte särskilt kyrklig, men hon gav mig det stöd jag behövde när allt rasade. Vi träffades regelbundet under lång tid och hon hjälpte mig att hitta fotfästet igen.

Samtidigt blev det tidigt tydligt för mig att jag ville prata om det som hade hänt.

Redan första veckan bestämde jag mig för att inte vara tyst. Jag ville bidra till att synliggöra något som drabbar så många människor men som det fortfarande pratas för lite om.

Det ledde så småningom till att jag skrev en bok, började föreläsa och berättade om våra erfarenheter offentligt.

Hur blev det att vara mamma mitt i allt?

Jag minns hur mina barn kom in i sovrummet och såg på mig när jag låg i sängen.

Deras pappa var borta. Nu var de rädda att mamma också skulle försvinna.

Det var fruktansvärt att se.

Samtidigt hade jag ett enormt stöd från min familj. Min mamma, min syster och min pappa fanns där för både mig och barnen. De hjälpte till att skapa så mycket normalitet som möjligt i vardagen.

Barnen fick fortsätta gå till förskolan och leva sina liv samtidigt som jag fick möjlighet att sörja. Det är jag oändligt tacksam för.

Hur pratade du med barnen om det som hade hänt?

Det var väldigt viktigt för mig att prata med dem.

Jag är övertygad om att tystnad kring känslor kan få svåra konsekvenser. Därför ville jag inte att mina barn skulle växa upp med känslan av att vissa saker inte får sägas högt. Samtidigt behövde samtalen anpassas efter deras ålder.

När de var små pratade jag om att pappa hade ont i sin själ och att han inte hade kunnat berätta hur dåligt han mådde. Jag betonade också att det inte var deras fel och att det inte smittar. Jag använde inte ordet självmord förrän de själva var redo för det.

Allt eftersom de blivit äldre har vi kunnat prata mer öppet och mer konkret om vad som faktiskt hände.

Har du varit orolig för barnen?

Ja, det är jag fortfarande.

Mina barn har ärvt flera av de diagnoser som James hade. Dessutom vet jag att det finns en ökad risk när man har förlorat en nära anhörig genom suicid.

Den oron kommer nog alltid att finnas där. Samtidigt försöker jag fokusera på att ge dem verktyg, språk och trygghet snarare än att låta rädslan ta över.

Hur ser du på James och det som hände idag?

Jag ser det som en fruktansvärt tragisk händelse.

Under lång tid bar jag på en stark skuld. Jag tänkte att jag borde ha gjort mer eller förstått mer. Genom terapi och många år av bearbetning har jag kommit fram till att jag gjorde allt jag kunde.

Man kan inte bära ansvaret för en annan människas liv på sina axlar. Jag försökte hjälpa honom och jag älskade honom, men jag kunde inte rädda honom.

När saknar du James som mest?

Framför allt i relation till barnen. När något stort händer i deras liv, när de är ledsna eller när de är som allra gladast, kan jag tänka att han borde ha varit där. Det kan handla om skolavslutningar, fotbollsmatcher eller andra viktiga ögonblick.
Då blir tomrummet väldigt tydligt.

Jag saknar också den person han var innan sjukdomen tog över. Jag kan fortfarande fundera på hur livet hade sett ut om han aldrig blivit sjuk.

Sorgen förändras med tiden, men den försvinner aldrig helt.

Hur ser du på självmord idag?

Jag vill att människor ska förstå att självmord aldrig är en lösning.

När man befinner sig i ett mörker kan det kännas som att det aldrig kommer att bli bättre, men känslor förändras och hjälp finns att få. Jag vet också hur livet ser ut för dem som blir kvar.

Många som överväger självmord tror att omgivningen skulle få det bättre utan dem. Min erfarenhet är att det blir tvärtom. Smärtan försvinner inte. Den flyttas över till dem som lever kvar.

Vad vill du säga till människor runt någon som sörjer?

Sluta aldrig fråga. Många frågade om jag behövde hjälp, men jag visste ofta inte själv vad jag behövde. Det betydde inte att jag ville vara ensam. De människor som fortsatte höra av sig, även när jag inte orkade svara, blev väldigt viktiga.

Våga också göra något konkret. Laga mat. Skicka ett meddelande. Följ med på en promenad. Sitt tyst tillsammans.
Man behöver inte ha rätt ord.

Det räcker att säga: Jag vet inte vad jag ska säga, men jag finns här.

Det värsta är inte att säga fel. Det värsta är att inte säga någonting alls.

Hur finns James kvar i familjen idag?

Vi pratar fortfarande mycket om honom.

Barnen vet vilken mat han tyckte om, vilka vanor han hade och vad han brukade säga. Han har fortsatt en plats i familjen trots att han inte längre lever.

Vi pratar inte om honom som någon som ska glömmas bort. Han finns kvar i våra berättelser, våra minnen och i barnen själva.

När min äldsta son kunde använda James kostym kändes det väldigt fint. På sådana sätt lever han vidare i vardagen.

Varför är det viktigt för dig att prata öppet?

För att tystnad inte hjälper någon.

Vi måste våga prata om psykisk ohälsa, självmord och sorg. Vi får inte göra det till något skamfyllt.

Varje självmord påverkar långt fler människor än den som dör. Det påverkar familjer, barn, vänner, kollegor och hela nätverk av människor.

När jag började berätta om det som hänt märkte jag hur många som själva bar på liknande erfarenheter. Det skapade ringar på vattnet.

För mig är det fortfarande den viktigaste lärdomen:  Vi måste fortsätta prata. Inte mindre, utan mer.