Livet valde mig

När mörkret tog över

Jag valde bort livet men min kropp valde mig. Den gav mig en chans till. Men hur hanterar man att man vaknar upp på IVA och har överlevt? Att man fortfarande finns kvar i livet när allt man ville var att lämna det? Om jag mådde dåligt innan mitt suicidförsök kan jag säga att det blev långt mycket värre av att vakna upp.

Efter en lång tid i avgrundsdjupt mörker kände jag att nu orkar jag inte mer. Jag levde som i ett destruktivt förhållande där jag var min egen förövare. Jag blev mina tankar. Det mörka tog över.

Jag hade bestämt mig långt i förväg. Jag visste vilken dag jag skulle göra det och valde en tidpunkt då det skulle dröja innan någon hittade mig och förstod vad som hänt. Jag var övertygad om att jag skulle lyckas.

I brev tog jag farväl av nära och kära. Nu i efterhand tycker jag att det är märkligt att jag klarade av att hålla allt inom mig. Att jag inte visade eller berättade något om mörkret som bodde där. Jag är annars en känslomänniska. Jag känner mycket och har lätt att prata om känslor. Men just om det mörka höll jag tyst.

Det var som om orden skulle ge mörkret mer kraft. Nu förstår jag att det sannolikt hade varit tvärtom. Jag har alltid trott att jag varit öppen med vem jag är, men i dag vet jag att jag egentligen aldrig släppte någon riktigt nära.

Ett beslut som aldrig var enkelt

Jag vet att många ser självmordsförsök som egoistiska handlingar. Jag förstår den tanken. Men jag är egentligen så långt ifrån egoistisk man kan komma. Jag tänker oftast mer på andra än på mig själv.

Att fatta beslutet att lämna min familj, mina barn och barnbarn var allt annat än enkelt. Det gör ont att tänka på att jag inte såg någon annan utväg än att lämna mitt liv.

Jo, jag känner nog ändå att jag har fått mitt straff. Jag överlevde.

Inte ett straff såklart. Den största vinsten är att livet valde mig. Men det svåraste var att möta mina närståendes blickar. Att se deras oro, sorg och smärta.

Att vakna upp till en ny verklighet

Det är det jag menar när jag säger att det inte är enkelt att vakna upp efter ett suicidförsök. Skulden och skammen är tung att bära.

När jag låg på IVA fick min familj beskedet att det enda som höll mig vid liv var maskinerna. De visste inte om jag skulle överleva. Och om jag gjorde det kunde ingen säga hur min hjärna eller kropp skulle vara påverkad.

När jag efter en tid vaknade och började förstå att jag hade överlevt klev jag direkt in i en ny roll. Självklart var jag tacksam över att min kropp, mot alla odds, hade valt att fortsätta leva. Det måste man väl vara?

Jag sa i alla fall att jag var tacksam. Jag sa att jag skulle kämpa. Jag log och sa att jag var okej. Att allt skulle bli bra.

Det är fortfarande inte bra. Långt ifrån.

Att våga prata om det svåra

Skillnaden nu jämfört med tiden före suicidförsöket är att jag pratar om det.

I dag förstår jag hur viktigt det är att sätta ord även på det mörka. Att våga berätta hur man mår och släppa ut det som annars växer i tystnaden. Problemen försvinner inte bara för att man överlever. De försvinner kanske inte heller för att man pratar om dem.

Men när vi berättar behöver vi inte bära allt ensamma.

Det är okej att ha dåliga dagar, så länge man inte fastnar i dem. Det är okej att tänka mörka tankar, men låt dem sedan passera.

Att bygga upp ett liv igen

För mig handlade den första tiden efter sjukhuset mycket om det fysiska. Kroppen behövde läka. Jag behövde hitta tillbaka till någon form av liv.

På senare tid har arbetet framför allt handlat om det psykiska. Jag är otroligt tacksam för den sjukvård vi har i Sverige. Teamet runt mig med min husläkare och personalen inom psykiatrin har varit fantastiskt.

Tre dagar i veckan går jag på traumabehandling inom psykiatrin.

Jäklar vad jobbigt det är.

Det är inte synd om mig, men det är tufft. Samtidigt har jag insett att jag är starkare än jag någonsin trott. Vägen framåt är fortfarande lång. Just nu försöker jag hitta alla bitar och pussla ihop mig själv igen.

För vem är jag nu?

Att möta sig själv med omtanke

Jag arbetar mycket med att lära mig självmedkänsla. Att behandla mig själv som jag skulle behandla en vän.

Jag kanske aldrig kommer att älska mig själv, och det behöver jag inte heller. Men jag behöver respektera mig själv. Våga lita på att jag duger.

Många har frågat vad de kunde ha gjort annorlunda. Hur de skulle ha kunnat hjälpa mig.
Jag vet inte.

Jag var så avstängd. Inte mottaglig för hjälp. Jag var fast, som i en labyrint utan utgång. Jag släppte inte in någon i det mörka rum där jag befann mig.

Men jag tror att vi alla behöver bli mer uppmärksamma på människorna omkring oss. Våga fråga. Våga vara lite besvärliga.

Du är inte ensam

Lyssna och döm inte. Även en liten insats kan göra stor skillnad. Just ditt engagemang och din omtanke kan vara livsviktig för någon.

Och till dig som mår dåligt, som kanske befinner dig i det där mörka rummet just nu: våga berätta. Ta emot hjälp. Du är inte ensam.

Det har jag verkligen fått uppleva. Jag är så tacksam för min familj och alla fantastiska människor omkring mig. De får mig att känna mig viktig och värdefull. Att jag behövs i det här livet. De får mig att våga leva igen.

Jag kommer förmodligen alltid att bära ärr, både fysiska och psykiska, efter mitt suicidförsök. Men de påminner mig också om att jag har fått en andra chans.

Och att jag är skyldig livet, mina nära och mig själv att fortsätta kämpa.

Det finns alltid något att leva för.

Text: Malin