”Jag var i nåt slags latent stabsläge hela tiden”

Vem var din pappa?

Han var en väldigt klok, rolig och kärleksfull pappa. Det hände mycket runt honom. Han spelade musik, sjöng och hade mycket liv i sig.

Han var professor i ekonomisk historia, men det var inte där vi delade vårt största intresse. Det var framför allt musiken. Jag är trummis, och han var gitarrist och pianist och väldigt duktig på det.

Musiken blev en stark länk mellan oss. Jag vet precis vilka låtar som har ett känslomässigt band till honom och till mig. Det är nog därför jag ofta blir berörd genom musik. När jag hör vissa låtar kommer saknaden väldigt snabbt.

Hur såg er relation ut?

När jag var liten jobbade han väldigt mycket. Han jobbade mycket hemma också, så vi sågs såklart, men fokus var mycket på jobbet.

När jag blev 18 eller 19 fick vi en annan typ av relation, mer av en vuxenrelation. Den var väldigt bra. Han ville hjälpa mig och fanns där, som en vanlig pappa. Vi var inte bästa kompisar, men det var inte dåligt heller. Jag skulle säga att vi hade en normal relation.

När förstod du första gången att han var sjuk?

Första gången jag verkligen förstod att han var sjuk var när han ringde från en flygplats och sa: Gustaf, jag orkar inte mer. Han började prata om nycklar till lägenheten och koder. Jag förstod att något var riktigt fel.

Som jag förstod det var han i något slags manodepressivt tillstånd och var inte sig själv. Det var första gången jag hörde honom på det sättet. Jag hörde att det var min pappa, men jag hörde också att han inte var sig själv.

Jag stod på en inspelning. Vi skulle spela in en film för ett bröllop, och allt blev väldigt surrealistiskt. Jag kände att jag måste lösa situationen, för jag visste inte vad som hade hänt. Där och då var jag den enda anhöriga som svarade i telefon.

Som storebror kände jag nog också ett ansvar. Jag måste hålla honom vid liv. Det blev en väldigt snabb instinkt: det här är på riktigt.

Vad gjorde du i den situationen?

Jag försökte guida honom. Han lade på flera gånger och jag försökte ringa upp igen och fråga var han stod, vilken gate han var vid, vad han såg och om det fanns någon han kunde prata med.

Till slut kom han på ett plan till Köpenhamn, där polis blev involverad. Han klarade sig den gången. Det var ungefär nio månader innan han dog.

Det hade funnits en period tio år tidigare då han mådde dåligt, men då var jag så pass liten att jag inte riktigt förstod vad det handlade om. Jag minns att vi gick en promenad runt psyket, men jag förstod inte att det följde med senare.

Vad hände efter det första samtalet?

Då kom vården in mer och mer, och vi runt honom blev väldigt engagerade. Familjen var väldigt på för att han skulle ta hjälp. Men så fungerar det ofta att det på något sätt måste komma från patienten själv.

Det var en väldigt stökig period. Han slängdes in och ut från akutpsykiatrin. Min känsla som anhörig var att det inte fanns någon plan. Det var inte så att vården tog hand om honom och vi fick den information vi behövde. Det kändes som att det var vårt ansvar som familj att försöka göra så att han blev frisk igen.

Under de där nio månaderna gick det upp och ner. Jag såg ljusglimtar och tänkte att det här kommer bli bra. Om jag fick med honom på en springtur kunde han vara pigg den dagen. Nästa dag kunde han vara helt borta igen.

Hur var den tiden för dig?

Det är svårt att säga, men jag tror att jag var i något slags latent stabsläge hela tiden. Det är först efteråt man inser både hur dåligt han mådde och hur man själv mådde i det.

Som anhörig sätter man sig själv som sekundär. Man blir lösningsorienterad och lägger sig själv åt sidan. Det skapar en stark inre stress.

Jag och min bror hade stöd i varandra och i vår mamma, men vi visste inte heller hur man skulle agera. Det var första gången jag var i kontakt med psykiatrin på det sättet.

Jag brukar skämtsamt säga att jag och min bror inte hade haft den relation vi har i dag om det här inte hade hänt. Det har gjort att vi är otroligt starka tillsammans. Det är en klyscha att säga, men så är det verkligen.

Var du förberedd på att han skulle dö?

Nej. Även om vi visste att han mådde psykiskt dåligt tror jag inte att jag hade kunnat gissa att den dagen skulle komma.

Den dagen han dog skulle han träffa en vän. Vännen hörde av sig och undrade var Hans var någonstans. Då började vi runt pappa försöka förstå vad som hade hänt. Han hade haft en dålig period och börjat med en ny medicin, så vi kunde koppla ihop att det inte var en bra tid för honom.

På lördagen blev vi oroliga när vännen hörde av sig. På söndagen insåg vi att han var hemma. Då fick polisen åka dit och hittade honom i hans hem.

Hur fick du beskedet?

Det var hemma i Linköping och jag var i Stockholm. Polisen ringde på dörren vid tio eller halv elva på kvällen, när jag skulle lägga mig. Jag förstod direkt. Det är inte så många som ringer på i dagens samhälle, så jag förstod att nu kommer beskedet.

Jag fick reda på vad som hade hänt och att min bror skulle bli kontaktad efter att poliserna hade lämnat mig. I efterhand fick jag veta att det för åtminstone en av poliserna var första gången han gav ett sådant besked. På något sätt tog jag nästan ansvar för deras känslor också.

Min bror skulle skriva tenta dagen efter. Eftersom vi hade haft den där dåliga känslan redan på söndagen, hade han sagt att om det skulle vara något ville han få besked efter tentan. Så jag visste om det under måndagen och ringde honom efteråt. Det blev också en storebrorsgrej, att försöka skydda honom så långt det gick.

Vad kände du efteråt?

Då var det mest chock och sorg. Jag var på ett sätt förberedd på att det kunde hända under några timmar, men man förstår ändå inte förrän det väl har hänt.

Jag har faktiskt inte upplevt ilska. Jag vet att det är väldigt vanligt, men för mig tror jag att det hänger ihop med att jag förstår att det var en sjukdom. Då är det svårt att vara arg.

En klok person beskrev suicid för mig som att man har två händer på en varm spisplatta. När det gör så ont är det enda man kan tänka på att få bort smärtan. Det perspektivet har hjälpt mig att förstå att det handlade om en smärta som gjorde så ont att han inte såg någon annan väg ut.

Som barn kan man annars lätt tänka: varför lämnade han mig? Jag har försökt tänka annorlunda. Det är på de bra dagarna jag kan hålla fast vid det perspektivet och jobba med mitt självledarskap.

Vilket stöd fick du?

Det har nog till 99 procent handlat om att söka stöd själv. Samtalsterapeut har fungerat för mig.

Det kom inget automatiskt från vården. Om vården ska erbjuda stöd till anhöriga måste det göras väldigt tydligt. Jag har mycket att säga om vården kring det här, framför allt psykiatrin. Det handlar inte om de som jobbar där, utan om systemet. För systemet fungerar inte.

Flera gånger blev pappa utskriven inom 24 timmar fast han var riktigt dålig. Han blev körd mellan Linköping och Stockholm. Han låg inne på sjukhus en tid och ringde sedan och sa att han tog tåget hem. Som anhörig, utan information, är det fruktansvärt.

Det finns fantastiska initiativ kring psykisk ohälsa, stora manifestationer, poddar och människor som gör ett jättestort arbete. Men roten är att vården måste fungera. Alla initiativ runt omkring finns ju delvis för att vården inte klarar av det.

Har det blivit en drivkraft för dig?

Ja, absolut. Det är en väldigt stark drivkraft just nu. Jag ser ett systemfel som drabbar många och vill försöka förändra det.

Jag intellektualiserar nog mycket. Det är mitt sätt att försöka förstå och göra något av det.

Hur har du och din bror kunnat vara stöd för varandra?

Vi försöker lyssna öppet på varandra och förstå. Vi har haft två ganska olika sorgeprocesser och ibland har vi gått om varandra helt i det. Det kan vi skratta åt i efterhand, men det har också tärt på oss och skapat friktion.

Nu, snart två år senare, känner jag att vi har hittat tillbaka till ett mönster där vi kan vara ett bra stöd för varandra. Han är superviktig för mig. Jag tänker ofta på hur det hade varit om jag hade varit helt själv. Det finns människor som är i den situationen, och där behövs hjälpen utifrån ännu mer.

Tänker du mycket på honom nu?

Ja, jättemycket. Men på ett annat sätt.

Våren var hans tid på året. Han älskade våren. Jag och en vän cyklade Vätternrundan, och det gjorde jag mycket för att det var en stor grej för honom att göra sådana lopp.

Mycket är också kopplat till musik. Jag hör en låt och tänker på honom. Men jag tror att jag mest saknar att kunna ringa och dela saker. Vi var väldigt lika på många områden.

Det är inte främst julafton eller fars dag som är starkast för mig, utan mer vardagen med pappa som inte finns. Men det går. Det har gått bra. Det är en ny vardag.

Hur har sorgen förändrats över tid?

Den har verkligen haft olika faser. Första året var någon form av att navigera i ett kaos.

Tidigare hade jag inte haft någon nära kontakt med självmordsfrågan. Nio månader innan pappa dog började jag sätta mig in i vad det kunde handla om. Var det bipolär sjukdom? Hur fungerar det? Är det ärftligt? Är det något jag kan få?

Hur har omgivningen bemött dig?

Det har varit delat. Vissa är väldigt tydliga med att de finns där om jag vill prata. Andra märker jag inte riktigt vågar. Jag har förståelse för det, men det är också synd, för det säger något om hur svårt det fortfarande är att prata om suicid.

Jag tror att om det här hade hänt för 50 år sedan hade det varit ännu svårare att hantera och prata om.

Hur vill du att andra ska bemöta någon som är anhörig?

Så enkelt som möjligt. Skriv ett sms: jag hörde vad som har hänt, jag finns här, det är bara att smsa eller ringa, vi hörs snart. Den lilla grejen gör väldigt mycket.

Många säger att de tänkte höra av sig men inte visste vad de skulle säga. Då tänker jag att det är deras ansvar att ta hand om. Håll det enkelt. Säg att du finns där. Man kan också föreslå en konkret tid, till exempel att man är ledig på lördag.

Sedan finns det också ett ansvar hos den anhöriga att ta emot stödet. Det kan låta provocerande, men jag tror att det är viktigt. Vi killar är ofta dåliga på det, att inte bara skjuta bort det. Annars blir det lätt: vill du prata? Okej, nu tar vi en bärs.