”Jag önskar att världen hade fått uppleva Ella”

Kan du berätta om Ella? Vem var hon? 

Det är komplext att försöka berätta om en människas liv i några meningar. Ella fick ett kort liv, men jag tycker att hon hann få in mycket av det meningsfulla i det. Hon hade väldigt många vänner och var bra på vänskap. Det var viktigt för henne. Hon hann också leva i en lång kärleksrelation, även om den hade tagit slut. 

Hon var väldigt engagerad och kreativ. Hon var politiskt engagerad och var under en period ordförande i Grön Ungdom i Stockholm. Hon engagerade sig i miljörörelsen och i djurs rättigheter, och hon försökte leva i linje med det hon trodde på. Hon var vegan och när hon skulle till Grekland med kompisar tog hon tåget medan de andra flög. 

Hon var också väldigt smart. Hon hade precis kommit in på en masterutbildning i neurobiologi och skulle börja den. Innan dess hade hon tagit ett sabbatsår på folkhögskola för att skriva och var klar med sin första roman. Man kan verkligen säga att hon dog mitt i livet. Det var ett fullödigt liv, men alldeles för kort. 

Hur var hon som storasyster? 

Hon var äldst och var nog mycket en storasyster. Barnen är ganska täta i ålder, och med tiden började hon och hennes syster också bli mer och mer kompisar och kunde umgås på det sättet. Men hon var en ansvarstagande storasyster. 

Visste ni hur Ella mådde psykiskt? 

Vi visste att hon under perioder inte mådde bra. Det började ganska tidigt, redan i högstadieåldern. Hon gick hos kurator ett tag och blev sedan skickad till BUP när man såg att det fanns en suicidrisk. Då fick hon också medicinering för första gången. 

Vi var väldigt medvetna om hur hon mådde och involverade. Hon fick hjälp i olika omgångar. Ibland blev det bättre och ibland sämre, så det fanns absolut en sårbarhet. Men hon hade också många perioder som var bra. Efter gymnasiet flyttade hon till Umeå och pluggade. Senare flyttade hon till Uppsala och där gjorde hon det enda självmordsförsök som vi känner till. 

Hur var det för dig att leva med den oron? 

Det var jättejobbigt. Man gick hela tiden lite på tå för att något skulle hända. Vid ett tillfälle fick jag inte tag på henne och blev helt övertygad om att något hade hänt. Jag satt i bilen på en parkeringsplats i Stockholm och väntade medan polisen gick in i hennes bostad i Uppsala. Det visade sig att hon inte var där och att allt var okej. 

Men den där vaksamheten fanns hela tiden. Hur låter hennes röst? Hur svarar hon i telefon? Är det här bra eller dåligt? Efter självmordsförsöket fick hon väldigt bra stöd och KBT-behandling. Hon var jättenöjd med den och det kändes som att det verkligen hände saker i henne. Jag tänkte att nu har hon fått verktyg. 

Hade ni en nära relation? 

Ja, det skulle jag säga. Det fanns perioder när hon mådde dåligt och jag ringde och hon svarade, men sa att hon inte orkade prata. Det kan jag se nu när jag tittar tillbaka på vår sms-historik. Men vi hade en väldigt nära kontakt, och jag kände också att vi var ganska lika i mycket. 

Vad hände den sista tiden? 

Ella hade mått bättre efter behandlingen. Det var lite upp och ner, och sedan tog det slut med hennes pojkvän som hon hade varit tillsammans med länge. Hon var väldigt ledsen över det, men vi kände ändå att hon hade de här verktygen. Vi pratade mycket med henne och jag var inte beredd på att det skulle sluta som det gjorde. 

Jag och min man var på semester. Vi hade vandrat i Italien och var på väg hem genom Tyskland när Ellas vänner ringde. De var oroliga och kom inte in till henne. Till slut kom de på att det fanns extranycklar hemma hos oss. Hennes lillebror körde över med dem. När de gick in kom ambulans och polis samtidigt, och då levde Ella fortfarande. 

Vi satt i Tyskland och fick informationen på avstånd. I mitt sinne fanns det inte att det inte skulle gå bra. Jag hade hela tiden tänkt att man kämpar på och gör allt man kan, och så räddas man. Jag var helt oförberedd på att det inte skulle bli så. 

När vi fick veta hur allvarligt läget var hittade vi ett flyg så att jag kunde ta mig hem. Samtidigt hade jag kontakt med min son på sjukhuset och behövde ringa Ellas syster, hennes ex-pojkvän och några av hennes vänner. Nu efteråt förstår jag nästan inte hur man fungerar i en sådan situation. 

När jag kom till sjukhuset var familjen samlad. Till slut frågade läkaren om de kunde stänga av apparaterna. Hennes syster sa nej. Jag sa ja. Och så dog hon. 

Vad minns du av tiden direkt efteråt? 

Inte så mycket. Det var så konstigt. Jag och barnen åkte hem och just den kvällen öppnade sig hela himlen. Det regnade hur mycket som helst. Min dotter var död och allting var kaos, och samtidigt behövde någon se till katterna som var kvar i hennes lägenhet. När vi kom hem insåg vi att det hade regnat in och stod plötsligt och öste vatten. 

Det är sådana konstiga krockar mellan fullständig overklighet och vanlig vardag. Jag kan se i mina anteckningar att vi ganska snabbt började ordna praktiska saker. Vi åkte till lägenheten, började tömma den och tog kontakt om begravningen bara några dagar efteråt. Vi var väldigt exekutiva, men jag kan inte säga att jag minns särskilt mycket av det. 

Hur blev begravningen? 

Jag hade ett jättefint stöd. Min syster och min svägerska, som båda var Ellas gudmödrar, fungerade nästan som värdar. Det kom mycket människor och folk hjälpte till här i trädgården och satte upp tält. 

Vi hade också funderat mycket över vilken typ av begravning Ella skulle vilja ha. Hon hade skrivit när hon var 18 att hon ville ha en borgerlig begravning, men hon var nästan 24 när hon dog. Vi samlade hennes vänner och hennes pojkvän och pratade om vad hon skulle ha velat då. Vi landade i en kyrklig begravning, med den musik som kändes rätt. 

Efteråt var vi här i trädgården allihop. Det var väldigt fint och väldigt mycket folk. På kvällen stannade många kvar. Det var väldigt tydligt att det var en ung människa som hade dött. Dagen efter hjälpte alla till att ta ner tälten. Sedan blev det mycket tystare. 

Hur tog ni er igenom sorgen som familj? 

Vi hade olika sätt att hantera den. Min man var väldigt inriktad på struktur och på att få vardagen att fungera. Alla skulle upp på morgonen, man skulle springa, göra saker och äta. Jag kunde kanske snarare gå ett varv runt kvarteret. Jag tror att han kände att de där strukturerna var det enda sättet vi skulle överleva på. 

Barnen bodde inte hemma då. Albert bodde i Linköping. Min andra dotter, Ester hade precis slutat plugga på Gotland och skulle börja studera i Italien. Hon åkte dit, kom hem igen och blev sedan kvar hemma hos oss i ett år innan hon åkte tillbaka. 

Jag tycker inte alltid att barnen har pratat så mycket med oss om sorgen, men jag vet att de har pratat med andra och jag tänker att det viktigaste är att de har någon att prata med. Jag och min man har också lyckats vara snälla mot varandra. Det finns mycket skuld i en sådan här situation och många tankar om att om du hade gjort si, eller om jag hade gjort så, kanske det inte hade hänt. Vi har försökt att inte fastna där tillsammans. 

Hade ni någon tidigare erfarenhet av självmord? 

Nej. Ingen av oss hade det. Även om vi hade levt med att Ella hade gjort ett självmordsförsök hade jag aldrig tänkt att det faktiskt skulle kunna sluta så här. Det fanns inte i mina tankar överhuvudtaget. 

Ni valde att vara öppna med hur Ella dog. Var det självklart? 

Ja, det var helt gemensamt och helt självklart för oss. Jag kunde inte tänka mig något annat. 

Vilket stöd fick du från omgivningen? 

Jag fick ett väldigt bra stöd från min arbetsgivare. Min chef Charlotte var fantastisk och tog väldigt snabbt ett grepp om hela situationen. Det betydde också mycket att flera runt mig på jobbet inte var så rädda för det här med djup sorg. Jag fick också frågan hur jag ville bli bemött när jag skulle komma tillbaka. Vi hade ett stort öppet kontor och jag ville inte att det skulle bli något stort kramkalas. Jag ville nog få vara lite jobb-Annika på jobbet. 

De ordnade det väldigt bra och var tillmötesgående. Jag tror också att det hjälpte mig att få arbeta lite. Min biträdande chef kom hem till mig och åt lunch innan jag gick tillbaka. Hon sa att hon kunde möta mig på parkeringen första dagen. Jag tyckte först att det lät lite larvigt. Jag hittar ju från parkeringen. Men när jag väl kom dit kändes det nästan omöjligt att gå in, och då var jag väldigt glad att hon stod där. 

Vi fick också professionellt krisstöd snabbt. Jag gick hos en person ganska länge och barnen hade också möjlighet att gå. Min man fick stöd via sitt jobb. Efter ett halvår eller ett år valde vi dessutom att gå några gånger i äktenskapsrådgivning för att få gemensamma samtal. Det var också bra. 

Hur förändrades familjen efter Ellas död? 

Huset blev väldigt mycket tommare. Ella bodde inte hemma när hon dog, men hon var ofta den som hade människor omkring sig. Det kunde vara pojkvän eller kompisar. Det var mycket folk här på ett annat sätt. Så det var mer än att en person plötsligt saknades. 

Vi var vana vid att vara fem i familjen. Om ett barn inte kunde komma på något fanns det ändå två syskon där. Nu, om någon inte kan komma, kan det plötsligt vara mamma, pappa och ett barn. Det är inget konstigt i sig, många familjer ser ut så, men för oss är det ovant. 

Jag har varit jätterädd för att familjen skulle ramla sönder. Jag har varit rädd för att barnen skulle komma hem och möta någon grå Roy Andersson-film där mamma bara sitter ledsen i soffan. Därför anstränger jag mig ganska mycket för att vi ska ses och för att vi ska hitta sätt att vara tillsammans. 

Du beskriver nästan hur frånvaron blir väldigt närvarande. 

Ja, precis så är det. Jag tänker ibland att om Ella bara hade bott i Australien hade jag kunnat stå ut med att hon inte var här. Men det är det här aldrig igen, som gör hålet så otroligt stort. Frånvaron blir en närvaro i sig. 

Hur pratar ni om Ella i dag? 

Vi pratar mycket om henne i familjen, på olika sätt. Ofta dyker hon upp i olika situationer. Vad hade Ella gjort här? Vad hade hon sagt? Jag kan känna att hon sitter lite på min axel och jag funderar på vad hon skulle ha tänkt. 

Vi har fortfarande kontakt med hennes ex-pojkvän och med hennes vänner. Vi har samlat dem när hon fyller år. Det är både jättefint och väldigt smärtsamt. Det är roligt att se hur de går vidare i sina liv, och samtidigt gör det ont att Ella inte får göra det. 

Har du landat i att hon är borta? 

Det är så svårt att svara på. Det är klart att jag på något sätt har landat i att hon är borta. Samtidigt har jag också landat i att jag är en annan människa idag. Folk frågar hur jag mår. Jag kan ha en bra dag utifrån de förutsättningar jag har nu. Men det är ett annat liv. 

Jag var en annan människa innan Ella dog. Jag kan fortfarande vara jätteglad och ha det bra, men på ett annat sätt än tidigare. Det är någonting som har gått sönder lite grann i mig. 

Hur ofta tänker du på henne? 

Varje dag. Ofta många gånger under dagen. Det kan vara små saker. Jag kan se en syren och av någon anledning tänka på något som har med henne att göra. Det finns någonting hela tiden. Och jag pratar med henne för mig själv varje dag. Det är ganska skönt att få göra det. 

Har du känt skuld eller ilska? 

Jag har känt mycket skuld. Ella var min dotter och jag kände ett ansvar för att hon skulle ha det bra. Hon tog sitt liv när situationen var så svår, och det är klart att jag har tänkt på vad jag kunde ha gjort annorlunda. 

Jag har också varit arg på Ella. Jag ville att hon skulle ha litat på mig. Jag ville så gärna hjälpa henne. Men de känslorna har förändrats. Jag vet hur länge hon kämpade och hur mycket hon kämpade, så i dag är jag framför allt väldigt, väldigt ledsen. 

Det har funnits tillfällen då jag tyckte att hon inte fick rätt vård, men hon fick också väldigt bra vård. Jag har ingen tydlig person eller institution att rikta ilskan mot. Ibland hade det nästan varit skönt att ha någon att vara arg på. Men jag är mest ledsen över att det blev som det blev. Och ibland kan jag förstås känna: du skulle ju ta hand om mig när jag blev gammal. Jag hade så gärna velat se vad det skulle bli av henne och fått lära känna den vuxna Ella. 

Vad tror du att Ella hade gjort i dag? 

Man hoppas förstås att allt hade gått jättebra. Det är drygt tre år sedan hon dog. Hon hade kanske varit klar med sin masterutbildning. Hon ville forska om psykisk ohälsa. Jag hoppas att hon hade fått vara den glada och lyckliga människa som hon under perioder kunde vara. Men jag vet också att livet hade kunnat fortsätta vara väldigt smärtsamt för henne. 

Hur förhåller ni er till årsdagar? 

Jag vill inte uppmärksamma dödsdagen. Den är bara svår. Vi har varit tillsammans som familj de dagarna, på olika sätt. Däremot firar vi hennes födelsedag mer. Då träffar vi ibland hennes vänner och hennes ex-pojkvän. Det känns mer rätt att samlas kring hennes födelsedag än kring dagen då hon dog. 

Vad vill du skicka med till människor som möter någon som har förlorat en närstående? 

Mitt viktigaste medskick är att man inte ska vara så rädd. Jag upplevde att en del var rädda för att störa. Och så fanns det människor som vänligt sa: hör av dig om det är någonting. Men jag var inte kapabel att höra av mig till någon. Jag klarade inte det. 

Andra bara dök upp. Det uppskattade jag väldigt mycket. Min erfarenhet är också att människor som själva har varit med om svår sorg eller andra riktigt svåra situationer ofta hade lättare att våga närma sig och prata med mig. 

Det har förstås också funnits övertramp. Jag försöker tänka att människor vill väl men inte alltid vet hur de ska göra. Det viktiga är kanske inte att säga exakt rätt sak, utan att våga finnas där och samtidigt vara lyhörd för vad personen behöver. 

Hur ser du på självmord i dag? 

Jag ser det som ett totalt underkännande av vårt samhälle att så många människor dör i självmord. Varje liv som släcks är ett liv som inte borde släckas, och det påverkar dessutom så många människor runt omkring. Cirklarna runt varje person är väldigt stora. 

Det som är allra mest fruktansvärt är att så många människor kan må så dåligt att de i just den stunden inte ser någon annan väg. När man själv har varit med om det här börjar man också höra fler berättelser från andra. Människor kommer fram och berättar om någon nära som har dött. Man förstår hur stort samhällsproblem det är och hur många som lever vidare med sorg, skuld, besvikelse och ibland ilska. 

Vad är svårt i sorgen nu, flera år senare? 

Alla vackra saker som händer i livet kan också göra ont. Man ser glada studenter eller vänner som gifter sig och jag vill ju glädjas åt det. Jag är jätteglad för deras skull. Samtidigt kommer alltid det lilla stinget av att Ella inte fick uppleva det. 

Sommaren är också laddad eftersom hon dog den 30 juli. Jag har bilder från bara några veckor innan där hon sitter här i trädgården och skrattar. Hon hade mått ganska bra i början av sommaren. Jag tänker att hon ville leva, men att livet också var svårt för henne och att allt stod fel just den kvällen. För mig gör det sorgen ännu mer smärtsam. Det känns så onödigt.