Jag ville inget hellre än att prata – men orkade inte höra av mig

Jag har alltid sett oss som en vanlig familj: jag, min man och våra fyra barn. För mig har barnen alltid varit det viktigaste – när andra följde sina karriärdrömmar så drömde jag om en egen familj. Att få barn har för mig varit glittret i livet och jag älskade dem alla fyra innan de ens var födda. De gjorde livet så mycket roligare helt enkelt.

Jag skolade om – efter fjärde barnet

Jag jobbade som undersköterska när Måns föddes 2003, och efter föräldraledigheten gick jag in och började jobba natt. Det kändes som en bra lösning och fungerade bra för mig som också är hörselskadad. Sedan sommaren 2022 använder jag hörapparater och ett CI (Cochleaimplantat, reds anm.). Jag omskolade mig lite senare i livet och läste en utbildning på Yrkeshögskolan till webbutvecklare mellan 2017 och 2019. Allt blev inte riktigt som jag hade tänkt mig, så jag startade eget eftersom arbetsmarknaden ser ut som den gör.

Min Måns var den tredje i en syskonskara på fyra barn och föddes en solig dag den femtonde mars 2003. Han har två äldre syskon (födda 1999 och 2000) och en yngre, vår sladdis, född 2012.

En snäll och omtänksam pojke

Som liten var Måns blyg och en liten mjukis. Jag brukade kalla honom min lilla koala eftersom han ofta satt på min höft. Han var en lugn liten kille, och jag kan inte minnas att han blev arg – han funderande mest på olika saker.

Måns var en av de snällaste jag kände, och alltid så omtänksam och hjälpsam. När han var tio år startade han en Youtube-kanal, eftersom han ville lära andra om Minecraft. Han var också så kärleksfull mot sin lillasyster och lekte med henne och tog hand om henne.

Delade intressen – och svårigheter

Tyvärr (ja, jag säger tyvärr), så ärvde Måns hörselskadan från mig, vilket blev märkbart senare. Som tolvåring fick han sina första hörapparater. Att jag skriver tyvärr beror på att jag vet hur mycket man kan behöva kämpa, och vad det kan göra med ens självbild.

Måns var ingen kille som umgicks i gäng, utan hade en kompis i taget. Han trivdes nog inte särskilt bra i skolan, och i tvåan slutade han på fritids eftersom det var för stökigt. En dag frågade han mig om han kunde få gå hem efter skolan, och eftersom jag jobbade natt fungerade det bra. Han verkade trivdes bäst i gymnasiet. Där fick han också en bästa vän som han umgicks och tränade med, och de verkade prata om det mesta. Han gick teknik och blev grym på att programmera, vilket blev ett intresse vi båda delade. Idag har jag dock lagt det åt sidan ett tag. Vi pratade om att han skulle hjälpa mig med mitt företag när jag fick kunder, och han hjälpte mig också med några projekt.

Svår övergång från gymnasiet till universitetet

I augusti 2023 flyttade Måns till Linköping för att studera till högskoleingenjör i Datateknik, och jag hoppades innerligt att det skulle bli bra. Jag visste dock att han tyckte att det var knepigt att skapa nya relationer, och att hörselskadan innebar ett socialt utanförskap. Men han var taggad och jag ville mitt barns bästa. Som mamma vill man inget hellre än att barnen ska få det bästa i livet. Jag har alltid fått höra att jag är en hönsmamma – Chilla, mamma, du behöver inte oroa dig.

Julen 2023 var sista gången jag såg min Måns, när han var hemma över jul och nyår. Vårt sista samtal var i mitten på februari via Snapchat.

En dag som etsat fast sig i minnet

I februari 2024 åkte jag ner till Måns eftersom jag var orolig. Han hade inte svarat mig på en vecka och hans storebror hade varit förbi hans studentlägenhet, utan att han öppnade dörren.

Det är en dag som jag skulle kunna berätta om i minsta detalj – den är fastetsad i mitt minne. Dagen då jag stod utanför hans lägenhet tillsammans med hans storebror, två ambulanskvinnor och åtta brandmän som bröt upp dörren. Det var dagen då jag fick veta att min yngsta son inte längre var i livet, att han hade gått bort genom psykologisk olycka. Du förstår, det är en myt att man själv väljer självmord. Det är livet som blir för svart, och du ser inte längre några möjligheter.

Efter att min äldre son hade talat med en vän och fått sällskap, åkte jag tillbaka till Stockholm. Jag var nu tvungen att göra det svåraste i mitt liv, att berätta för Måns pappa och systrar att han inte längre fanns i livet. Sedan, efter detta, ringa till de närmaste vännerna och familjen. Att ringa till hans bästa vän var också otroligt hjärtskärande.

Den värsta sorgen en förälder kan vara med om

Att förlora sitt barn genom självmord är nog det värsta en mamma kan gå igenom. Det är som att ens värsta mardröm blir verklighet. Den natten la jag mig på toalettgolvet och skrek av sorg. Jag rasade ner i ett mörker av smärta, sorg och trauma.

Sorgen gör fysiskt ont och chocken detta ger. Vad hände? Varför? Vad skulle jag ha gjort?

Jag ville bara gå och lägga mig, för att ändå inte kunna sova eftersom ångesten knackade på. Hjärnan stängde ner och jag orkade helt enkelt inte ta in allt, det handlade om att överleva en stund i taget. All min energi gick åt till att ens kliva upp på morgonen, till ett nytt smärtsamt liv som jag själv inte hade valt. Det är en sorg som satt sig i varje cell av min kropp, som om jag andas med bröstet fullt av krossat glas.

Att förlora någon är alltid en sorg. Men döden låter oss oftast veta att den är inkommande i samband med att vi blir äldre eller drabbas av sjukdomar. Att förlora Måns var som en blixt som slog ner och ödelade den värld jag levde i.

Att sörja sitt barn tar all energi – jag hade behövt mer stöd

Mitt i all denna smärta och sorg var jag tvungen att ta hand om det praktiska. Som att tala med en dödsfallshandläggare, åka ner och städa ur en välstädad studentlägenhet och besöka en begravningsbyrå och göra en bouppteckning.

I stället för att köpa en födelsedagspresent fick jag välja kista, medan lillasyster fick stanna hemma, eftersom jag och hans pappa behövde titta på kapell och minneslundar (Måns hade gått ur Svenska kyrkan).

Innan minnesstunden hörde människor av sig och skickade blombud. De jag kallade vänner och familj skrev och ville veta hur det var. De sa “Hör av dig om du vill prata”. I efterhand kan jag se hur fel det blev – jag ville ju inget hellre än att prata men jag orkade inte vara den som hörde av mig.

Om man bara kunde förstå hur mycket energi det tar att sörja och sakna sitt barn. Även det enklaste blev som att bestiga berg. Vi åt på McDonald’s eftersom vi inte orkade laga mat. Dammsugaren fick stå och samla damm. Jag handlade på Ica med pyjamasen på. Och jag grät, ja jag grät varje dag och gör det än, men i dag gråter jag inombords många av dagarna. För andra går livet vidare, men för mig känns det som det frös den dagen, livet efter Måns.

En livslång sorg

Idag är de jag kallade vänner och familj borta, och de få jag har kvar går att räkna på en hand. Relationer som inte är genuina och omtänksamma klarar inte detta, de lämnar istället. Det tar enormt mycket energi att öppna upp och berätta, och om man då möts av tystnad ger man upp.

Sorgen efter ett barn är inget du kommer över, går vidare från eller kan medicinera bort. Det är en livslång sorg att bära varje dag, livet ut. Måns är den första jag tänker på och den som finns i mina tankar när jag ska sova. Det tog över ett år innan jag kunde sätta Måns namn och död i samma mening. Och alla frågor jag aldrig får svar på, eftersom den som hade svaren är borta.

I dag förstår jag innebörden av ”I’m holding space for you”. Jag vet att Måns inte ville dö, men jag vet inte hur svart det blev den där dagen i februari 2024. Men att han inte valde, det vet jag.

Själv lever jag med ett trasigt inre. Ibland vill hjärnan inte förstå och jag väntar fortfarande på att Måns ska komma hem. Sedan slår insikten in, och den stormande sorgen slår undan allt, jag rasar. Det finns inget naturligt krisstöd för oss överlevare i dag, det får man hitta själv. Jag tjatade till mig sömntabletter från vårdcentralen, och hade turen att få träffa en präst en gång i veckan. Jag hittade också SPES (Riksförbundet för suicidprevention och efterlevandestöd, reds. anm.). För mig blev mina andra tre barn, samt min lilla chihuahua, anledningen till att jag fortsatte kliva upp.

Att stötta andra kan hjälpa

Om du känner någon som förlorat sitt barn i självmord är det värsta du kan göra att göra ingenting. I stället kan du dyka upp, ge praktisk hjälp, komma med mat och fortsätta höra av dig.

SPES beskriver också fint hur man kan ge stöd till andra. Också du som inte står i denna stormande, smärtsamma sorg, kliv fram du med. Du behövs, för ibland räcker inte stödet från vänner och familj.

Och om du mår dåligt, tro mig: inget blir bättre för att du lämnar. Världen behöver dig, det finns någon som älskar dig. Jag hade rivit ner månen, korsat alla hav om jag vetat det jag vet idag!

Text: Anna, en liten människa med en enorm mammasorg, Måns mamma 2003–2024