”Man överlever, men som en annan människa”

Helene, hur ser ditt liv ut idag?

– Jag är 64 år och när min man tog sitt liv var jag 55 år. Jag är ensamstående och vi hade inga barn. Sedan många år tillbaka arbetar jag som chef inom vård- och omsorg. Mitt stora intresse är hästar och jag har egen häst och två Jack russellterriers.

Vill du berätta lite om din man, vem han var innan allt hände?

– Även om det är ett idag ovanligt ord så väljer jag att beskriva min man som belevad. Lång, såg trevlig ut och var välutbildad. Han hade ett bra jobb i Köpenhamn och var väldigt intresserad av IT och duktig på det. Skulle beskriva honom som lite disträ men mycket omtänksam.

Hur såg ert liv tillsammans ut?

– Vårt liv före självmordet såg ut som vanligt. Vi jobbade, hade olika hobbies, reste till Lissabon i november. Efteråt har jag kunnat fundera på ett par händelser som var olikt min man men då reflekterade jag inte. Ett ”tänk om” som gnager.

Fanns det något särskilt som ledde fram till det som skedde?

– Inte som jag kan se. Jag hade ingen som helst föraning om att det kunde hända. Jag hittade honom hemma. Det var naturligtvis helt chockartat.

Fick du något stöd under den närmaste tiden efteråt? Hur var det med vänner och bekanta?

– Jag fick stöd av familj och vänner, men jag blev så sjuk att vården tvingades ta hand om mig. Dock var mina vänner det viktigaste stödet. Utan dem hade jag inte klarat mig. Också mina djur betydde en hel del, för jag var tvungen att ta hand om dem.

Hur såg din tillvaro ut under året efter?

– De första tre månaderna är fortfarande dimmiga men samtidigt glasklara. Jag kan minnas ordagrant vad människor sade. Sen om det stämmer vet jag ju inte. Jag minns också väldigt väl andra människors reaktioner och samtidigt också hur jag skulle ta hänsyn till dem. Jag var sjukskriven helt i tre månader och återgick i arbete successivt under 2017. Eftersom min man arbetade i Danmark och hade sina konton där, var det oerhört mycket byråkrati kring bouppteckningen. Jag minns att det var väldigt dränerande. I det hade jag inget stöd. Allt eftersom avtog vänners stöd, förutom några som stod kvar.

Fanns det något du önskade att du hade fått hjälp med som du saknade?

– Överhuvudtaget tror jag det vore bra om det fanns stöd till efterlevande vid dödsfall, och särskilt vid självmord. Det är mycket byråkrati som man i det skedet har svårt att hantera och orka med.

Hur ser du på det som skett, med lite perspektiv?

– Jag vet inte om jag någonsin får perspektiv på det som hände. Min man och jag hade 24 år tillsammans. En stor del av mitt vuxna liv. Nu har det gått nio år. Nio år av sorg och saknad. Jag har aldrig önskat att leva ensam men gör det idag. I dagsläget upplever jag också en förväntan från omgivningen att jag ska ha kommit över det, men det kommer jag aldrig att göra.

Har din syn på självmord och psykisk ohälsa förändrats?

– Innan min mans självmord hade jag nog inga tankar om självmord. Det fanns inte i min värld. Idag tycker jag att varje människa som dör via självmord är en tragedi. Sorgen och saknaden efter en person som tagit sitt liv är förmodligen mer fyllt av ”varför” och skuld än efter en person som till exempel dött i cancer. De frågorna har en egen del av min hjärna som aldrig tar semester.

Vad skulle du vilja förmedla till andra anhöriga som drabbats?

– Jag kan säga att man överlever, men det är delvis en annan människa som överlever. Man har sin sorg men lär sig leva med den. Vissa dagar går det bra, andra sämre.

Hur ser ditt liv ut idag?

– Mitt liv ser i mångt och mycket ut som när min man levde men utan honom i livet. Den stora skillnaden är att inte ha en livskamrat att planera till exempel semestrar med, eller högtider med mera. Jag har heller ingen ”självklar” människa att be om hjälp, utan behöver klara livets alla göromål själv. Det är ibland oerhört ensamt.