Tystnaden blev nästan lika förödande som mobbningen

Jag hade från början en väldigt trygg och lycklig barndom, fylld av den glädje och frihet som alla barn borde få uppleva. Men när vi flyttade till en mindre ort förändrades mitt liv fullständigt. Under fem års tid utsattes jag för mycket svår mobbning och olika former av övergrepp. Det var inte bara andra barn som svek och gjorde mig illa. Även vuxna som borde ha sett vad som hände, skyddat mig och gett mig stöd vände ryggen till.

Som barn bar jag på en så fruktansvärt stark skam att jag inte vågade berätta vad jag utsattes för. Jag trodde på något sätt att det var jag som var fel och att det var jag som skulle skämmas. Därför blev jag tyst och höll det som hände inom mig under flera års tid.

Som tioåring försökte jag ta mitt liv

När ingen ser, frågar eller lyssnar kan tystnaden bli nästan lika förödande som själva mobbningen. Jag blev alltmer ensam och isolerad, samtidigt som känslan av att inte vara värd någonting växte sig starkare. Till slut hade jag så ont inom mig att jag som tioåring försökte ta mitt liv vid flera tillfällen. Jag åkte in och ut på sjukhus och kämpade med sådant som inget barn någonsin borde behöva uppleva eller bära ensam.

Men någonstans långt därinne fanns ändå en liten gnista kvar. Med hjälp av ett skolbyte, mental träning och människor som till slut såg och trodde på mig lyckades jag sakta börja resa mig. Jag kunde inte förändra det jag hade utsatts för, men jag kunde försöka förändra vad det skulle få betyda för resten av mitt liv. Det som nästan hade tagit livet av mig blev så småningom en drivkraft att försöka hjälpa andra.

Mina upplevelser blev min motivation

I dag använder jag min berättelse, mina föreläsningar och mina äventyr för att uppmärksamma mobbning, psykisk ohälsa, ensamhet och utanförskap. Genom att anta stora utmaningar vill jag visa att det som först verkar omöjligt faktiskt kan bli möjligt.

Jag vill visa att en människa kan resa sig även efter de allra mörkaste perioderna i livet och att det går att bygga någonting meningsfullt och positivt av det man har överlevt. Det betyder inte att det svåra försvinner eller att alla sår plötsligt läker. Det betyder inte heller att man måste vara stark hela tiden. Det betyder att det kan finnas hopp även när man själv inte längre kan se det – en liten strimma av ljus, en gnista eller en låga som fortfarande brinner någonstans därinne.

En reporter frågade mig en gång i studion vad jag skulle vilja säga till mina mobbare och till dem som utsatte mig för allt detta och drev mig till att försöka ta mitt liv. Jag svarade att det är en väldigt dubbel känsla. En del av mig önskar fortfarande att jag hade fått ett vanligt liv. Att jag hade sluppit allt det där och kanske kunnat leva tryggt med en familj utan att bära med mig konsekvenserna av det som hände. Det finns en sorg över livet som kunde ha blivit och över det barn som aldrig fick det skydd och den hjälp som det hade rätt till.

Samtidigt känner jag en oerhörd tacksamhet över det liv jag faktiskt har fått. Jag har fått se stora delar av världen, genomföra äventyr och utmaningar som få människor ens vågar drömma om och uppleva en frihet som betyder väldigt mycket för mig. Jag får också möjlighet att berätta min historia, möta människor och förhoppningsvis så ett litet frö av hopp hos någon annan.

Det finns alltid hopp

Därför är min berättelse både ljus och mörk. Den handlar om glädjen i att vara barn så som barndomen borde vara. Den handlar om sorgen över det som hände och över allt som fortfarande händer barn, vuxna och äldre människor i vårt samhälle. Men framför allt handlar den om tacksamheten över att jag lyckades resa mig, om kraften i mental träning och om viljan att visa att ingenting behöver vara helt omöjligt.

Hur svårt, hopplöst och mörkt livet än kan kännas finns det ibland en liten gnista kvar. Det är just den gnistan vi måste hjälpas åt att skydda, så att den en dag kan växa till en låga.

Det är också där Minds arbete blir så oerhört viktigt. När en människa själv inte längre kan se något ljus kan någon som lyssnar, stannar kvar och tar hennes berättelse på allvar hjälpa henne att hålla fast vid livet en stund till. Ibland kan det räcka att någon finns där och säger: ”Jag hör dig. Du är inte ensam. Vi tar oss igenom den här stunden tillsammans.”

Miles for Minds är därför mycket mer än en insamling för mig. Det är mitt sätt att försöka omvandla mina egna erfarenheter till hopp, stöd och konkret hjälp för andra. Jag vill visa den som just nu känner sig helt ensam att mörkret inte behöver vara slutet på berättelsen.

En bättre värld

I min perfekta värld skulle inget barn behöva gå till skolan med ont i magen av rädsla för vad som väntar. Inget barn skulle behöva bära skammen för något som andra människor har utsatt det för. Vuxna skulle se, lyssna, våga ingripa och aldrig vända ryggen till. Ingen vuxen människa skulle behöva dölja sin psykiska ohälsa eller bära sin smärta i tystnad av rädsla för att bli dömd.

Ingen äldre människa skulle behöva känna sig bortglömd, isolerad eller som om ingen längre brydde sig. Mobbning, psykisk ohälsa, ensamhet och utanförskap hör ofta ihop. Mobbning kan skapa en ensamhet och skam som följer med långt efter att själva mobbningen har upphört. Samtidigt växer ensamheten och isoleringen i samhället bland både barn, vuxna och äldre. Allt fler människor verkar må allt sämre, samtidigt som många försöker dölja hur de egentligen har det.

I den bästa av världar skulle organisationer som Mind inte behövas, eftersom alla människor skulle må bra, bli sedda och få hjälp i tid. Men så ser verkligheten tyvärr inte ut. Därför är Mind och andra organisationer som vågar möta människor i mörkret fullständigt ovärderliga. Jag vill rikta ett varmt och innerligt tack till hela Mind för det fantastiska arbete ni gör. Att det finns någon som lyssnar när livet känns som allra mörkast kan vara skillnaden mellan att ge upp och att orka hålla fast vid den där lilla gnistan en stund till.

Ert arbete betyder oerhört mycket för barn och unga, för vuxna som lever med psykisk ohälsa, ensamhet eller utanförskap och för äldre människor som drabbats av isolering och ensamhet. Därför har jag skapat insamlingen som jag hoppas ska hjälpa Mind i arbetet med att ge hopp och stöd till fler som behöver. Har du möjlighet är jag så tacksam om du vill ge ett bidrag.

Läs mer och bidra till insamlingen – Miles for Minds
Starta en egen insamling till förmån för Mind

Text: Jimmy Johansson