Som ung vuxen gick jag en intensivkurs i psykisk ohälsa

Jag var länge ett försiktigt och ohört barn när jag växte upp, mamma och pappa hade många gräl och jag var nog smått rädd för det mesta. Det var mycket som var oklart när det gällde pappa, pappa som inte var någon riktig pappa egentligen, utan mer ett barn som inte kunde ta hand om barn. Pappa som misshandlade mamma och sina efterkommande flickvänner fysiskt och psykiskt. Vår kontakt var sporadisk från att jag fyllde 13 år när jag sade upp kontakten med honom efter en resa som inte alls blev som det var tänkt – en resa där han skrämde mig och svek mig djupt.

Följderna av att vara det där tysta barnet, som ofta bara hängde med på fester, hem till skumma personer eller lämnades ensam hemma sent om kvällarna som barn när pappa försvann ut på stan, var att jag fick en hel del känslomässiga problem att reda ut när jag senare fick ett annat lugn i mitt liv.

Vid 23 år blev jag utbränd

Mamma har alltid varit en trygg bas, likväl som mammas familj, och jag hade mycket kärlek, värme och trygghet att hämta därifrån. Men de emotionella såren inom mig från att ha blivit dåligt behandlad, som ett barn mitt i konflikt, slet i mig och all turbulens och arv av psykisk ohälsa, ledde till att jag vid 23 års ålder blev utbränd. Resten av tiden upp till 28 år, innebar en intensivkurs i psykisk ohälsa som jag aldrig bett om. Det var ett helvete, ett djupt mörker blandat med glada stunder, maniska perioder, prövningar och utsatthet.

Med stöd av vänner fortsatte jag framåt

Men mitt i det, vid varje hinder, hittade jag i mitt inre något jag trodde på och en väg framåt som jag såg som gångbar – det var inte slut, livet var inte över. Jag fortsatte att sträva framåt, som den starka individ jag är, och tog stöd av vänner och familj och gjorde allt jag kunde för att om så bara överleva morgondagen. Jag och mina vänner som också tampades med allvarlig kronisk sjukdom, psykisk ohälsa och/eller ensamhet, var och är superhjältinnorna och superhjältarna. Det var vi mot alla hinder, och kärleken och styrkan tillsammans liksom ihop, tillsammans med kreativiteten, övervann och övervinner allt. Vi hittade saker att leva för, om så bara den minsta saken – en vän att stötta, en text att skriva, en mamma att trösta.

Tvångssyndromet tog över

2017 hoppade jag av mina högsatsande studier och hamnade i en stressreaktion som ledde till svår tvångssyndromsproblematik. I och med detta följde allvarliga gräl med min mamma som inte förstod vad som hände. Tvånget var så svårt och min stress inför osäkerheten i vardagen så stor att mamma och hennes sambo såg min utmärglade kropp och sa att jag aldrig skulle klara det till mig vid matbordet – att jag skulle dö.

Där och då bestämde jag mig för att det inte skulle bli så. Jag gick med på att lägga in mig på psykiatrin. Jag blev kvar under två veckor, allt medan jag blev starkare i och med att jag fick börja med medicin och sova – jag blev tvungen att sluta ägna mig lika mycket åt ångesten, och i stället få hjälp med att ta hand om mig själv. Jag kunde dock knappt äta fortfarande, prata eller gå fler än några meter, så allvarligt som tvånget var.

Titta mot solen

Därinne, sa en kille samma dag som han skulle få åka hem – att han brukade titta mot solen och tänka att det fanns ett ljus någonstans, när det var som värst. Jag tog till mig det. Och jag tittade också ut genom fönstret inne på psykiatrin om kvällen, och i sängen där om kvällen gjorde jag upp planer för hur jag skulle ta mig vidare efteråt. Jag började plugga igen och arbetade bort en majoritet av tvångssyndromssymtomen och flyttade tillbaka till studierna. Ingen trodde väl egentligen att jag skulle klara det, men har man viljan och känner hopp, så klarar man allt. Har man en person som tror på en, om så bara en, som en själv – är allt möjligt. Fråga mig.

Självmordsförsöket

Därefter följde en manisk episod, följt av depression och när jag tömt ut alla mina chanser och nått botten, återvände jag hem till hemstaden och fortsatte mina studier på distans. När studierna inte längre var hållbara och jag var inne i en dålig period, bestämde jag för att det inte var värt att leva mer. All ilska, sorg och skam jag kände på grund av alla mina misslyckanden i min unga vuxenålder blev för mycket, men tack och lov överlevde jag mitt självmordsförsök. Jag är så glad över det idag: den tiden efter det bestämde jag mig för att jag hade saker att leva för, det var inte för sent. Det blev vändpunkten.

Sakta kom färgen tillbaka

Jag arbetade intensivt med min psykiska hälsa i två år, började jobba med något jag trivdes med, och framför allt – jag började skriva om mitt liv, min psykiska hälsa och min barndom – om pappas svek. Allt som gjorde ont inombords. Och sakta men säkert, började glädjen och lyckan i livet smyga sig på igen: jag började se färger. Jag såg blommorna som blommade om våren, jag tog tid till att sätta mig ner och reda ut mig själv i stället för att fly från mig själv. Det blev så mycket lättare då att få syn på vad som gjort att jag levt på det sätt jag gjort senaste tiden – att inse att jag egentligen aldrig hade varit säker på vad jag ville, vem jag var, att jag klarade av att säga ifrån och sätta gränser. Det var viktiga delar för att jag skulle kunna börja läka.

Att förlåta sig själv

Tiden efter det fram till idag, när jag återigen studerar och saker har vänt i livet – likt den virvlande väg livet många gånger är – har inneburit att jag lärt känna mig bättre på djupet. Jag har skrivit en bok om allt hur min uppväxt varit, vad som gjort ont, vad jag tagit för beslut till följd av det när jag blivit ung vuxen och sopat av mig smutsen från knäna: jag har börjat förlåta mig själv och lita på att jag, liksom du, har potential och kan duga bara genom att finnas till. Idag har jag en kärleksfull relation med en trygg kille, plugget fungerar, jag försöker dela med mig av mina erfarenheter till andra som mår dåligt och har lärt mig acceptera att jag mår dåligt ibland och att det inte varar för evigt – det går över.

Det går att må bra – trots allt

Att må dåligt innebär inte att det är värt att avsluta allt – det är inte rättvist mot någon. Alla har vi något vi vill göra här I livet, något vi kan bidra med eller någon enda människa vars liv vi kan förgylla genom att vara oss själva. Även om man bär på en jävla massa psykisk ohälsa – må så vara. Det går att må bättre, och tro mig: det blir bättre om man arbetar med vad som stressar eller gör ont i en, tar hjälp av andra och börjar heja på sig själv, och lär sig hur man utvecklar mentala verktyg för att lösa de där svåra knutarna inombords. Och acceptera att andra knutar får vara jobbiga ibland, med medkänsla. Tro mig.

Och i det här vill jag förmedla budskapet: du duger precis som du är, med alla dina brister. Du har potential, och om du tillåter dig själv att stanna upp och tänka eller känna efter – tror jag att du kan hitta din alldeles egna gyllene väg tillbaka till livsglädjen.

Ge inte upp. Aldrig.

Text: Stina Karlsson