När kärleken byter form

Det började 2018, året efter att vi flyttat till Sverige. Vi hade varit på semester och allt kändes som vanligt – tills pappa en dag sa: ”Mamma har cancer.” Det var den 16 augusti. Den dagen delades mitt liv i ett före och ett efter. Jag förstod inte riktigt vidden av det, men en klump av oro satte sig i magen och vägrade släppa taget.

Mamma började med alternativa behandlingar. Men snart kom hostan, resorna till Tyskland, behandlingarna, spridningen till lungor, lever, skelett – och till slut hjärnan. Håret föll. Vikten föll. Men hennes hopp föll aldrig.

Hennes hopp smittade av sig, och jag klamrade mig fast vid det som om det vore syre. När hjärnan började påverkas, förändrades hon. Det gjorde ondare än ord kan beskriva. Jag drog mig undan en tid, men kom tillbaka och lovade mig själv: jag ska finnas.

En önskan att bli sedd

Samtidigt pågick mitt andra liv i skolan. Jag var tyst, blyg och blev ett lätt byte för mobbning, slag, kommentarer och blickar. De vuxna såg inte, eller vågade inte agera. För att stå ut byggde jag en egen värld i huvudet. Dagdrömmar som blev som filmer där kärleken fick stå i centrum. Bakom allt låg ett mänskligt behov av att inte känna sig ensam i det jag bar. Min inre värld fyllde ett tomrum, men ökade samtidigt avståndet till verkliga människor.

Någonstans där upptäckte jag datorerna. Jag började testa, installera, förstå hur system hänger ihop. Det började som nyfikenhet, men gled över i något annat. Jag drogs in i hacking och olagliga nätaktiviteter. Jag intalade mig själv att det handlade om att slå tillbaka mot en värld som inte brydde sig, men innerst inne handlade det om ilska, tomhet och en törst efter att få känna något som liknade kärlek. Och kontroll. Självhat, skam och destruktiva beteenden blev en del av mig. Men mitt i allt brann en liten låga. Mamma. Och tanken att jag en dag skulle bli sedd – på riktigt.

Andetagen tystnade och allt blev stilla

Under åren pendlade mammas tillstånd mellan små förbättringar och bakslag. Samtidigt försökte jag hålla ihop skola, inre kaos och familjeliv. Jag tog studenten 2022. Kort därefter åkte jag till henne i Tyskland. Vi tränade enkla saker: läsa, sätta ord på tiden, spela Uno, gå korta promenader. Små stunder blev stora segrar. Men när sväljningen försämrades och kroppen fylldes av vätska, förstod vi att slutet var nära.

Den 19 mars 2023 satt jag bredvid henne. Höll hennes hand medan andetagen blev allt tystare. Jag tackade henne. Bad om förlåtelse för att jag inte kunde “göra henne frisk”. Det kändes som om något gick sönder, och samtidigt blev allt stilla.

Kärleken försvann inte – den bytte form

Efteråt kom tomhet, skuld och frågor. Jag tänkte mycket på vad döden egentligen är. Men det svåraste var inte själva sista andetaget. Det var att stå kvar – med kärlek som inte längre hade någon självklar mottagare. Med tiden insåg jag att kärleken inte försvann. Den bytte bara form. Den finns kvar i det jag försöker göra idag. I styrkan, respekten och omtanken som hon planterade i mig.

Jag bär fortfarande ärren från mobbningen, drömmarna, misstagen och de mörka nätvägarna. Men också hennes ljus. Idag försöker jag välja verklighet oftare än flykt. Hoppet finns fortfarande kvar, det har bara en annan form. Och kanske delar jag det här för dig som också kämpar med sorg, ensamhet eller dagdrömmar som nästan slår över.

Du är inte ensam
Det du känner kan få plats.
Och kärlek kan fortsätta – även när personen är borta.

Text: Danjal