När mamma byter skepnad

Vi flyttade till en mindre ort. För att jag kanske skulle må bättre, sa de. En byhåla där folk fortfarande hälsade på varandra i butiken. En plats där man låtsas att världen var mindre farlig. En plats som påminde om mitt Jämtland, fast utan bergen – samma tystnad. Men någonstans där dog mamma. Inte fysiskt, men själsligt. Det var när mormor dog. Jag inser idag, att den dagen, så dog inte bara min mormor, det var då också allt friskt i min mamma dog.

Hon började dricka. Min styvpappa brände sprit i förrådet. Jag minns doften. Hon rökte vid spisen, sjöng till Queen-låtar på högsta volym och trodde att hon var med i sin egen musikvideo, med byxorna på trekvart och en bh som inte gjorde någon skillnad. Hon skrek: “I love you my baby! I come from Barcelona!”

”Jag hoppades att jag fortfarande var ett barn med familj”

Jag såg misären. Mina kompisar fnissade ibland när hon dansade runt, men jag skrattade aldrig. Jag kände bara äckel. Hon var svettig, full, trasig. Min styvpappa, som jag alltid tyckte om, var inte längre rolig – han var också full. De dansade som två människor som slutat bry sig om vem som såg på. Jag såg aldrig att vuxna är trygghet. De är bara trötta människor som kämpar med mer ansvar än de klarar av. Jag väntade på att pappa skulle ringa. Han satt i fängelse i Karlskoga. Han lovade att ringa varje kväll. Jag väntade alltid vid telefonen.

I skolan berättade jag att han jobbade som kock på en oljeplattform i Norge. Jag sa det med ett leende så brett att jag nästan trodde på det själv. “Han jobbar hårt,” brukade jag säga. “Han är jättebra på mat och tjänar massor med pengar där.” Lärarna log. Klasskompisarna nickade. Och jag tänkte: så lättlurade ni är. Men egentligen lurade jag mig själv. Djupt där inne hoppades jag att lögnen skulle bli sann. Att pappa verkligen var på havet någonstans. Att mamma bara hade en dålig period. Att jag fortfarande var ett barn med en familj. Men kvällarna sa något annat. Doften av sprit, öl, cigarettrök och ensamhet låg som ett täcke. Jag låg vaken, räknade andetag och tänkte att vuxna luktar sorg och hembränt.

Det är en tidig morgon. Allt luktar sprit och gammal fylla. Jag sitter vid köksbordet med en macka. Mamma sitter mitt emot, i sin slitna morgonrock, håret som likt ett skatbo, blicken slapp. Jag ser att hon söker efter en ny cigarett. Hon har den där aggressiva tystnaden som alltid kommer innan det small. “Va fan glor du på?!” Jag rycker till. Tittar ner, fortsätter med smörkniven mot mackan, det hjälper inte.

”Jag är inte din mamma”

“Men hör du inte vad jag säger?! Vad glor du på?” Jag mumlar nästan ohörbart: “Min mamma.” Hon skrattar. Inte glatt, utan hånfullt, mörkt, luktade sprit och förakt. “Jag är inte din mamma!” Jag försöker andas lugnt. Håller rösten stadig. “Nehe… Du ser ut som min mamma i alla fall.” Hon lutade sig fram. Blicken svart som natten. Hennes guldbruna ögon blev mörka, som om natten själv stirrade tillbaka.

“Men Carro, fattar du inte? Din mamma är inte här. Jag är Ann.” Ann. Äckliga Ann. Mammas andra namn, hennes demon i frottémorgonrock. Den jävla kärringen stal min mamma, gång på gång. Jag svalde gråten, tog ryggsäcken, stängde dörren tyst bakom mig och gick mot skolan. Luften ute var kall men härligare än där inne.Jag gick med blicken i marken och tänkte: tänk om Ann fortfarande är kvar när jag kommer hem? Det var min första bön – inte till Gud, utan till livet självt. I skolan höll jag huvudet lagom högt, log lagom brett, så ingen skulle fråga hur jag mådde.

“God morgon, Caroline!” “God morgon.” svara jag lagom glatt. Ingen såg att mina händer fortfarande skakade. På syslöjden hängde jag över symaskinen, tröttheten som bly över ögonlocken. Plötsligt när min lärare Mumin ryckte tag i mig, exploderade något i mig. “Rör mig inte, din jävla kärring!” Vreden är enorm, jag måste krossa något. Symaskinen slog i golvet. “FATTAR INGEN ATT JAG VILL DÖ!!!” Jag skriker bottenlöst ut orden.

Stegen hem blev allt tyngre

Rummet blev tyst som efter ett pistolskott. Jag minns att tårarna började rinna. Vad hade jag sagt egentligen? Jag satt hos rektorn senare. Jag kunde inte berätta om mamma. Soc skulle ta mig då, hade hon sagt. Så jag skyllde på att pappa satt i fängelse. Alla köpte det. Det var enklast så. På rasten gick jag till gungan, sparkade i gruset, låtsades som vanligt. Jag skrev “pappa ♥ Norge” i blockets kant. Det var enklare att låtsas än förklara varför mitt hem luktade hembränt i stället för tacos.

Eftermiddagen kom. Solen lutade sig mot träden. Jag gick hemåt med min kompis Sara. Vi vinkade hejdå, och jag fortsatte mot huset. Varje steg blev tyngre. Då hörde jag musiken. Queen – The Show Must Go On. Högt. Vibrerande. Kväljande. Den fucking låten. Hon stod i vardagsrummet: “Carooooline! Carooooline!” Hennes blick är tom, musiken hög, kroppen full av kaos. Det här är inte min mamma. Det här är Ann. Hon dricker, skrattar, spelar för hög musik och glömmer sina barn.

Jag gick in i mitt rum, stängde dörren, satte händerna över öronen. Men ljudet gick igenom allt. Plötsligt. Ett vrål. Djupare än ilska, djupare än skratt. Hon grät. Jag tror det var mamma. För Ann gråter aldrig. Ann hatar. Mamma gråter. Jag satt där, tolv år, händer över öronen, hjärtat, en tickande bomb.

Min vuxna reflektion

När jag ser tillbaka på den där morgonen i köket, när hon sa ”Jag är inte din mamma”, insåg jag något. Hon hade rätt. Hon var inte min mamma längre – hon var sin smärta. Hon var alkoholen, sorgen, övergivenheten, allt som ingen någonsin hjälpt henne att bära. Jag trodde länge att det var jag som var trasig, sjuk, att jag var för svår, för krävande. Men det var inte jag – det var miljön som var sjuk.

Jag har lärt mig att varje gång jag skriver, varje gång jag minns, frigör jag mamma och framför allt mig själv från smärtan hon bar. Jag låter henne vila i den tystnad jag valt, och jag växer i det. Jag överlevde allt de kallade kärlek. Och jag bär min egen nu – hel, ibland något skör, men den är min. För första gången är det bara min.

Text: Caroline, flickan som överlevde allt de kallade kärlek.