Trots motgångarna är jag tacksam över att leva

Redan som barn var jag väldigt orolig och hade symtom på lätt OCD. Kläderna skulle sitta helt korrekt. Det skulle vara exakt samma modell av svarta hipstertrosor, annars fick jag panik. Jag målade samma teckning tjugo gånger men blev aldrig nöjd. Tänkte mycket på ifall saker var mitt fel överlag. Jag har minnen av hur känslig jag kunde vara. Allt har alltid varit väldigt påtagligt för mig och situationer varit väldigt laddade.

Tidigt lärde jag mig att ta på mig andras problem

Med åldern, eller rättare sagt tonåren, blev allt försämrat. Det var som om någon skruvade upp volymen, men i stället var det alla mina känslor som skruvades upp. Vännernas känslor blev mina, mammas deppighet drogs över mig. Jag har haft många väldigt bra stunder också. Har alltid försökt se saker positivt även om allting kändes så starkt. Jag är en känslomänniska och konstnärssjäl som det så fint kallas. Även om det finns baksidor med detta.

Såren som skapades i mitt liv handlade dock främst om min pappa som lämnade mig när jag var två år. Med en mamma som haft utmattningssyndrom och inte alltid kunnat vara tillgänglig känslomässigt. Jag fick växa upp tidigt och fick lära mig att ta på mig andras problem.

Mina vänner blev min värld. Och den världen var inte den bästa periodvis när jag växte upp. Mamma blev mitt allt, eftersom min pappa inte var närvarande. Mobbning förekom. Hårda toner för en känslig själ som jag alltid varit. Likaså kände jag där hemma. Att man inte riktigt förstod min känslighet. Eller så kändes det för mig i alla fall.

Ångest och psykos skapade ytterligare stress och rädsla

När jag skulle ta studenten hamnade jag i en till depression. Det blev svårt att jobba och socialisera sig. Mina ångestsjukdomar (social fobi, agorafobi, hypokondri och OCD) försämrades avsevärt. Jag isolerade mig så mycket som jag kunde. Att vara kring folk var allt för krävande och tog mycket av min energi.

När jag var 20 år blev jag diagnostiserad med adhd och bipolär sjukdom med drag av instabil personlighetsstörning. I samband med det blev jag medicinerad och strax därefter fick jag min första psykotiska period. Det var som en stor klump i bröstet, stort stresspåslag och jag började se folk som inte fanns. Jag trodde till och med att det fanns insekter på väggarna och i sängar. Duschade mitt i natten och var helt skräckslagen. Där och då ansågs det bero på fel medicin. I efterhand förstår man sambanden mellan mina psykotiska skov. När jag var 23 år tog jag en överdos av en drog och det kan ha skapat psykosen.

Var alltid på min vakt

Det här skapade stress i hela kroppen och jag fick sömnsvårigheter. Jag hade utvecklat ptsd och hög grad av ångest. Mina tankar handlade om att överleva och jag kände mig alltid på min vakt. Jag var superrädd för min egen hjärna, men efter ett tag gick det hela över. Fram till att nästa skov kom. Det var en kraftig mani som uppkom på grund av ett kärleksmöte som slutade i en tragedi. Jag blev ”galen” och väldigt spirituellt inriktad. Drogs till sektliknande grupper. Till slut gick jag in i väggen och blev samtidigt psykotisk igen. Jag fick strokeliknande symtom och kunde inte se längre. Köket svängde, jag fick auramigrän och förlamning.

På grund av dessa händelser fungerade min hjärna annorlunda. Ett gammalt begrepp, men som ändå är ganska okänt, är afantasi. Jag utvecklade en annan sorts funktion då min hjärna antagligen blivit skadad av det jag varit med om. Här började det värsta helvetet jag varit med om. Jag fick svår insomnia och svår utmattning. Min kropp var helt slut. Jag hade så många sår i mig själv som jag behövde landa i samtidigt som min kropp var så uppstressad. Min hypotyreos byttes ut till hypertyeoros.

Inga mediciner fungerade längre. Självmordstankarna var starka. Men jag ville inte ge upp. Inte efter allt jag varit med om. Aldrig att jag skulle ge upp efter allting!

Sakta återvände klarheten och hoppet

Sakta men säkert kom hoppet tillbaka. Sömnen blev bra i två veckor. Jag gav inte upp. Två år senare efter ett hårt kämpande vände saker och ting. Mitt sinne började klarna mer och mer. Känslorna blev tydligare och sömnen blev bra i längre perioder. Jag landade mer i självkärlek och tron på att saker faktiskt kan bli bra igen. Kanske inte på en gång, men inom några år.

I dag tar jag utmaningar i min takt, tar tag i saker i olika etapper. Jag har lärt mig att inte bara köra på i hundra. Lite gas, men inte för mycket. Känner mig tacksam för att jag får leva. Nu utreds jag för schizoaffektiv sjukdom, men jag låter inte det stoppa mig. Kanske kommer jag äntligen få den hjälpen jag behöver.

Jag är ambassadör för Hjärnkoll Stockholm och strax i Skåne med! Har även en egen sida, ”Starka tillsammans”, på Instagram och Facebook. Det finns även en podd som startar med olika gäster inom några veckor.

Trots mitt mörker som kommer så vill jag ge hopp om att det går över, för det gör det alltid.

Sluta aldrig tro på sig själv. Gå din autentiska väg! Du klarar av det. Jag tror på dig!

En berättelse av Marielle Back

Författare till boken Eldslukaren