Det handlar om att äga min bipolaritet

Mitt namn är Olle och jag är bipolär. Jag har en dotter som är 10 år gammal och en flickvän. Tillsammans bor vi alla i en bostadsrätt med våra fyra katter. Jag arbetar som lastbilschaufför på dagarna och studerar på kvällarna i hopp om att bli projektör inom byggbranschen. Vi lever som en helt vanlig familj. Eller ja, nästan. Min sjukdom är oftast i schack och mina skov är långt ifrån vad de en gång brukade bli. Vardagen med mig är nog både väldigt utmanande och stundvis ganska outhärdlig. Men också väldigt rolig och inspirerande skulle jag tro. Jag höjer litium ibland och sänker den ibland (på läkarens ordination), ibland är jag hemma från jobbet för att jag inte orkar och ibland är jag hemma för att jag orkar för mycket.

Min vardag handlar mycket om energifördelning

Min vardag har kommit till att handla mycket om energifördelning och jag finjusterar den för varje dag som går. Man blir ju aldrig frisk från bipolär sjukdom och i stunder av nedstämdhet eller depression kan det kännas som en riktig käftsmäll, men en dag släpper det värsta och livet fortsätter i sin vanliga ordning. Så kanske livet är som bipolär? I ett metaforiskt ordbajsande på min öppenvård häromdagen sa vi att jag kunde vara som ett schackbräde, där dom svarta pjäserna representerar min depression och dom vita mina maniska skov. Det viktiga med det är att komma ihåg att jag är själva brädet och inte pjäserna.

Operationen och separationen tog fram bipolariteten

För åtta år sedan så blev jag akut sjuk och fick operera mig två gånger snabbt efter varandra. Jag hade tarmvred (ileus) som faktiskt orsakades av en operation jag gjorde när jag bara var 12 år gammal. Så man kan säga att det var en 12 år försenad komplikation. Jag var 24 år gammal då. Jag hade köpt ett hus och fått barn. Jag och barnets mamma hade precis månaden innan bestämt oss för att gå skilda vägar och läkarna tror att jag debuterade i allt detta kaos för jag blev ordentligt sjuk. En jobbig separation och två traumatiska operationer i följd väckte det jag inte visste fanns då. Det finns anlag för psykisk sjukdom i min släkt och min mormor hade bipolaritet. Det var lätt att ställa diagnoser tror jag och kanske var det bra.

Det handlar om att äga min sjukdom

Jag började må dåligt först och sedan blev jag plötsligt full av energi och alla mina tankar om olika saker blev snart till verklighet. Tomatodlingen resulterade i 110 tomatplantor i min lägenhet. Ståtliga och fint försörjda av rätt blandning av näring och fläktar som simulerade vindbyar för att stärka stammarna. Vildmarksutrustningen jag införskaffade var inte bara ett par vandringskängor, utan jag kunde nog överleva ett år i vildmarken med hjälp av den. Den som aldrig ens användes. Pengarna tog slut och jag fann ingen glädje längre alls i något. Det blev mörkt för mig och jag fann ljus i alkohol. Där kommer depressionen och med den mer inläggningar än jag kan räkna till. Ambulans, polis, bälte, LPT, ECT, ketamin… Listan är så lång på vad denna sjukdom orsakat mig. Men det handlar inte om det. För mig handlar det om att liksom äga min sjukdom. Att acceptera det jag inte kan förändra och att våga tala om för dig vem jag är och varför.

Ett normalt liv – bara lite mer av det

Jag skäms ofta för mina snabba vändningar och mitt hetsiga temperament. Det talas för lite om bipolär sjukdom och att du läser det här nu, talar för en förändring i samhället. Eller hur? Som bipolär idag skulle jag säga till mitt yngre jag att; om du hänger i och pratet öppet med din omgivning om dina behov, om du äter din medicin och egentligen lever ett hälsosamt liv. Så finns alla möjligheter för dig att ha ett normalt liv. Ett normalt liv innehåller motgångar och sorg, lycka och eufori! Vi är bara lite mer av allt det där 🙂

Olle