Ge en gåva

Mitt liv förändrades

Mina erfarenheter av att leva med tvångssyndrom har påverkat mig på många sätt - men alla är inte dåliga.

Jag heter Malin Ovesson, är 34 år och bosatt i Ronneby som ligger i Blekinge. Jag både jobbar och har en praktikplats. Jag jobbar med att föreläsa om hur det är att leva med tvångssyndrom, medverkar i olika projekt kring psykisk ohälsa, är attitydambassadör i Hjärnkoll, med mera. Jag har även praktik på Studieförbundet NBV. Min livshistoria har nyligen släppts och den är skriven av Malin Wendel och jag är huvudpersonen i boken. Boken heter: Hoppas att jag inte råkar döda dig. Det kan låta som jag jobbar över heltid men så är det inte. Jag har sjukersättning på 75% och praktik/jobb på 25%, men får pröva mig upp till 50% just nu.

Hjärtslag och tvångstankar

Mitt liv med tvångssyndrom påverkar min vardag oerhört mycket, på många olika sätt. Jag har mina första minnen redan som sexåring och då var det tankar kring döden som skapade fruktansvärd oro och ångest. Jag var så rädd för att dö och även att personer som jag älskade skulle dö ifrån mig. Därför skapade jag olika strategier och fick olika tankar kring hur jag skulle undvika den där hemska döden. Jag tänkte att om jag är i en gemenskap så elimineras faran av att dö. Jag kunde endast dö när jag kände mig ensam. Jag började även känna på mitt hjärta med mina händer för att se om det dunkade som det skulle, och ibland när jag tyckte att det slutade slå så sprang jag till gemenskapen för att inte riskera att dö.

Utbildningen gick bra medan jobbet gick sämre

Jag började också förstå att jag verkligen gillade ordning och reda, exakthet och symmetri. Jag hade exempelvis en väckarklocka som var tvungen att stå exakt en centimeter in på en duk. Jag lade mina byxor som jag skulle ha dagen efter på mitt skrivbord och det skulle ligga på ett speciellt sätt med mina nycklar i vänstra fickan. Jag tände och släckte lampknappar tills jag tyckte det kändes bra. Det skulle kännas rätt liksom. Jag utförde många tvångshandlingar och hade hemska och otäcka tvångstankar, som blev mer och fler ju äldre jag blev. När jag flyttade hemifrån skaffade jag jobb som personlig assistent åt en multihandikappad flicka och kom även in på en undersköterskelinje. Jag hade svårt för att lämna min lägenhet, jag var så orolig att den skulle brinna ned och att alla mina grannar skulle dö och det skulle vara mitt fel. Att dörrar och fönster var låsta och riktigt stängda var superviktigt att kontrollera många gånger. Det gick väldigt bra på utbildningen och jag fick bra betyg för jag tyckte det var så intressant och jag hade lite erfarenhet av att jobba inom vården, däremot så gick mitt jobb som assistent sämre och sämre.

Tänk om jag skulle råka skada henne?

Arbetspassen var fyllda med tvångshandlingar, jag kontrollerade saker flertal gånger och att göra olika vardagliga sysslor tog extra tid. Om jag exempelvis skulle hälla upp vatten i hennes vattenflaska så kunde det ta upp mot 20 minuter för jag var så rädd att jag skulle råka ge henne varmvatten, som jag hade läst kunde vara farligt. Jag var också rädd att flaskan kunde innehålla smuts eller diskmedel och att hon fick det i sig. Och då var det mitt fel. Jag hade också äckliga och fruktansvärda tvångstankar. Jag var så rädd att jag skulle råka skada eller till och med råka döda henne! Tänk om jag råkar putta ut henne för ett stup med rullstolen, tänk om jag kör ned henne i vattnet, tänk om jag rör henne på ett olämpligt sätt, tänk om jag kväver henne. Arbetspassen var hemska! Det tog en sån enorm energi av mig och jag var helt slut.

Tog modet till mig och ringde psykiatrin

Jag hade även mycket tvång kring renlighet och smuts. Jag var livrädd för smuts och bakterier och för att råka bli smittad eller att någon annan skulle bli smittad av någon sjukdom. Vid denna perioden hade jag också fått en riktig skräck för att hamna i fängelse. Eller att bli inspärrad på psyk. Jag var så rädd för detta. Jag berättade för min dåvarande bästa kompis om detta och hon visste sedan tidigare lite av mina tvång. Hon bad mig ringa psykiatrin. Hur skulle jag kunna det? Skulle jag ringa de där okända som kunde spärra in mig och säga att jag hade sådan konstiga tankar och gjorde lite obegripliga saker? Jag tog modet till mig ändå med en tanke att jag skulle bli inspärrad, men jag var tvungen att få hjälp innan jag bröt ihop fullständigt. Så år 2005, 22 år gammal, fick jag min diagnos – tvångssyndrom/OCD.

Metoderna lyckades inte

Jag gick i KBT behandling i många år utan så stor förändring. Det var inte förrän år 2013 som jag gjorde en annan psykiatrisk utredning som visade på att jag även hade Aspergers syndrom och cyklotymi (en form av bipolär sjukdom). Jag hade två olika behandlare under åren 2005-2009 som försökte med KBT-behandling mot mitt tvång, deras metoder lyckades inte. Däremot lyckades jag lura en av de att jag var fri och i stort sett frisk ifrån mitt tvångssyndrom, så vi skrev en återfallsplan och hon trodde att hon gjort mig frisk. Jag ville verkligen att hon skulle känna sig lyckad med att ha fått en patient fri från sin sjukdom, men det blev ju bara så fel. Jag struntade i att gå till någon behandlare ett tag.

Mitt liv förändrades

År 2009 förändrades mitt liv. Dels kom min nuvarande terapeut in i mitt liv på våren och tur var väl det eftersom jag verkligen behövde en bra person och någon som jag kände att kemin stämde med. Vi hann ha några behandlingssessioner, men sedan dog min stora kärlek och vän i en arbetsplatsolycka som jag dessutom trodde att jag var orsaken till. KBT-terapin avstannade lite och fokus blev ett annat i några år och alltmed åren gick funderade vi båda på om det fanns några mer diagnoser hos mig. Så det kördes igång en psykiatrisk utredning. Där det då visade på Aspergers och en form av bipolär sjukdom.

Att acceptera så gott det går

Idag försöker jag leva med mina diagnoser och acceptera dem så gott som det går. Ibland hatar jag dem och ibland inser jag att det finns ju också så mycket positivt med att jag har mitt tvångssyndrom också, det är inte bara negativt. Jag har ju exempelvis släppt en bok, vilken grej liksom! En egen bok. Jag hade inte varit den jag är om jag inte haft mina diagnoser. Jag är duktig på att komma ihåg saker och jag är ordningsam.

Viktigt att våga prata

Det har hänt mycket roliga saker i mitt liv just på grund av att jag har tvångssyndrom. Jag har fått vara med i TV, radio och många tidningar. Jag får resa och stå framför en publik och prata om ett ämnen som jag tycker är så intressant, nämligen psykisk ohälsa och olika diagnoser. Jag jobbar visserligen inte med det jag trodde jag skulle göra, undersköterska. Jag ville på något sätt jobba med att hjälpa andra människor, så jag började föreläsa om att leva med tvångssyndrom år 2011 inom Studieförbundet Vuxenskolan och har sedan dess hållit över hundra föreläsningar runt om i landet. Jag har även medverkat i olika mediasammanhang eftersom jag tycker det är så viktigt att våga prata om att må dåligt. Och jag har så mycket erfarenheter och kunskaper kring tvångssyndrom så det vill jag fortsätta med att berätta om och dela med mig av.

Man är inte ensam

Jag har skämts så otroligt mycket över mitt tvång och jag skulle så gärna vilja att människor förstå att det är inte något man ska behöva skämmas över, även om jag också fortfarande kan göra det så vågar jag berätta om det och vara öppen om det. Jag hoppas jag kan hjälpa andra att de ska våga söka hjälp tidigare än vad jag gjorde och att de ska känna att de inte är ensamma om detta. Jag trodde att jag var den enda i världen som hade sådana konstiga, äckliga, hemska, dumma tankar när jag var liten och ändå upp i tonåren. Men det är jag inte.

www.ocdmalin.blogg

 

Bok: Hoppas att jag inte råkar döda dig. Författare: Malin Wendel, huvudperson: Jag, Malin Ovesson