Rädslan har gjort mig modig

Jag är Lou. Jag är ett resultat av min barndom, min uppväxt och mina föräldrars gener, men också av alla mina erfarenheter: känslor jag känt och tankar jag tänkt om dem. Och där tänker jag att jag varje dag, varje stund, har möjligheten att omdefiniera mig själv, genom hur jag väljer att tänka om det jag upplever. Just detta, är den största insikten jag gjort i hela mitt liv: att jag har valet att tänka vad jag vill om det som händer mig och framför allt om det jag känner – mina känslor behöver inte styra mig.

Min första starka upplevelse av skam

Men jag ska ta det från början. Jag växte upp i det pampigaste huset med den största tomten på orten. Mamma var före detta kändis och pappa direktör. Alla visste vilka vi var. Men min barndom var som en skräckfilm: även när det är solsken och det inte spelas läskig musik, så har man ont i magen för att man vet att något hemskt snart kommer att hända. Vi fyra barn, och särskilt jag och en äldre syster, utsattes för känslomässig och fysisk misshandel, helt utan urskillning. Man visste aldrig om man skulle få en kram eller stryk, det berodde helt på mammas humör för stunden. Hennes tålamodsgräns var alltid passerad och man jagades ofta genom det stora huset med något tillhygge, för att sen bli slagen tills man skrek. Innan dess slutade hon inte. Nu förstår jag att hon hade en psykiatrisk problematik som aldrig uppmärksammades. När jag var 10 år var hon en dag bara borta. Mina systrar sa att hon åkt till Afrika och sen till USA. Men i skolan fick jag veta sanningen av en klasskompis som basunerade inför hela klassen: ”Din mamma är inte alls i USA. De ska skiljas, för det har mamma sagt”. Det var min första starka upplevelse av offentlig skam, och bidrog nog till den sociala fobi som varit mitt livs största utmaning. En tid efter det flyttade mamma utomlands, och hon försvann ur mitt liv.

Känslor som inte får utlopp fastnar

Jag lämnade hemmet när jag var 15 för att bo hos en äldre kille jag träffat på en fest. Han åkte dock snart ut ur lägenheten och vi flyttade under två år runt hos kompisar till honom i stan. Jag kom helt ifrån gymnasiet och hoppade till slut av. Med denna kille fortsatte förtrycket jag vuxit upp med, och det är otroligt hur man söker sig till det man känner igen trots att det inte är bra för en. Jag började få panikångestattacker och kunde inte hantera mina känslor.

När jag var 17 träffade jag en äldre man som blev min räddning. Men när den yttre världen kom i ordning fick den inre fritt spelrum, och jag började drabbas av ohanterlig ångest. Idag tror jag att ångest är en sorts känslomässig förstoppning: känslor som inte får utlopp fastnar och skapar en outhärdlig smärta. Här började även mina fysiska symtom med darrningar – något som spädde på min sociala ångest och förstärkte min känsla av mindervärde.

Med barnen fick mitt liv en annan mening

Efter att relationen tog slut vågade aldrig dejta. Bara tanken på att någon skulle sitta mitt emot mig och se min rädsla, fyllde mig med ångest. Men en man överrumplade mig så snabbt att jag inte hann bli rädd. Han blev sen far till mina barn. Med barnen fick mitt liv en annan mening, och de hjälpte mig ur min självcentrering. Än idag blir jag tacksam till tårar när jag tänker på mina älskade killar, de har lärt mig så mycket om ovillkorlig kärlek. Nu är jag sedan flera år skild från barnens pappa, och den otroliga resan till den fina relation jag har idag ska jag skriva en bok om någon dag.

Lyfta fram andra människor i en positiv kontext

När jag en morgon för tio år sen satt på jobbet, där jag arbetade som kommunikatör på en organisation för människor med funktionsnedsättningar, fick jag plötsligt en idé: Att starta en modellagentur för dessa människor. Påverka attityder och fördomar genom att lyfta fram människorna i en positiv kontext i stället för att stå med en ilsken näve i luften och kräva.

Detta var en tid då min sociala fobi var som värst och jag hade svårt att ens prata i telefon med folk jag inte kände. Vad som hände då jag lanserade modellagenturen måste vara ett verk av en högre makt, för samma dag ville TV4 att jag skulle sitta i morgonsoffan. Jag kunde inte föreställa mig något värre: att en miljon tittare skulle se min rädsla, det var den ultimata offentliga skammen. Men en av modellerna, som knappt kunde prata på grund av en hjärnskada, sa till mig: ”Du har ju lovat”. Och jag förstod att jag inte kunde svika dem nu. De hade börjat hoppas på att få gå på catwalken, och det var bara jag som kunde sitta i TV-soffan och berätta om det. På något sätt tog jag mig igenom minuterna i TV, men sen det brakade det loss. SVT:s chef ringde och vill ha med mig i deras nyhetssoffa, och efter det ringde tidning efter tidning för att skriva om den nya modellagenturen för funktionshindrade. SVT gjorde till och med en dokumentärfilm om oss: ”Modellerna med det lilla extra”, som var vår devis.

Något bra kan hända med ens självbild

Jag tänker på vad Morgan Freeman säger i en film: ”Om du ber Gud att befria dig från din rädsla så gör han dig inte orädd. Han ger dig en chans att bemästra din rädsla”. Och det var precis det som hände mig. Genom modellagenturen fick alla mina tidigare erfarenheter mening. Tiden i reklambranschen, åren som egen företagare, arbetet med mänskliga rättigheter och inte minst: min egen sociala fobi. Bland modellerna mötte jag så många människor med just social fobi – som inte vågade ta plats för att de satt i rullstol och folk tittade på dem på fel sätt. När de gick på catwalken, sminkade och i fina kläder som de valt, och fick ta emot publikens jubel så hände något med deras självbild. Och då förstod jag att hjärnan alltid kan lära om. Inget är ristat i sten när det gäller våra möjligheter. Hur gamla vi än är.

Någon måste våga berätta

Efter detta deltog jag i Karolinska Institutets försöksstudie om KBT-terapi på Internet mot social fobi. Det gav verkligen resultat, och de frågade om jag ville vara med i Nyhetsmorgon och berätta om detta. Jag funderade länge fram och tillbaka – rädd att det skulle gå ut över mina barn om jag gick ut med min diagnos. Men jag landade i att någon måste våga berätta och ge ett ansikte på detta, och ställde upp. Därefter blev det ett långt program i SVT, Fråga doktorn, SR och en rad tidningsintervjuer. När folk började känna igen mig på gatan blev det för mycket, och jag tackade nej till publicitet.

Jag kan vara rädd – och ändå göra saker

Om jag skulle sammanfatta mitt lidande i två ord så är de Rädsla och Skam. Och framför allt skammen över att jag är rädd. Jag har varit rädd för allt, men det har också gjort mig modig. Annars hade rädslan vunnit, och jag hade inte gått utanför dörren. Jag kan än idag känna rädsla inför vartenda möte, men rädslan styr mig inte längre. Jag kan vara rädd – och ändå göra saker. Rädslan får vara min följeslagare i livet, och jag kan se att den också har positiva sidor.

Det finns andra som känner som du

Nu är jag regional samordnare för Hjärnkoll Stockholm, en riksorganisation som arbetar för att motverka fördomar och sprida kunskaper om psykisk ohälsa. Verktyget vi använder är den egna berättelsen, och bara i Stockholm har vi ett sextiotal ambassadörer som föreläser och deltar i samtal om psykisk ohälsa. För vi är övertygade om att om vi alla börjar prata om hur vi mår på insidan så minskar skammen och stigmat. Du är inte ensam – runt omkring dig, på bussen, i kassakön, på gatan, finns människor som känner likadant som du.

Du är varmt välkommen att delta i våra offentliga manifestationer! Håll koll på Hjärnkoll Stockholms Facebooksida eller vår webbplats www.hjarnkollstockholm.se.

Allt kanske inte blir som jag tänkt, men det blir alltid bra. <3

Lou Rehnlund