Min son blev bara 25 år – Mind
Ge en gåva

Min son blev bara 25 år

Med medicinsk hjälp fick jag till min lycka barn sent i livet, tre barn och jag kände mig rik. Men min son tog livet av sig 2016 och då var jag en skild men stolt ensamstående trebarnsmamma som ville alla mina barn väl och ge dem det bästa jag kunde inför framtiden.

Det kom som en chock att min son hade begått självmord. Allt hade rullat på som vanligt och det fanns inga konkreta förvarningar om att något så omtumlande skulle ske.

Det fanns heller inget avskedsbrev som hade kunnat förklara något. Bara bevis på själva handlingen. Autopiloten tog vid när vi kom till hans lägenhet dagen efter händelsen. Tårarna hade tagit slut kvällen innan. Chocken satt i märgen och det gick bara inte att förstå det som hänt. Ingen tydlig förvarning som sagt.

Han som alltid var så trevlig, tacksam, hel och ren när vi umgicks. Visade upp en bättre sida mot när han bodde hemma, då han sportade mycket, brydde sig inte specifikt om kläder, åkte skateboard, spelade basket, sprang med mera. Han var också en konstnärlig talang, ritade fantastiska saker. Han hade vänner.

Det kan sägas om min son att han redan som liten var otålig i överkant. Till exempel när han skulle lära sig cykla och knyta skorna. Samma tendenser hade han som ung vuxen. Han var stor till växten som liten, rörlig och slog sig en del. Det behöver kanske inte betyda något och ska inte heller jämföras med systrarna men senare, under uppväxten, hade han svårt för att säga nej till kompisar med påföljden att han inte alltid passade mattiderna med mera.

Det kan vara ett drag hos honom som ung vuxen, att inte kunna säga nej, även de gånger då det hade varit klart bäst. Det är också troligt att han hade haft ett visst beroende under en lång tid. Redan under slutet av gymnasietiden var han mycket frånvarande men jag kunde ändå inte ana något sådant. Jag trodde det berodde på skoltrötthet eller en besvikelse över att han inte fick byta linje i skolan.

Han har med all säkerhet haft roligt och han hade också mer seriösa vänner men det roliga blev det för mycket av. Viss psykisk ohälsa hade han en tid innan han försvann helt in i dimman också. Det trodde vi alla berodde på att han tidvis var arbetslös och att han ibland festade för mycket. Ändå fanns inga tydliga signaler på att han inte ville leva. Om jag hade förstått och vetat mer så hade jag kanske varit än mer lyhörd och inte trott på allt som verkat positivt. Jag skulle ha ifrågasatt mera. Han var i grunden en fin kille, det måste sägas, så det är mycket tragiskt att han inte är med oss längre.

Alla mina barn har jobb och egna också bostäder. De har själva haft ett driv att hitta egna bostäder och varit självständiga tidigt. Så när jag fick veta att min son tagit sitt liv, bara 25 år gammal, blev jag mycket chockad. Det var ett mycket hårt slag. Så orättvist! Det ingick liksom inte att han skulle begå självmord!

Själv arbetade jag som lärare och hade en utstakad tanke om hur mina sista år skulle se ut, innan pensionen. Jag arbetade ett tag men slutade i förtid, händelsen med min son spelade såklart en roll i det beslutet.

Som förälder känner jag fortfarande en viss skuld, det är ofrånkomligt. Möjligen också skam, och så detta varför som ständigt ekar. Mina funderingar rör sig också kring om generna har en betydelse? Sorgen gnager ständigt och den har ändrat på livet och på familjebilden.

Sorgen har också påverkat andra relationer på olika sätt. I början pratade jag och pratade och pratade och det största lasset då fick min man bära. Han hjälpte mig också med att sortera efteråt. Jag saknar dock att jag inte fick en professionell samtalskontakt direkt efteråt. Det är jag övertygad om hade underlättat och hjälpt mig bena upp livet. Dessutom kan jag tänka mig att jag hade fått kontakter som kanske varit värdefulla rentav än idag. Först lång tid efteråt fick jag en kontakt på beroendecentrum och det blev inte särskilt bra då tyvärr.

Jag upplever att många tycker att sorgen ska ha gått över nu, men så är det inte med sorgen efter sitt barn. Jag har länge också gått omkring med känslan att jag vill få bära sorgen värdigt. Det blir ju lite svårt utåt, eftersom sorgen inte syns och i sorgen har man inte själv förmågan att säga till vad man behöver. Det kan väl sägas att det var jag själv som vände på bördan till en del. Jag började skriva, har också gått en skrivarutbildning, för att finna styrka och för att ha ett jobb och har nu kommit ut med en avskedsbok till att börja med. Att skriva är min bearbetning, det finns säkert också flera andra sätt att lindra sorgen. Nu kan jag se saker ur ett annat perspektiv. Mera klart och livsbejakande. Det är så viktigt att se det jag faktiskt har i livet som anhöriga, vänner och min katt.