Jag såg mig själv i spegeln med lindade bröst

Tankarna skrämde mig så jag sökte själv hjälp hos akutpsykiatrin. Någonstans mitt i allt förstod jag, tack och lov, att det här inte var jag. Det här var inte mina tankar, trots att det var jag som tänkte dem. Vid ett par tillfällen upplevde jag till och med saker som inte var verklighetsrelaterade. Det antogs att jag hallucinerade, att depressionen innehöll psykotiska inslag.

Efter en tid blev jag blev inlagd på psykiatriska kliniken och skiljdes åt från min son. Jag fick sluta amma honom direkt och jag fick tabletter som skulle stoppa mjölkproduktionen. Mina bröst lindades för att det också skulle hjälpa till i processen med att stoppa att mjölken från att rinna till.

Där stod jag inne på toaletten på mitt rum och såg mig i spegeln och kände mig som ett monster. Med ett bandage runt brösten, de som hade livnärt min son i tre månader. Tårarna forsade ner för mina kinder. Jag ville ju vara med mitt barn och ta hand om honom och göra allt för honom men jag var samtidigt rädd för mina tankar och mina impulstankar som jag fick. Kanske hade han det bättre utan mig? Var det såhär det skulle se ut nu? I så fall fanns det ingenting kvar att leva för.

Läkarna satte in mig direkt på antidepressiva och antipsykotisk medicin, men det skulle dröja länge innan jag fick en samtalskontakt. Med tiden fick jag träffa många läkare som alla hade olika uppfattning om vad jag drabbats av och jag medicinerades också därefter. Det kunde plötsligt bytas medicin för mig, eller att olika preparat blandades för att se om det gav effekt.

Ett tag medicinerades jag till och med mot schizofreni, för det var det man trodde att jag drabbats av, under några veckor. Sedan träffade jag en annan läkare som avskrev schizofrenidiagnosen och istället trodde att det jag drabbats av var en förlossningsdepression med svåra tvångstankar. Att jag fick så många olika diagnoser skapade en ytterligare ångest och panik och jag kände mig väldigt förvirrad.

Jag mådde så dåligt att jag inte ville vara på avdelningen men jag ville inte vara hemma heller för där fick jag sådan panikångest att jag bara ville tillbaka till avdelningen, de gånger jag hade permission.

Såhär höll det på i flera månaders tid, tills jag till slut bestämde mig att jag måste hjälpa mig själv på traven. Det var antingen det eller självmord. Jag började gå emot mina tankar. Jag började bevisa för mig själv, genom exponering, att det jag tänkte inte skulle hända. Här började jag också få samtalsterapi och det var till stor hjälp. Min medicinering var också stabilare. Sakta kom jag tillbaka till livet.

Nu mår jag bra och lever ett vanligt liv utan några mediciner alls. Dock har jag valt att fortsätta med samtalsterapi. Om inte annat i förebyggande syfte om något skulle komma tillbaka.

Om andra läser min berättelse och också har drabbats av förlossningsdepression vill jag ge tipset att våga be om hjälp. Det finns mycket man kan göra själv men det är svårt att ha alla verktyg för att ta sig ur ett sådant dåligt och svårt mående.