Den 13 juni 2020 tog min då 18-årige son Love sitt liv. För de allra flesta i hans omgivning kom det som en total chock. Han hade mycket goda förutsättningar och flera gav uttryck för att de uppfattade honom som lycklig. Love var en empatisk ung man som fick den han pratade med att känna sig som universums mitt. Vi delade intresset för idrotten, framför allt handboll, och att vara ute i naturen. Jag var rädd för att han skulle prioritera bort mig när han blev lite äldre, men vi hade nästan daglig kontakt även när han flyttade till en annan stad i och med att han började gymnasiet. Love var inte bara min son utan också min bäste vän.
Orden kommer från Örjan Grudén som precis givit ut en bok om Love, där han försöker förstå och bearbeta det som hände. En viktig och gripande läsning för alla, i synnerhet dem som lever i skuggan av en anhörigs självmord. Vi har pratat med Örjan om bokens tillblivelse.
När bestämde du dig för att skriva boken om Love?
Tanken att skriva en bok kom mycket tidigt. Grunden för den lades i en minnesstund som jag höll ca två veckor efter hans död. Under en tid var jag rädd för att börja skriva. Om jag inte hade slutfört projektet hade jag svikit Love, men när jag väl började kände jag ganska snabbt att den risken var obefintlig. Tvärtom har det bidragit till mitt driv och hjälpt till när skrivandet gått lite trögt.
Vad var det främsta skälet till att du ville dela med dig av detta?
Det allt annat överskuggande skälet till att jag skriver boken är att jag vill hedra Love och få honom att leva vidare. Han skriver att vi ska min tänka på alla fina minnen vi har och varje gång någon läser boken äger just det rum. Hade jag haft resurser hade jag med stor sannolikhet byggt ett dussin pyramider eller ett tjog Taj Mahal. Utöver det fyller boken andra syften, den terapeutiska aspekten för min del går nog inte att underskatta och sedan har jag förhoppningen att den kan bidra till ökad förståelse om självmord. Några säger att boken kan ses som en handbok i sorgbearbetning och skulle det stämma är det naturligtvis fantastiskt med tanke på att vi kanske generellt inte är så bekväma i att sörja eller möta människor i sorg.
Vad har varit svårast med att skriva om Love?
Överlag uppfattar jag att skrivandet har gått mycket smidigt, jag har endast i undantagsfall tvivlat på min förmåga eller disciplin. Under nästan hela skrivprocessen har jag gråtit konstant, även om det var mer i början än på slutet. Jag har ju läst varje passage tiotals gånger under det redaktionella arbetet och då behöver man vara kritisk. Jag har tvingat mig själv till en känslomässig distans för att kunna komma vidare och knyta ihop säcken. I samband med att jag försökte förstå Loves beslut undersökte jag fenomenet självmord ur många olika perspektiv och det resulterade även i en mer akademisk analys, som skiljer sig helt från den övriga boken. Det arbetet gick betydligt långsammare och till slut förstod jag att jag hade börjat skriva på en helt annan bok. När jag insåg det valde jag att klippa bort de delar som inte var direkt relevanta. Dessa bortklippta delar utgör stommen i en bok som jag ska försöka ta tag i nu till hösten.
Hur gick du till väga i skrivprocessen?
I början skrev jag som en galning, det fanns så mycket som bara skulle ned på pränt. Först skrev jag en timme varje vardagkväll och 2–4 timmar varje helgdag. I en senare period skrev jag på morgonen innan barnen vaknade. Ganska tidigt fick jag en idé om hur jag ville disponera boken där jag växlar mellan nutid och återblickar. Från de som läst boken har jag fått höra att upplägget bidrar till att det är mycket svårt att lägga den ifrån sig. En fråga som jag bollade med min redaktör var hur dessa hopp i tiden kunde göras så tydliga som möjligt för att läsaren ska hänga med. Jag tycker att vi lyckades.
Fick du några nya insikter eller djupare förståelse för vad som hände?
Självklart. Skrivandet i sig bidrar till reflektion och analys. På ett sätt tänker jag att processen påminner om ett undersökande samtal. Om jag samtalar, inte debatterar, med någon kommer jag att lära mig nytt om jag lyssnar ordentligt. Min förståelse hade inte varit i närheten av vad den är idag om jag inte skrivit boken. Genom skrivandet har jag kommit närmare mig själv och jag tycker om och värdesätter den tid jag har för mig själv.
Hade du några dubier kring hur personlig eller privat du ville eller kunde vara?
I allra högsta grad, vilket är något jag redogör för i boken. På flera sätt är boken utlämnande, i viss utsträckning av Love men framför allt av mig. När man läser boken kommer man lära känna både Love och mig mycket väl. Tidigt bestämde jag mig för att vara så uppriktig som det bara går, under förutsättning att det är relevant såklart, för att bidra till ökad förståelse. Hade jag utelämnat händelser och egenskaper som framställer Love eller mig i mindre positiv dager skulle boken bli platt och ointressant. Vi människor har våra sidor och det innebär inte att vi är mindre bra. Men självklart har jag dragit en gräns för det som är allra mest privat, men min uppfattning är att det inte påverkar läsarens möjligheter att komma oss nära.
Hur har det påverkat dig/hur mådde du under skrivprocessen?
På ett sätt tror jag att alla de olika typer av projekt som vi anhöriga ger oss i kast med oberoende om det är att skriva en bok, sätta ihop ett fotoalbum eller pynta graven spelar en mycket viktig roll. Det kan vara olika sätt att successivt förstå och därmed få den nödvändiga acceptansen för att kunna leva vidare. Å andra sidan kan det också vara någon form av flykt, som gör denna process långsammare. I mitt fall har skrivandet med stor sannolikhet bidragit till en acceptans, även om det känns mycket tomt att vara klar. Jag har hela tiden en önskan att göra något för Loves skull, att jag då håller honom vid liv.
Kunde du känna att du hade Love ”med dig” under tiden?
Hela tiden, i varje ögonblick. Jag tror inte att jag är ensam i upplevelsen av att närheten till den som är död är större än när personen levde. Love är med mig i varje tanke, det var han inte riktigt när han levde. På så vis är vår relation ännu närmare i dag, vilket givetvis är underbart så länge man inte tillåter smärtan ta över. Det hotet ligger väldigt nära och även om det är lätt att känna sig maktlös inför den starka känslan vägrar jag tillåta den att äta upp mig.
Hur har de i din omvärld reagerat på att du skrivit boken?
Mycket positivt. Jag delade tidigt med mig av de drömmar jag haft om Love på sociala medier och flera frågade då om jag inte skulle skriva en bok utan att jag hade sagt något om det. Den feedback jag fått från de som läst boken pekar på att jag uppnår de syften som jag haft med skrivandet och jag har fått mycket fin återkoppling. Samtidigt förstår jag naturligtvis att de som inte gillar boken kanske inte är lika snabba på att ge mig återkoppling. Jag är exempelvis ganska säker på att några läsare inte delar den syn på självmord som man kan läsa mellan raderna i boken. I bästa fall tänker man att frågan är komplex och att mitt perspektiv bidrar till ökad förståelse, men risken finns naturligtvis att man tycker att jag är helt ute och cyklar.
Hur kändes det när boken var klar?
Mycket bra är en underdrift. Boken har varit mitt centrala fokus under lång tid och att få ut den har varit min högsta prioritet. Innan jag var helt klar var jag rädd för att jag skulle råka ut för en olycka och att boken därmed inte skulle publiceras. Jag hade allvarliga samtal med min fru om vad hon skulle göra om det skulle hända. Sedan gör jag flera logiska kullerbyttor också. En av dem är att Loves liv skulle vara mer betydelsefullt ju fler som läser boken.
Vad tänker du är det viktigaste du vill skicka med till personer som är drabbade som du?
Som samhälle har vi förlorat en viktig kunskap i att sörja våra barn i takt med en teknisk utveckling, som bland annat resulterat i minskad barnadödlighet. Det är självklart bra i grunden, men det gör att vi ofta är helt ensamma och därmed är sorgen kanske svårare att bära. Det leder också till att omgivningen känner sig mindre säker på hur den ska förhålla sig till den sörjande – när man ska lyssna, distrahera eller ställa krav? Ett av mina viktigaste verktyg har varit att försöka balansera tanke och känsla och min fasta övertygelse är att man har någon form av handlingsutrymme även i de lägen där man känner sig som ett offer för omständigheterna och bara vill kasta in handduken. Jag tänker också att det är nödvändigt att förr eller senare landa i acceptans, det är som det är och det går inte att göra ogjort hur mycket man än vill, annars kommer man att ruttna inifrån.
En intervju av Lolo Westerman
Boken Min son Love finns att köpa här.
