Socioekonomisk fråga att kunna leva hälsosamt – Mind
Ge en gåva

Socioekonomisk fråga att kunna leva hälsosamt

Personer med låg utbildning och inkomst rör sig mindre på fritiden. De röker statistiskt sett mer, tränar mindre och äter onyttigare, så som mindre frukt och grönt och mer produkter med mycket socker. Det här är till stor del en fråga om möjligheter. De vanor som är hälsofrämjande och livsförlängande kräver ofta både tid, kunskap, rörelsefrihet, ork och ekonomi.

Om du exempelvis har möjlighet att vara fysiskt aktiv när du tar dig till och från skolan och under skol-/ arbetsdagen kan det täcka behovet av fysisk aktivitet under dagen. Men annars måste det kompenseras på ens fritid. Har du den extra tiden? Har du råd att gå till gymmet? Är du en lågavlönad ensamstående som ska ta hand om barnen är det inte lika lätt att få motionen avbockad som ifall du är en höginkomsttagare som har friskvårdsbidrag, friskvårdstimme och dessutom kan välja att gå tidigare från arbetet.

Det finns gott om yrken med mycket lyft eller situationer där man behöver skynda från plats till plats: arbeten där nivån av stress eller ansträngning innebär mycket fysisk aktivitet. Men det är inte rörelser som är hälsosamma för kroppen, tvärtom.Här finns flera tydliga skillnader mellan status och möjligheterför olika yrkesgrupper. Brandmän, poliser och militärer har ett krav på en fysisk prestanda så att de tillåts träning på arbetstid, medan andra grupper som har liknande behov av fysisk förmåga, så som många yrken inom hälso- och sjukvården, omsorgen, hemtjänst och liknande jobb, inte får träning på arbetstid.

En sak som skiljer dessa yrkesgrupper åt är att den första är mansdominerad och den andra kvinnodominerad. Utöver socioekonomiska förutsättningar är detta bara ett av de förhållanden som påverkar ens chanser att ta vara på sin hälsa. Det finns skillnader i fysisk och psykisk hälsa även mellan HBTQ-personer och heterosexuella, mellan personer med funktionsnedsättning och utan, mellan landsbygd och stad. Studier visar dessutom att flera av de här grupperna får sämre vård, vilket påverkar både ens hälsa och ens förtroende för vården. Livslängden hos människor med allvarlig psykisk ohälsa är mellan 15 och 20 år kortare i Sverige än för andra.

Hur mycket det beror på ojämlik vård behöver studeras närmare, men bland annat Socialstyrelsen bekräftar att de här personerna får mätbart sämre vård. Det finns även ökad risk för självmord i socioekonomiskt utsatta områden jämfört med områden med högre ekonomisk standard och då är det män som sticker ut i statistiken. För att minska ojämlikhet i hälsa behöver de här områdena fåextra resurser för att förebygga psykisk ohälsa och självmord.

Vad gäller hjärt- och kärlsjukdomar är det vanligare hos personer som är lågutbildade, medan högutbildade kvinnor lever längre med sin bröstcancer än andra drabbade. Det kan bero på att personen inte får den information den behöver eller inte får samhällets stöd i att söka hjälp i tid.

Det brukar sägas att ”man behöver vara frisk för att vara sjuk”, med innebörden att vården sällan är tillräckligt anpassad för de som mest behöver den. Relationen mellan socioekonomisk bakgrund och barns betyg från grundskolan är också stark. Unga från en mer privilegierad bakgrund har lägre risk – statistiskt sett – att misslyckas i skolan än jämnåriga från familjer med lägre socioekonomisk position, både vad gäller grundskolan och benägenheten att studera vidare.

Ett exempel på hur mycket social status spelar in på våra liv är att det inte i första hand är utbildningen i sig som gör att folk blir friskare utan att man får en högre position i samhället om man har lång utbildning. Det i sin tur gör att man får fler chanser i livet. Det kräver en rad olika resurser –tid, kunskap, pengar, ork, möjligheten att komma hemifrån– att leva ett liv med träning, god kost, frisk luft och hälsosamma vanor.

Med den vetskapen är frågan hur vi fördelar och stärker den här sortens resurser som möjliggör människors livschanser, snarare än hur individer ska uppmanas att sköta sin hälsa.

 

Johanna Wester

 

Källor: Statistiska centralbyrån, Folkhälsomyndigheten och Socialstyrelsen