”Efter tolv år känns det fortfarande meningsfullt”

– Jag ville göra något meningsfullt och samtidigt använda min erfarenhet. Genom bekanta fick jag höra talas om Föräldralinjen och sökte mig dit. Då var vi svarare en stockholmsgrupp med stark sammanhållning och egen styrelse. Genom åren har verksamheten förändrats och i dag är vi spridda över hela landet och kommunicerar främst digitalt. Det har gjort det lättare att rekrytera nya svarare och nå fler engagerade personer. Samtidigt kan jag sakna den nära kollegiala kontakten som fanns tidigare. Föräldralinjen utvecklas ständigt och det är verkligen värt att fira. Jag deltar i rekryteringsprocessen och vi arbetar för att kunna ha ännu fler svarare i gång samtidigt.

Monica är psykolog i grunden och hade arbetat med både utredning och behandling innan pensionen. Volontäruppdraget blev ett sätt att fortsätta bidra, men på ett annat sätt.

– Det som gör att jag fortsätter är att arbetet fortfarande känns meningsfullt. Jag märker att samtalen betyder något för dem som ringer. Vi pratar om det som är svårt för barn som de står nära och hur det påverkar deras relation. Det händer också att barnet mår bra men att den vuxne har svårigheter i sin roll som förälder. Ofta känns det som att de lämnar samtalet lite lättare än när de ringde.

Samtalen har förändrats

Under sina år på Föräldralinjen har Monica sett en tydlig förändring i vilka frågor föräldrar söker stöd för.

– När jag började handlade många samtal om yngre barn. Det kunde vara syskonbråk, sömnsvårigheter eller funderingar kring barns utveckling. I dag handlar det oftare om ungdomar eller vuxna barn som mår psykiskt dåligt.

Det är vanligt med samtal från föräldrar till ungdomar och unga vuxna med psykisk ohälsa eller neuropsykiatriska diagnoser.

– Många föräldrar känner en stor oro för barn som inte kommit vidare i livet, som isolerar sig hemma eller har tappat fotfästet i tillvaron. Det är ofta väldigt tungt för hela familjen. Och där kan det kännas svårt att vara ett stöd, det behövs mycket mer hjälp från samhället till dessa föräldrar.

Att lyssna är det viktigaste

Efter tusentals samtal menar Monica att den viktigaste uppgiften inte är att ha alla svar.

– Det handlar framför allt om att lyssna ordentligt. Det finns en risk att man kategoriserar problem eftersom man hört liknande situationer tidigare. Men varje människa behöver få berätta sin egen historia.

Hon beskriver hur de flesta som ringer drivs av samma sak.

– Det är nästan alltid en vuxen person som är orolig för ett barn och som ringer av omsorg och kärlek. Det behöver man komma ihåg.

Många föräldrar har redan kontakt med vård eller andra stödinsatser, men uppskattar möjligheten att prata med någon utomstående. Fast de vill gärna att det ska vara ett ”proffs” – ibland får man frågor om vilken utbildning man har. De blir tryggade av att höra att vi alla på Föräldralinjen är utbildade och erfarna.

– Vi ger inte vård. Vi erbjuder stöd, någon som lyssnar och hjälper till att sortera tankar. Många vill ha råd, och det får de ibland. Många gånger handlar det också om att tipsa om vart man kan vända sig vidare.

Föräldrar underskattar ofta sin egen förmåga

Något som Monica återkommer till är att många föräldrar tvivlar på sig själva mer än de behöver.

– Jag tycker att de föräldrar som ringer ofta har väldigt kloka funderingar. De är osäkra, men de bryr sig enormt mycket om sina barn och har ofta goda instinkter. Jag tycker också att jag lär mig så mycket, till exempel om hur det kan bli i en elitidrottsfamilj eller där en förälders religion får stor identitetsskapande betydelse.

Hon önskar att fler föräldrar vågade lita på sin egen förmåga och söka stöd hos varandra.

– Föräldrar har enorma resurser. Jag brukar tänka att kompisföräldrar behöver prata mer med varandra. Man är inte ensam om de här frågorna, särskilt när det gäller gränssättning.

– Barn behöver trygga vuxna som kan sätta ramar. Gränser handlar inte om att vara sträng, utan om att skapa trygghet.

”Som en gammal klok rävhona”

Under åren har Monica fått många minnesvärda kommentarer från dem hon pratat med. En av dem har stannat kvar lite extra.

– En person sa efter ett samtal att jag var som ”en gammal klok rävhona”. Jag visste inte riktigt hur jag skulle tolka det, men jag tog det som en komplimang, säger hon och skrattar.

Trots att hon är 70+ har hon inga planer på att sluta riktigt än.

– Jag fortsätter ett tag till. Så länge det känns meningsfullt och jag upplever att jag kan bidra vill jag gärna fortsätta.