Helen trodde att uppdraget skulle ta energi – i stället ger det kraft

Helen är mamma till tre vuxna barn, mormor till fyra barnbarn och samtidigt dotter till sin 88-åriga mamma. Familjen är en central del av hennes liv och något hon beskriver som en stor rikedom.

– Att få vara nära min familj ger både energi och nyfikenhet, säger hon.

När hon vill fylla på sina egna energidepåer tar hon gärna en löprunda, reser, vandrar eller utmanar sig själv med en bergsbestigning. Men lika högt värderar hon stunder då kalendern är helt tom.

Från beundran till handling

Under många år har Helen känt stor beundran för människor som engagerar sig ideellt och finns där för andra utifrån ett medmänskligt perspektiv. Så småningom växte en insikt fram.

– Jag tänkte ofta på den där personen som lyssnar. En dag slog det mig att den personen faktiskt skulle kunna vara jag.

I sitt yrkesliv arbetar Helen i en ledande administrativ roll. Genom åren har hon mött många människor och fått ta del av både glädje, förhoppningar och sorg. Erfarenheten har lärt henne att det inte alltid är lösningar som behövs först.

– Att få bli lyssnad på kan räcka väldigt långt.

Inbjuden till någons innersta

När Helen började som volontär infriades hennes förväntningar med råge. Det som berört henne mest är förtroendet som uppstår i samtalen.

– Det känns som att bli inbjuden till någons innersta på ett väldigt speciellt sätt.

Nyfikenheten är en viktig del av mötet med den som söker stöd. För Helen handlar det om att försöka förstå en annan människas situation utan att döma eller värdera.

Hon liknar samtalen vid en ljuslåga.

– Jag brukar tänka på lågan som ger skiftningar i mörkret. Den kanske inte tar bort mörkret helt, men den kan göra det lite lättare att orientera sig.

Ett uppdrag som ger energi

För att kunna vara närvarande i samtalen är det viktigt för Helen att också ta hand om sig själv. Därför väljer hon att göra sina volontärpass från Minds kontor i stället för hemifrån.

– Det hjälper mig att gå in i uppdraget och sedan lämna det för dagen. Det blir ett sätt att hushålla med kraft och energi.

Det som överraskat henne mest är hur mycket uppdraget ger tillbaka.

– Jag trodde kanske att det skulle vara tyngre och mer energikrävande. Men det har blivit tvärtom.

När människor delar sina svårigheter upplever Helen att bördan ofta blir lite lättare att bära. Och gång på gång lämnar hon sina pass med en känsla av tacksamhet.

– Uppdraget fortsätter att fascinera mig. Varje samtal påminner mig om hur mycket det betyder att någon finns där och lyssnar.