Ge en gåva

Musiken har varit min terapi genom alla tuffa år

Jag växte upp med en fostermamma som misshandlade och manipulerade mig. Efter 14 år tog jag mig ur det – men kampen för att må bra igen har varit längre än så.

Jag är Markus Borg, en glad och humoristisk 25-åring som älskar musik över allt. Sedan tolvårsåldern har jag skrivit egen musik, något som fungerat som terapi för mig i tuffa stunder. Jag tränar även bodybuilding och är volontär på Mind.

Svårigheterna i mitt liv började när jag var tre år och tvingades flytta från min mamma till en fosterfamilj. Anledningen var att mamma hade träffat en ny man som fick henne att börja missbruka amfetamin. Pappas sorg gjorde honom till alkoholist och ett år senare gick han bort i cancer. Känslan av att någonting saknas finns kvar hos mig än i dag.

Misshandel som ingen fick veta om

Min fostermamma behandlade mig illa. Hon sa att jag var värdelös, hotade och slog mig. Jag tror att det grundade sig i att jag har Aspergers syndrom. Hon hade egna barn som hon var snäll mot men det var mig hon ständigt kontrollerade.

Till exempel var hon mycket bestämd när det gällde mängden mat jag fick äta. En dag fick hon reda på att jag hade ätit “för mycket” i skolan och vi skulle äta soppa till middag. Som straff tvingade hon mig att äta soppa tills jag spydde, samtidigt som jag såg ilskan blixtra i hennes blick. Sedan tvingade hon mig ut på gården för att springa.

En annan gång skulle vi åka skidor. Jag ville inte men min fostermamma tvingade mig. Aspergerdiagnosen gör min motorik sämre och nu ramlade jag och bröt armen. Det brydde hon sig inte om utan tvingade mig att fortsätta åka med den smärtande svullna armen. Efteråt sa hon att “nu är du väl nöjd när du har förstört semestern”.

Självmordstankar men hopp om bättring

Utåt sett såg allt ut att vara frid och fröjd och jag vågade inte berätta om vad som pågick för någon. Som familjens slav fick jag inte göra något som jag tyckte om, utan bara arbeta på gården. Samtidigt fick fostermamman mig att tro på att jag var så värdelös och att ingen annan ville ha mig. Så höll hon mig kvar under sitt tak i 14 år.

När jag var 18 år kände jag ingen mening med att leva längre och fick självmordstankar. Vid den här tiden gick jag på daglig verksamhet och det var personalen där som såg att allt inte stod rätt till. När jag fick frågan om hur jag hade det hemma berättade jag allt. Samma dag fick jag flytta till ett korttidshem.

Hemlöshet och depression

Jag hade aldrig fått chans att lära känna min egen mamma men plötsligt skulle jag bo hos henne. Där fanns även min lillasyster som jag aldrig hade träffat. Efter en tid började jag studera på en folkhögskola där jag bodde på internat. Det var så skönt att äntligen bo själv! Efter studierna bodde jag i egen lägenhet ett år, och sedan på ett annat internat, innan jag blev hemlös. En sommar löste jag det genom att bo och jobba på vandrarhem.

Jag flyttade in hos mina morföräldrar. Det blev starten på ännu en jobbig tid då morfar blev sjuk i cancer. Jag kunde riktigt se hur han blev sämre och sämre och tappade mycket i vikt. Som den känslomänniska jag är tog det hårt på mig och jag var hela tiden på helspänn. Samtidigt började jag halka efter i skolan och min funktionsnedsättning fick mig att känna mig otillräckligt.

Till slut mådde jag så dåligt att jag åkte till psykiatriakuten, där jag grät och berättade om mina självmordstankar. Jag fick mediciner för min depression och ångest. I ett brev till socialtjänsten förklarade jag att jag behövde ett eget boende om jag skulle orka fortsätta leva. Det togs till slut på allvar och förra året kunde jag flytta.

Frihet nog att kunna må bättre

I dag mår jag bra. Med flytten väcktes ett hopp inom mig, då jag äntligen kände att jag fick sköta mig själv och börja utvecklingen till att må bättre. Saker som hjälpt mig på vägen är att skriva låtar om känslorna och att träna för att få ur mig all frustration. Tillsammans med en psykolog bearbetar jag allt som hänt och kan lägga det bakom mig. Nu tänder jag inte längre till så fort jag hör min fostermammas namn.

Nu satsar jag mot målet att kunna jobba som artist. Många säger till mig att det inte går vilket bara gör mig mer motiverad. Tack vare min funktionsnedsättning är jag envis och tvekar inte på saker som jag brinner för. Det har min mamma påpekat och jag håller med.

Min musik handlar om att tro på sig själv och att det kommer bli bättre. Något jag hoppas att andra fosterbarn som mår dåligt kan ta till sig och få dem att våga berätta om hur de mår. Lyssna gärna på mina låtar via min hemsida.