Ge en gåva

Bob Hansson i tidningen Mind: ”Pang sa det, så var jag sex år igen.”

Han sitter där i skuggan under ett parasoll på ett parkcafé, med benen ihopvikta under sig, och skriver på en padda med ett nästan Dalai Lama-nöjt ansiktsuttryck. Han är klädd i svarta lätta tyger, förutom ett färgglatt halsband av plastbitar. Jo, det där är Bob Hansson.


Vi hälsar och småpratar lite. Han frågar, innan jag har hunnit fråga, ”vem är du?”. Kanske för att han på ett sätt vill glömma sig själv. Jag säger att han har sagt det, eller möjligen skrivit just det, att ”Jag är som mest befriad när jag glömmer mig själv”.
– När jag släpper en bok blir jag egentligen inte påmind om mig själv utan om konceptet Bob Hansson. Och jag blir väldigt uttråkad av konceptet Bob Hansson. Jag blir liksom påmind om mig själv utifrån på något sätt. Det uppstår frågor som ”hur ska jag se ut på det här fotot?”, ”vem vill jag framstå som?”. Och bara där går jag in i en mild depression.
Vi tar en kopp kaffe. Bob lyxar till det med lite havremjölk i. Lyxar för att han egentligen är inne på 14 timmars fasta. Mångas bild av Bob Hansson är som den extroverta estradören som älskar folkets blickar och beundran. Han värjer sig lite mot den bilden. Han älskar både att vara bland folk på Stureplan och att vara bland träden på landet i Småland, säger han.
– Jag har alltid betraktat mig som extrovert, men när jag har blivit äldre inser jag ju att jag har en jätteintrovert sida. Och sen jag har fått barn har det blivit mindre tid för den där introverta ensamma sidan, och jag tror att det behovet har ökat.


Bob Hansson säger obesvärat att han har haft en livskris.
– Då kom det skam, och då blir man lätt introvert och socialt skygg en stund.
Kanske utlöstes livskrisen av motgångar i privatlivet och i det professionella livet. Det säger han inte, han beskriver det kortare:
– Det kom en massa människor som inte tyckte om mig, kan man säga.
Under livskrisen blev han påmind om den värdelöshet han kände som barn.
– När jag var liten tyckte jag inte om mig själv. Och jag kände mig inte omtyckt av andra. Det fanns en livsskam, tror jag. Och så efter alla dessa år med kärlek och framgång…
Allt från att åka på rockfestivaler och bli ganska älskad av alla andra fulla esteter, till framgång med att skriva autografer och folk som kommer fram varje dag och säger att jag är bra. Det är extremt. Så är det att vara mig liksom. Då trodde jag att den skammen var över. Jag blev så förvånad att den kom tillbaka. Jag blev rädd. Aha, dom där åren var bara en paus. Nu ska det vara så här. Jag trodde att skammen och värdelösheten var borta. Men jag hade bara sprungit ifrån den en bit och nu var den ikapp, triggad av att omvärlden vände sig emot mig.
– Pang sa det, så var jag sex år igen. Jag var värdelös, ingen gillar mig, säger han och får något smärtsamt i rösten.


Bob Hansson vann SM i poetry slam som 25-åring 1995. Tre år senare debuterade han med diktsamlingen
Heja Världen. Tre diktsamlingar, fyra romaner och ett flertal böcker har tillkommit sedan dess.
När han släppte diktsamlingen O
ch grannsämjan är en långsam bödel år 2016, var han helt slut, säger han. Dikterna kom ur krisen och han beskriver dem som det kanske mörkaste han har skrivit. Dikterna närmar sig en tematik som han höll på med som tonåring. Som han minns blev han hårt sågad av recensenterna.
– Jag har en kompis i Malmö, en fantastisk kompis, som tog en massa recensioner som var jättepositiva och gjorde ett collage, fotade och skickade till mig. Jag vet att han skickade det, så jag vet att de fanns. Men jag minns dem inte. Alltså… hur hjärnan kan vara elak mot en… Och jag minns fortfarande inte en enda människa som sa att boken var bra. Han säger att han gick från en känsla där han professionellt kände sig självsäker, att han gjort sina tio tusen timmar, kunde skriva i stort sett i vilken genre som helst, och visste att det var bra.
– I know my fucking shit. Härlig känsla. I am senior nu, liksom. Till ett halvår senare, jag är helt värdelös…


Under livskrisen plockade han upp jobbiga känslor från barndomen, snarare än att han mindes specifika händelser eller scener.
– Nej, jag har jättedåligt minne. Ibland undrar jag om det var något som jag fixade för att skydda mig. Det jag minns, eller snarare vet, 
är att jag hade en ung mamma, som inte riktigt var redo, som ansökte om abort, och själv kom från en ganska kärlekslös bakgrund. Och jag minns att det fanns en styvfar som var arg.
Bob var mobbad i förskolan och hade mardrömmar för jämnan. och ständigt, vilket ju inte direkt pekar på någon harmoni. – Jag vaknade på golvet jämnt
– Efter förskolan vet jag att vuxna sa, ”vad skönt att du inte är mobbad längre”. Det hade jag ju upplevt som ”så här är det att leva, ingen gillar en, när som helst kan något jobbigt hända”. Det fanns inte så mycket språk och kommunikation när jag var liten.


I skolan utvecklades Bob till klassens clown – och bråkstake.
– Då kom ju lärarna och sa att jag var dålig. För det var jag ju.
Han betraktades som ett problembarn. Idag hade han förmodligen blivit adhd-diagnostiserad.
– Adhd var inte ett ord som fanns när jag växte upp. Det var problembarn eller idiot. Jag fick gå till talpedagog, det var liksom det.
Och sen blev jag skickad till OBS-rummet, men det var ju som en bestraffning. Det var inte för att ”shit, du behöver lite lugn och ro”. Det faktum att han var kille, arbetarklass och bråkig gjorde att han betraktades som ett problem.
– Jag
hade inte problem. Jag var problemet. Jag skulle hamna i fängelse. Jag var den killen.
Han blundar igen, andas.
– Jag tror att det fnns forskning på att nu får arbetarklassen väldigt mycket mer adhd-diagnoser. Vilken diagnos fick vi innan adhd? Jo, idiot. Dålig. Det borde rimligtvis vara så att fler människor från arbetarklassen har lärt sig från vuxna auktoriteter under sin uppväxt att de är dåliga.
Bob Hansson menar att vara kille med adhd, kan bli ett extra problem.
– En tjej som visar symptom, hon blir ett offer, henne ska vi hjälpa. Men en kille som visar symptom, som är utåtriktad och aggressiv, han är ett problem som måste bestraffas. Det är ju fortfarande så på förskolan, om hon slår sig är det mer sannolikt att hon får en tröstande kram, än vad han får. Om två tjejer har en konflikt så frågar förskolefröken ”vad hände
nu här?”. Om två killar har en konflikt skickas de åt varsitt håll. ”Sluta kriga, jag är FN, stick åt varsitt håll”.
– Och det var väl kanske vad den vuxna världen sa till mig när jag bråkade, ”stick någon annanstans, vi orkar inte med dig”.


Bob Hansson har försökt att få en adhd-diagnos som vuxen. Men det gick inte så bra.
– För tio år sedan ringde jag, för jag har så dåligt minne. Det ställde till problem för mig.
Jag ringde runt, ”har jag alzheimer, eller vad är det frågan om?”. Jag hamnade till slut på Karolinska. ”Hur var det när du var liten?”, frågade de. ”När jag var liten?” Ja, då beskrev jag det, ”då kan det vara adhd”, sa de.
Han blev bedd att komma på en utredning och ta med sin mamma, men kön var på två år. Och efter två år ringde Karolinska.
– Då glömde jag bort första tiden.
Han fick en ny tid.
– Jag var i Småland. Kommer ihåg att de ringde, ”var är du?”. Sen skämdes jag så mycket att jag inte hörde av mig igen.
Adhd:en har lugnat ned sig med åren, säger han.
– Jag har ju mediterat väldigt mycket i 20–30 år. Och det finns det ju forskning på att det kan minska symptomen på adhd. Det och åldern har betytt mycket.
Numera, säger han, är hans liv som roligast när han sitter ensam med benen i kors och inte tänker på någonting alls. Då kan han uppleva en djup livsglädje. En sådan som kom förr när han var förälskad eller på en fantastisk rockfestival.
– Det är rätt coolt, det blir både mer lugn och mer wow av mitt liv av de där 20 minuterna. För mig har det varit jättebra att meditera.
Jag har haft perioder då jag har mediterat och perioder då jag inte har mediterat. Och jag märker kraftig skillnad. När jag inte gör det, 
är det något som inte stämmer. Fan, det är som om någon spelar dålig musik i bakgrunden hela tiden.


Nu, säger han, har livskrisen ebbat ut. Han duger för det mesta till. jag inne i en väldigt bra period – Ja, det gör jag. Just nu är när jag dagligen på något sätt lyckas ta ansvar för vad jag vill göra och vem jag vill vara.
– Andra gånger är det inte lika lätt. Jag tror att jag fick meddelandet när jag var liten, att jag inte dög. Det fick jag på många olika sätt och det innebär att hittills i livet finns det något i mig som har svårt att svara ja på den frågan. Och det verkar vara en fråga som inte går att meditera bort. Varje gång en motgång kommer, så finns det ett manus jag kan dra igång och följa som leder till känslan att jag inte duger. Jag kommer ihåg andra misslyckanden… Nu kan jag vara ganska bra på att stoppa den loopen. Jag behöver inte följa en tanke bara för att den kommer. Jag kan släppa
den.


Bob Hansson kan även uppskatta de svåra känslorna som funnits i hans liv.
– Jag är också tacksam för smärtan, för att den satte eld i baken på mig. Här kan jag inte vara. Det här är ju för jävligt. Det måste finnas något annat. Det har lett mig till ett liv som jag är väldigt tacksam över.
När jag frågar honom igen hur han kom ur sin livskris, fast han ju redan svarat på det flera gånger och på olika sätt, blundar han återigen, och säger med ögonen fortfarande slutna:
– Tid, tid… Mer tid än den logiska sidan av mig tycker är rimligt.