Ge en gåva

Elaine Eksvärd i tidningen Mind: Om nyckeln till förlösande samtal

– Det finns så många samtal svenska folket gärna undviker, men tänk vad mycket oro och problem man kunde undvika om man hade verktyg för att klara av dem.

Elaine Eksvärd är retoriker och gav förra året analysföretaget Novus i uppdrag att undersöka nationellt vilka samtal som svenska folket hade allra svårast för. Det resulterade i en tio-i-topplista med de samtal vi helst undviker, den lista som ligger till grund för Elaines nya självhjälpsbok ”Vi måste prata”. I tio kapitel tar sig författaren igenom alltifrån ”Kallprat på mingel” till att ”Våga erkänna fel” och ”Blotta behov och be om hjälp”. På ett tillgängligt och inspirerande sätt tar hon sina läsare igenom tillfällen och situationer där de flesta av oss varit någon gång och känt obehaget stiga i kroppen och sett oss om efter nödutgången.

Så vilka är samtalen vi skyr som mest?

– Det hänger ihop med ålder och kön, men att prata med någon som har fått ett tragiskt besked eller mår dåligt psykiskt av någon anledning hör till ett av dem, säger Elaine. 70% av befolkningen undviker helst dessa samtal och motståndet stiger med åldern. Vilket är sorgligt med tanke på att listan över livets tragedier som kan drabba oss är lång. Vi behöver ord och vi behöver kunna ge tröst till varandra.

I kapitlet påpekar hon också att det inte är lösningarna som är viktiga, utan undvikande av tystnad. Tystnad gör ont. Bara att berätta att man ser den som mår dåligt och bekräftar det. Att säga fel är ändå mycket bättre än att vara tyst. Överdriven hänsyn känns bara kallt.

”Jag vet inte vad jag ska säga men jag beklagar sorgen”, ”Jag finns här för dig”, ”Jag är så ledsen för vad som hänt dig”, ””Vad starkt att du berättar”, ”Vad tänker du”, ”Finns det något jag kan göra för dig” är några av de meningar man kan ha på lut när man möter någon som drabbats. Ibland kan till och med tystnaden räcka, om man bara sitter ner tillsammans. Att visa att man inte är ensam. Det kan betyda mycket. En blick, en klapp på axeln, ett ”jag ser dig”.

Vad du än känner när någon i din närhet drabbas av ett tragiskt besked eller mår riktigt dåligt så är Elaines råd:

– Hör av dig, känn in läget, prata och visa att du finns där. Vad du än gör så låtsas aldrig att du inte ser personen. Byt inte sida på trottoaren, vänd inte bort blicken i affären. Våga möta blicken hos en person som fått ett tragiskt besked. Våga ge en kram. Huvudsaken är att du bryr dig.

Ett annat exempel på svåra samtal i boken är när man själv behöver be om hjälp och blotta sina behov. Det tycker varannan kvinna och var tredje man mycket illa om, ja till och med så illa att man hellre biter ihop och lider i det tysta. Man kan kanske skylla på den svenska kulturen att inte störa andra som har gjort att man isolerar sig och inte vill vara till besvär. Det kan också vara så att man tycker att omgivningen BORDE se att man mår dåligt och skynda till hjälp. Men att blotta behov och släppa stolthet besparar en många konflikter och onödigt lidande. Elaine har egna erfarenheter:

– Jag vet precis hur det känns, jag har själv varit både mobbad och socialt isolerad. Det kan kännas otroligt skämmigt att be om hjälp, att behöva be att få umgås med någon. Man känner sig efterhängsen och misslyckad, som om man vore mindre värd. Det är lätt att snabbt tappa de sociala koderna och känna sig fel och utanför. Man placerar sig själv i sin mentala skamvrå. När det egentligen bara handlar om att sträcka ut handen och be om hjälp. Och de flesta av oss VILL hjälpa andra.

Några av tipsen från boken är att oavsett VAD man behöver så kan man börja med att identifiera sina behov. Sedan fundera på vem som kan hjälpa och visualisera personen framför sig. Du kanske behöver att dina vänner hör av sig mer? Istället för att simma i besvikelse kan du ringa ett par samtal och ge dem chansen att hjälpa dig. Känner du dig ensam på lunchrasterna? Be dina kollegor att få äta med dem. Visa ditt behov. Den stora boven i dramat är vår brist på tillit, vår rädsla att blotta strupen och visa svaghet. Och att ingen ska stå där och ta emot en om man hoppar. Man blir sårbar. Men att lägga sig platt och inte ens försöka, det är att gå med på den falska tanken att det inte finns någon som vill hjälpa. Det gör det garanterat. Elaine igen:

– Man måste släppa skammen för kombinationen att be om hjälp och skämmas är urusel. Skulle någon, mot alla odds, skamma dig, så tänk på att den personen inte definierar ditt värde! Det säger mer om hur den personen ser på människor än något om dig som person.

Så för att följa kapitlets struktur; när du har kartlagt dina behov och dina möjliga hjälpare, så är det dags att börja prata. Presentera ditt problem först och be om hjälp sedan. Det är en effektiv ordning för då förstår omgivningen problemet direkt och blir mer tillmötesgående.

Försök också undvika frustration och irritation i samband med att du frågar. Frustration hör till problemet och hjälparen kan istället få känna en liten smula av den tacksamhet du troligen känner över ett positivt bemötande.

En annan viktig sak är att berätta snarare än visa. Det är lätt att visa missnöje, till exempel i en relation, istället för att sätta ord på vad man behöver. Men få personer är tankeläsare och ett långvarigt mutter över ett missnöje man aldrig satt ord på dränerar bara omgivningen. När du fått uttryckt och fått hjälp med vad dina behov än var, kom ihåg att återkoppla och tacka. Man sår ett frö till att fortsätta vilja hjälpa och bygga långsiktiga relationer. Så att nästa gång man hamnar på själens trottoarkant lättare kan be om hjälp.

– Jag tror att det här med att våga prata är kulturellt betingat – min mamma är från Brasilien och där pratar man, reagerar, vågar vara mänskligt arg. Det finns inget av den svenska tystnadskulturen som är så förödande. Man borde börja redan i skolan med att ha livskunskap som ett kärnämne i skolan.  Lära barnen social kompetens, att inte frysa ut nån, att säga till om något är fel och om någon mår dåligt. Mobbing leder till psykisk ohälsa. Man brukar ju säga att barnen är framtiden, men barnen är nu. Det är med barnen allt börjar och alla möjligheter till förändring finns, avslutar Elaine.

 

”Vi måste prata” av Elaine Eksvärd. Forum förlag.

Foto: Jesper Anhede

Text: Lolo Westerman