Ge en gåva

Mats Lekander: Vad vet hjärnan om kroppen?

En dag under min studietid hade jag som så många andra dagar bråttom till tåget efter dagens föreläsningar. Om jag sprang kunde jag hinna med ett tidigare tåg, och med andan i halsen satte jag iväg med den röda handväska jag valt att ha mina böcker i dängande över axeln.

Obehaget spred sig i kroppen, men kunde jag hinna med det tidigare tåget slapp jag vänta en timme vid stationen. Varför var det obehagligt trots att det enda jag egentligen gjorde var att springa? Varför stod en negativ känsla – stress – mig upp i halsen? Samma aktivitet, visserligen utan handväska, kändes ju diametralt annorlunda om jag motionerade.

Jag föredrog andra sätt att motionera än jogging, men till och med det var ju rena semesternjutningen jämfört med upplevelsen att hasta till tåget funderandes över om projektet var meningslöst eller ej. Så i stället föreställde jag mig att jag inte sprang för att hinna med tåget utan snarare i en skog eller på en annan behaglig plats. Som genom ett trollslag ändrades hela upplevelsen, och den fysiska aktiveringen var plötsligt inte längre stress utan motion. Allt obehag försvann, och jag upprepade tricket varje gång jag hastade till tåget efter det.

Hela fenomenet är ett fint exempel på en top down-process, där jag aktivt använde en strategi för at låta kroppens signaler (trötthet, hjärtklappning, kanske lite begynnande smärta) tas emot och tolkas på et annat sätt av hjärnan. En så kallad högre hjärnfunktion styr och tolkar om signalerna. Är det kanske så att principerna för att förstå omvärlden som jag pratade om i förra kapitlet, även gäller för att tolka information från kroppen? Och gäller det i förlängningen även för hur vi upplever vår hälsa?

Att tolka sin kropp på en nivå är upplevelsen under min språngmarsch mellan Uppsala universitets psykologiska institution och stadens tågstation en trivial iakttagelse, om än dramatisk i den lilla vardag min kropp navigerade. I stressliteraturen kallas fenomenet appraisal (ungefär värdering eller bedömning), och är inte någon nyhet. Det syftar på att vem som utsätts för en påfrestning och hur den tolkas, och liknande faktorer, förändrar stressresponsen. Upplevd kontroll påverkar stressresponsen, det vill säga om man vet at man har möjlighet at påverka situationen eller inte. Hur stort är hotet mot bakgrund av de krafter jag tror at jag kommer att behöva använda? Hur ångestbenägen är jag? Hur tolkar jag påfrestningen i förhållande till mina resurser och till vad jag tror att utfallet blir?

Den här typen av individuella faktorer påverkar hur mycket stresshormon som utsöndras eller hur mycket det autonoma nervsystemet eller immunsystemet aktiveras. Det spelar en mycket tydlig roll för upplevelsen i sig. Här närmar vi oss pudelns kärna. Med appraisalbegreppet blir den subjektiva betydelsen, medveten eller ej, en del av stressdefinitionen. Processen är ett exempel på emotionell bemästringsstrategi (ofta används det engelska uttrycket coping), där man inte ändrar beteendet eller situationen som orsakar stressreaktionen, utan snarare den emotionella reaktionen. På en annan nivå säger exemplet oss en hel del om hur vi förhåller oss till våra kroppar. Det sker samma sorts filtrering av signaler inifrån kroppen som av dem som kommer från omvärlden. Samma påverkan som yttervärldens signaler har utsatts för under sin resa från receptor (kanske en stav eller tapp i ögats näthinna) till tolkning (inom och mellan olika hjärnområden) och över till upplevelse.

Jämför med gestaltpsykologernas hållning att det inte bara är objektet i sig, utan personen som påverkar slutresultatet när det gäller att förstå den yttre världen. Okej, skicka in signaler från omvärlden i systemet, sortera bort sådant som inte är viktigt, fokusera på förändringar och övergångar, förbered organismen på vad som komma skall, se det som bekräftar det du sedan tidigare tror dig veta eller det du förväntar dig ska hända. Du ser inte med ögonen utan med hjärnan. Det betyder att strömmen av signaler från det yttre möts av andra signaler och omarbetas under sin väg mot eventuellt medvetande, eller för den delen på sin väg mot att utlösa en beteenderespons eller inte. Slutresultatet är inte objektivt i förhållande till hur något egentligen är, det är ett praktiskt, och ofta tillräckligt framgångsrikt sätt att hantera omgivningen. Emotionell (känslofokuserad) coping står alltså för ett sätt att hantera en obehaglig situation genom att hantera de känslor situationen ger upphov till.

Om man i stället bestämmer sig för att ändra på den sko som inte passar snarare än at låta foten anpassa sig, för att parafrasera stressforskaren Lennart Levi, ägnar man sig åt problemfokuserad coping. Hade jag alltså sett till att gå lite tidigare till tåget, eller gett upp Stockholmsromantiken och flyttat till Uppsala, hade det varit ett exempel på den senare strategin och inte en top down-process i vanlig bemärkelse. Tja, välj själv. En konsekvens av att vilja bekräfta det du redan tror är att du lättare är fördomsfull (du tenderar at uppmärksamma saker som bekräftar dina fördomar, du ser och upplever individuella ansiktsdrag mindre effektivt hos en person som tillhör en annan etnisk grupp än den du är uppvuxen med, och du har svårare at bli av med rädsla som förknippats med denna person).

En viktig fråga är om inte top down-fenomen alltså även gäller den inre världen – den egna kroppen. Om man tänker på det generellt enorma, och samtidigt för förståelsen ofullständiga, flödet av information till hjärnan kan det inte vara på något annat sätt även när det handlar om vår inre miljö. Psykologin och neurovetenskapen har varit sena med att anlägga ett lika systematiskt perspektiv för att förstå styrning av information kring den inre världen som man gjort när det har gällt hur information från omvärlden hanteras. Men nu går kunskapen snabbt framåt, och jag kan därför berätta en hel del om märkliga fenomen – som går att studera med vetenskapliga standardmetoder – som vi har kunskap om och som beror på top down-reglering av den inre världen. Genom att kombinera både äldre och nyare akademisk, empirisk psykologi med metoder för att studera hur hjärnan arbetar kan vi åstadkomma små underverk.

Vetenskapen befinner sig faktiskt plötsligt i ett läge där ytterst subtila fenomen kan studeras utan att vi behöver hänge oss åt religiösa eller metafysiska modeller. Men, »the harder the subject, the more rigorous methods needed«, som en kollega till mig gärna smattrar fram vid lämpliga tillfällen. Om ämnet är svårt ska det inte hanteras genom at slarva med metoden, med att känna, gissa eller tro saker utifrån våra värderingar. Det ska tvärtom göra oss än mer noggranna. Otaliga gånger har jag suttit i möten med skickliga vetenskapsmän som plötsligt släpper på sina vanliga vetenskapliga krav när ämnet blir svårt och samtidigt välbekant – som när det handlar om psykologi – i stället för att göra tvärtom.

 Mats Lekander, professor vid Stressforskningsinstitutet, SU

Utdrag ur boken ”Ditt inre liv”