Ge en gåva
Krönika

Maximilians berättelse – del 9 – Lättnaden lägger sig som ett tungt täcke över mig

Kroppen går från spänd till avslappnad, lättnaden lägger sig som ett tungt täcke över mig och innan jag somnar gråtandes med täcket över huvudet lyckas jag harkla fram ett ”tack”.

Det har gått tre månader sedan de skulle återkomma till mig. Ingen kurator från Bollnäs sjukhus, ingen remiss från Uppsala akademiska sjukhus. Inget. Jag drar täcket över huvudet och kryper ihop i fosterställning. Det är den 15 september 2017 och jag är livrädd för att de har glömt bort mig på Bollnäs sjukhus. Svetten kryper fram mellan fingrarna och klumpen i magen växer. Är jag bortglömd? Tanken på att aldrig komma framåt gör det svårt att andas och tårarna kommer okontrollerat. Kudden blir alldeles blöt. Jag vill skrika ut smärtan men tvingar mig att bita i täcket för att inte höras. Endast små hulkande ljud kommer ut. Jag är helt slut, det finns inga krafter kvar.

Signalen från mobilen talar om att det är dags att gå upp för att hinna till jobbet. I badrummet sköljer jag av mitt söndergråtna ansikte med kallt vatten. Benen börjar skaka, de orkar inte längre hålla uppe min kropp. Jag tvingas sätta mig på badrumsgolvet med mina kalla händer över ansiktet. Smärtan vinner över kraften och jag ringer min chef och ljuger henne rakt i ansiktet. Sträckningen från träningen gör att jag måste vara hemma två dagar. Jag var så falsk.

Tar mig tillbaka till sängen och tryggheten under täcket. Minns när jag var nitton år och nyss hade blivit påkommen med mina sms som Maximilian. Tjejen hade skrikit att jag var psyksjuk, dum i huvudet och att det var något jävla fel på mig. ”Maximilian, gör aldrig om det här din jävla psykopat”, hade hon skrikit och smällt igen dörren i ansiktet på mig. Jag kryper ihop till en boll och skammen omsluter mig. Mitt brott hade varit att jag var förälskad.

Tankarna for vidare till när jag kom in på högskolan i Falun. Lyckan över att få flytta och börja om från början hade varit så stor. Äntligen skulle jag få lägga Bollnäs bakom mig. Ingen visste vem jag var och jag njöt till fullo av den nya känslan. Jag fick en nystart, ett eget liv där ingen väckte mig på morgonen och jag fick laga min egen mat. Jag fick fråga mig fram för att hitta, träffade nya vänner och det nya livet på högskolan var precis vad jag hade önskat mig. Där och då blev livet så mycket lättare att leva. I alla fall ett tag. I alla fall tills Lisa slog upp dörrarna på vår första lektion och slog sig ner längst fram i aulan. Hennes blå ögon och blonda hår vände upp och ner på mitt liv. Jag visste redan innan hon gått förbi mig vad Maximilian skulle skriva i sitt första sms. Hennes svar gav mig ett leende som satt kvar hela den dagen. ”Tack Maximilian, jag blir glad av dina sms också.” Återigen var jag där jag varit så många gånger tidigare. Jag var kille, falsk och förälskad.

Det gick bara fyra månader innan världen åter rasade framför mina fötter. Jag och Lisa hamnade i bråk och kort därefter kom samtalet. ”Hej, jag heter Johanna och jag jobbar som kurator på högskolan i Dalarna. Jag söker Maximilian.” Den välbekanta klumpen i magen, svetten i pannan och oron. ”Maximilian? Nej, det finns ingen sådan här.” Samtalet hade avslutats på trettio sekunder. Fem minuter senare blinkar mobilen igen. ”Hej igen, är det kanske så att det är du som är Maximilian?” Jag får fram ett knappt hörbart ”mm, kanske det”. ”Maximilian jag blev tvungen att ringa upp dina föräldrar för att få ditt mobilnummer och blev då också tvungen att berätta varför jag sökte dig och som du redan vet så fanns det ingen Maximilian där. Ska du och jag boka ett möte och prata?” sa den bestämda kvinnliga rösten. Kanske skämdes jag mer än någonsin när jag gick hem mot min studentlägenhet för att slänga mig på sängen och gråta mig till sömns.

Fågelkvittret och solstrålarna når mina ögon när jag vaknar. Ett brummande ljud får mig att försiktigt kika ut genom fönstret. Mammas och pappas bil parkerar nedanför och klumpen i magen sväller medan tårarna droppar på fönsterbrädan. Vad har jag ställt till med? Svaga knackningar på dörren och en smått irriterad röst. ”Det är mamma, öppna.” Jag går mot dörren trots att mitt inre skriker att jag inte vill. Öppnar. Mamma stressar in och betraktar mig från topp till tå. ”Ska du inte klä på dig? Du ska vara hos kuratorn om tjugo minuter. Under tiden packar pappa och jag ihop ditt flyttlass. Vi hämtar dig senare.”  Klumpen hotar att explodera i magen och skammen håller på att tugga i sig mitt inre. Som en robot gör jag det jag ska och hoppar mot min vilja på cykeln, låter vinden dra med sig mina tårar. Så ledsen över att behöva gå och prata om vad jag har gjort. Igen.

”Är det du som är Maximilian? Jag trodde inte att du skulle komma.” En äldre dam med mörka glasögon möter mig vid dörren. Jag blickar ner i golvet. Skäms. ”Varsågod och sätt dig.” Hon vet exakt vad jag har gjort och jag har aldrig tidigare varit så rädd som där på den gråa soffan i hennes mottagningsrum. Samtalet är egentligen inget samtal eftersom jag sitter tyst med tårarna och skammen.

”Maximilian du kanske kan skriva ett brev till Lisa och berätta hur du känner?” Hennes röst är bestämd och egentligen är det inte en fråga hon ställer, snarare en uppmaning. Hon väntar inte på mitt svar. Jag har blicken i golvet och koncentrerar mig på att inte skrika ut min smärta.

”Maximilian jag kommer att ringa dig om en månad och kolla så att du inte har skickat några fler sms till Lisa.”  Kuratorn ställer sig upp och går mot dörren. Utan ett ord går jag förbi henne, om möjligt ännu mera inlåst i mitt kvinnofängelse. De talar om för mig vad jag får göra och inte, hur jag ska leva, vem jag ska vara. Kommer jag att kvävas här inne?

Mina föräldrar väntar i bilen utanför entrédörrarna. Jag kliver in i den alldeles tysta bilen, ingen säger något under hela resan tillbaka till Bollnäs. Jag biter ihop, men tårarna går inte att stoppa. Mina föräldrar vet vad jag har gjort. Skammen griper tag om varje cell i kroppen.

”Hej, det är Johanna, kurator på högskolan i Dalarna. Jag har kollat med Lisa och du har inte skickat något mer sms till henne.” Det har gått en månad sedan jag åkte hem till Bollnäs och maktlösheten äter upp mig inifrån. De vet vad jag har gjort. Mamma, pappa, Högskolan i Dalarna. De har tillsammans låst ytterligare ett lås kring min kvinnokropp och kastat iväg nyckeln. Varför kunde inte kuratorn berättat för mig vem jag var och varför jag betedde mig som jag gjorde? Varför gav hon mig ingen hjälp? Jag vill skrika men det finns ingen som hör.

Flera år senare känner jag en enorm sorg över alla år som jag förlorat på grund av att ingen kunde tala om för mig vem jag var. Jag gick miste om så mycket för att jag inte visste.

Mobilen ringer och jag tvingar mig ut från täcket och sträcker mig över nattduksbordet. ”Hallå.” I andra änden hör jag en svag, ljus kvinnlig röst. ”Hej jag heter Lena och är kurator på Aleris psykosociala team. Jag vill börja med att be om ursäkt för att du har fått vänta i över tre månader på att vi ska ringa upp dig, men det har varit svårt att veta om du ska gå hos oss eller på psyk. Men nu har de skickat dig hit och du är varmt välkommen till oss på ditt första stödsamtal.”

Kroppen går från spänd till avslappnad, lättnaden lägger sig som ett tungt täcke över mig och innan jag somnar gråtandes med täcket över huvudet lyckas jag harkla fram ett ”tack”.