Ge en gåva

När benet kapades började mitt liv

15 maj 2009 tog jag min motorcykel för en tur på två kilometer. Jag vaknar upp på sjukhus, ett vänsterben kortare, en vänstersväng med hojen senare, men ett helt liv rikare.

Jag är född i Orrviken, två mil utanför Östersund, har växt upp här och vill dö här. I den underbara byn där jag har min själ och mitt liv. Jag lever i en lantlig idyll med stor familj och många vänner, nära den natur jag önskar att alla hade tillgång till.

Själv föddes jag 1981, mina barn kom tidigt. År 2000 föddes vår son och 2001 föddes vår dotter. Redan när barnen var fyra och fem år gamla separerade vi. Sen började de där åren i ekorrhjulet, när jag aldrig tycktes få tiden att räcka till. Trots att det finns en sak som är absolut fullkomligt rättvist här i världen – att vi alla har precis lika många timmar, minuter och sekunder varje dygn. Tills vi dör. Men det förstod jag inte förrän efter den 15 maj 2009.

Olyckan hände i den lilla byn Önsved. De flesta i omgivningen minns exakt vad de gjorde den tiden, den dagen. Det är långt ifrån bara jag som drabbades av olyckan, och jag gillar när människor som jag möter genom livet berättar om just deras känsla, i exakt just den sekunden när de fick veta. Själv har jag absolut ingen aning om vad som hände, förutom det som berättats för mig, så har jag totalt blockerat två dygn av mitt liv.

“Var försiktig med vad du önskar dig”

Olyckan hände kring klockan 19 på fredag kväll och mitt första minne var på söndagen, när jag konstaterade att jag missat båda danserna som jag hade planerat in denna barnlediga helg. Jag hade tänkt att smita ut från ekorrhjulet för att fylla på med energi, och hade verkligen önskat att något radikalt skulle hända i mitt liv. Många skulle nog säga “var försiktig med vad du önskar dig”, men ack vad jag behövde den där vänstersvängen i mitt liv!

Livet kommer alltid att bestå av många stängda dörrar. Speciellt om det är de vi själva väljer att fokusera på. Jag förstår att många dörrar stängdes för mig den där dagen för olyckan, men jag har medvetet valt att bara se alla öppna dörrar. En av dem tänker jag berätta mer om för er.

Mastiff ringde och undrade om jag hört talas om “Mot alla odds” på SVT, och det hade jag. Min vän gjorde sin resa genom Afrika i första säsongen. De undrade om jag var intresserad av att vara med i uttagningarna för programmet. Efter en tids tvekan tackade jag ja. Många undrar hur kan man utsätta sig för en resa som denna. Mitt mål var tydligt; att bli offentlig så att jag kunde jobba heltid med mina föreläsningar. Jag ville slå mig fram bland alla andra som föreläser, och ta steget från att föreläsa ideellt till att kunna ta betalt. Då skulle jag slippa gå till läkaren var tredje månad för att få ett läkarintyg till sjukskrivningen om att benet fortfarande inte växt ut.

Trettio dagar i djungeln

Jag gav mig ut i djungeln med nio andra funktionshindrade under trettio dagar, och många gånger undrade jag vad fasen jag gett mig in i egentligen. Tankar som ofta dök upp under resan var: ta bort kulisserna. Zappa mig hem till tv-soffan igen. Det här är galet, var är mina barn?

Långt innan jag reste visste jag vilken den absolut största utmaningen skulle bli – att vara ifrån mina barn och min egen mamma. Jag fyller på den mesta energin genom att vara tillsammans med dem och jag är ju på något sätt barnens enda trygghet. Under sjukhustiden bodde de hos min mamma i tre veckor, men annars är de hos mig och vet inget annat. Tack och lov var barnen så pass stora att vi kunde prata om det här tillsammans. De tyckte att jag skulle åka och bodde gärna hos sin “momma” igen.  

Månaden före resan planerade jag allt jag skulle göra. Jag började skriva en godnattsaga i form av brev till mina barn. Ett brev för varje dag. Jag skrev dem innan jag åkte, så att de skulle få veta hur min dag hade varit. Hur kunde jag veta det? Jag fick förstås hitta på hela resan innan jag for. Jag ville så gärna att det skulle kännas som att vi pratade med varandra varje dag, även om vi bara skulle få prata fem minuter på hela månaden. I breven följde det vissa dagar filmklipp, som min syster fått skickat till sig innan jag åkte, och som hon i sin tur fick skicka vidare i rätt tid. I ett av filmklippen stod jag ute i regnet och sjöng “ja, må hon leva” till min dotter när hon fyllde år. Jag fick vänta länge innan regnet kom, så att jag kunde filma in det klippet.

Jag blev en bättre mamma

Många brev och filmklipp senare var det dags för avresa. Samma dag som jag åkte fick jag ett kuvert av min dotter. “Mamma, öppna det här brevet när det blir extra tungt för dig.” Jag öppnade brevet redan den natten då jag kollapsade i djungeln, en vecka in på resan. Hennes brev blev min räddning då, och jag fann orken att fortsätta djungeläventyret genom hennes brev.

När vi kom hem fick jag trettio brev av mina barn. Brev som de skrivit som svar på mina brev. Ett brev från min son fastnade särskilt. “Men mamma, nu har du skrivit att det regnar i flera veckor, men jag vet att du ljuger, för ni har över fyrtio grader varmt och strålande sol.”

Resan lärde mig att jag är stark nog att faktiskt klara mig själv, utan min familj. Jag lärde mig också att min familj klarar sig. Det är en skön känsla för en ensamstående mamma som slitit väldigt ont för att försöka bli den perfekta mamman. Som velat hävda sig mot alla fördomar om hur en bra mamma ska vara. Men jag lärde mig att genom att ta hand om mig själv, och må bra i mitt eget liv, blev jag en bättre mamma till mina barn.

Inspirera till livsglädje

Det finns så många öppna dörrar tack vare den där olyckan, jag stöter på de ständigt och jämt. Tack vare en vänstersväng, som ledde till en olycka, började mitt liv på nytt. I dag arbetar jag heltid med att föreläsa om “När benet kapades började mitt liv”. Jag vill ge andra en dos av min livsglädje. Om jag kan inspirera en enda människa till att ta vara på livet och leva idag, är det värt allt. Det är värt varje steg i min protes, varje sår jag har fått, varje dag i min rullstol och alla mina operationer.

Ingen vet hur livet ser ut om ett ögonblick, om det kommer någon morgondag, eller i vilket skick vi kan ta hand om den eventuella morgondagen. Det enda som finns är nu. Nu är värt att leva… Och glöm aldrig att det bara finns en enda person på denna jord som alltid kommer att finnas vid din sida. Som kommer att behöva DIG i alla lägen och som till hundra procent måste kunna lita på att du är stark, trygg, stabil och lever det liv du vill leva, och det är DU.

Tack för ordet/ Inspirationsföreläsare Sonia Elvstål, www.soniaelvstal.se
Författare av boken: När benet kapades började mitt liv (min föreläsning i bokform)