Ge en gåva

Jag hade gått in i väggen, 25 år gammal

Jag slänger mig ur bilen och ner på asfalten bredvid vägen. Nästa minne jag har är att min fru håller om mig och säger åt mig att andas lugnt. In genom näsan, ut genom munnen. In genom näsan, ut genom munnen.

Jag är helt säker på att jag håller på att dö. Jag vänder mig mot min fru, med tårar i ögonen, och säger att du måste lova mig att hälsa mamma, pappa och mina syskon att jag älskar dem. Att hon måste minnas mig även när jag är borta. Jag tror helt enkelt att jag aldrig kommer att se dem igen, att nu tar det slut.

Nästa sekvens som jag minns är att jag ligger på en brits på psykakuten. En läkare tittar på mig och jag har min fru precis intill mig som håller min hand. Läkaren talar om för mig att jag har fått en panikångestattack.

Min panikångest attack den där sommarnatten 2018 var det slutliga tecknet: Jag hade gått in i väggen, 25 år gammal.

Orden här ovan kommer från podcasten Framstegskonceptet som jag gästade tidigare i år. Minnet från den där kvällen är med mig varje dag och blev för mig den stora vändpunkten som jag behövde.

Kan man må dåligt trots en bra uppväxt och trots fantastiska människor runt om sig? Kan man må dåligt trots att man är duktig i idrott och har många vänner? Kan man må dåligt trots ett bra arbete och utåt sett har ett framgångsrikt liv?

Jag gjorde det. Jag har mått dåligt trots att jag haft det så bra och jag har skämts över att visa det. Om jag mådde sämre av att skämmas över detta och gömma det för andra? Svar ja.

Mitt namn är Markus Runhager. Jag är snart 28 år, bor i Jönköping, har en fantastisk familj, en fantastisk fru och vi väntar just nu också vårt första barn. Idag mår jag mycket bättre. Jag är stolt över mig själv, jag prioriterar mitt mående, jag är medveten om att jag inte kan vara överallt hela tiden och att det är okej att visa sig sårbar. Men det har inte alltid varit så.

Under uppväxten var jag en väldigt osäker kille. Dåligt självförtroende, bekräftelsebehov, tyckte att jag var dålig så fort jag inte varit bäst på någonting. Jag har varit extremt rädd för att göra fel, för vad andra ska tycka och för hur andra ska se på mig.

Det här är problem som jag skjutit framför mig vilket har lagt en enorm stress, och press, på mig själv. Inom mig själv. Denna stress, och press, visade sig ännu värre när jag väl tagit mig dit jag trodde att jag ville. 2016 började jag studera till redovisningsekonom. Att få ta på mig en kavaj, sitta på fint kontor och räkna siffror var ju det jag ville. Eller? Kanske var det bara så att jag återigen ville se bra ut inför andra.

Jag har väldigt ofta fastnat i den där osäkerheten och rädslan. Inte vågat ta för mig, inte vågat tänka på vad jag själv egentligen vill. Inte velat vara svag inför varken någon annan eller mig själv. Det trodde jag skulle vara ett misslyckande. Trodde jag.

När jag hade ett halvår kvar på min tvååriga utbildning fick jag arbete på en av stans större revisions- & redovisningskontor. Precis som jag ville, så såg ju allting perfekt ut. I alla fall utåt sett. Under våren 2018 arbetade jag på redovisningsbyrån samtidigt som jag skrev uppsats i skolan. En uppsats som jag dessutom bestämt mig för att inte skriva tillsammans med någon kompis från skolan utan istället helt själv.

Det måendet som tidigare inte alltid varit särskilt bra ställdes på sin spets under den här våren och sommaren. Jag arbetade mer än vad jag klarade av, samtidigt som jag skrev uppsats (ofta på sena kvällar/nätter). Just för att jag inte ville visa mig svag och förklara att jag inte hann med.  Det blev givetvis inte bra. Som redovisningskonsult har du normalt mycket att göra under våren. Påtryckningar från kunder och överordnade blandat med prestationsångest och en rädsla att inte räcka till, det tog hårt. Jag är glad att min fru klarade av att leva med mig under den här tiden. Trots sömnlösa nätter, gråtfyllda morgnar, ångestfyllda kvällar, ett ruttet humör och en stress som verkligen åt upp mig inifrån.

Jag är oerhört tacksam för att hon tog det stora lass i hemmet som hon gjorde. Min fru Magdalena såg hur dåligt jag mådde. Hon stöttade mig, hon sa till mig att det får räcka och att jag måste säga ifrån. Hon var (och är) min största och viktigaste stöttepelare och jag är glad över att ha just henne som min fru. Hon är så mycket mer än en fru för mig. Få förunnat att känna så för någon. Jag älskar dig Magdalena.

Men tillbaka till den där hemska sommarkvällen 2018 där jag låg på en hård brits på psykakuten. Hela våren hade mitt mående blivit värre för varje vecka och till slut bara låg jag där. På den där britsen, på psykakuten. Jag hade gått in i väggen.

Vad tusan skulle jag säga till alla runt omkring? Vad skulle de tänka?

Det gick några månader, ett tiotal besök hos min fantastiska psykolog, sjukskrivning, antidepressiva & lugnande tabletter och ett avslut från arbetet på redovisnings- & revisionsbyrån. Månader som skulle förändra hela mitt synsätt på livet.

När jag efter dryga halvåret, alltså i starten av 2019, var tillbaka på banan bestämde jag mig för att det inte var något att hymla med. Givetvis undrade många vart jag tagit vägen de senaste månaderna. Då jag redan från början fick en sådan oerhört fin respons för att jag var öppen med mina erfarenheter, så gav det mig både styrka och energi till att fortsätta.

Med nya perspektiv på mitt liv, en nyfunnen känsla av att jag är tillräcklig och bra som jag är. Så sjönk det in i mig att det antagligen finns så oerhört många fler som känner eller har känt likadant som jag gjort. Många som antagligen skäms eller inte vågar ta tag i sina problem för att de tror att det skulle vara ett bevis för dem själva att dem är svaga eller har misslyckats.

Jag fick härifrån med mig en känsla av att det är jag som skriver kapitlen i mitt eget liv. Att om jag slutar vara rädd för att misslyckas och istället tro på att jag kan lyckas med det jag vill. Det är lättare sagt än gjort men det är ett synsätt som får mig att må bättre än tidigare. Jag vill kunna tro på att allt är möjligt. Vem ska annars tro på mig själv om inte jag?

Därför vill jag nu göra vad jag kan och berätta om mina erfarenheter och hoppas att det kan hjälpa någon. Det har gett mig chansen att gästa podcasts, bloggar, medverkat i media och nu till hösten kommer jag även börja föreläsa.

Jag vill med detta visa andra som mått likadant, att det inte är farligt att visa sig sårbar. Att det inte är ett misslyckande att ta sig an sitt eget mående. Jag vill bidra till att vi pratar mer om psykisk ohälsa. Att vi kan slå mot tabun som många gånger, tyvärr, fortfarande finns och istället normalisera psykisk ohälsa för att det inte ska vara ett så stort steg att ta att prata med någon om sitt mående.

Jag vill inte på något vis jämföra olika erfarenheter av psykisk ohälsa men ändå påtala att all sorts psykisk ohälsa kan vara nog så tung för individen som lever med den. Oavsett kön, hudfärg, sexuell läggning, bakgrund, ålder, kan vi alla må dåligt, och det är okej.

Försök bara att inte hålla det inom dig. Det är skönt när man kan släppa garden och prata. Oavsett om det är med någon lärare, psykolog, förälder, kompis eller om du vill höra av dig till mig.

Jag har turen i mitt liv att ha en fantastisk familj, fantastiska vänner och fantastisk fru som har ställt upp för mig och som har reagerat på bästa sätt när jag öppnade upp mig. Tack till er alla för det. Kärlek!

Vill ni nå mig eller följa mig så finns jag på:

Instagram: markusrunhager

LinkedIn: Markus Runhager

 

En text av Markus Runhager

Foto: Hanna Strålman