Ge en gåva

Det är okej att inte vara okej

Det är aldrig lätt att ta bladet från munnen. Att säga dom där första orden, känna hur dom motvilligt pressas ut mellan ens fullkomligt skräckslagna läppar. Situationerna är många och olika, men känslan förmodligen densamma. Vad kommer att hända, hur kommer det att kännas, vad ska folk tycka, vad ska dom tänka. Oftast slutar det med att man bekvämt backar tillbaka in i sitt trygga skal. Känslorna fullkomligt sprudlar, men man är helt enkelt för rädd.

Jag skulle kunna rabbla mängder av olika scenarion. Allt från att vilja säga ifrån, ge ett nej eller faktiskt kunna stå för sin åsikt eller sak, kanske modigt våga komma ut som homosexuell eller som i mitt fall, våga erkänna att man lider av psykisk ohälsa.

Alla mår skit någon gång, inget snack om saken. Hur ens personliga agenda eller omgivning ser ut är däremot någonting helt annat. Redan som barn finns det som två läger. I det ena är det okej att göra sig illa eller vara ledsen. Vill du ha ett plåster? En kram? I det andra släpas man upp lika snabbt som man ramlat ner, gruset skrapas bort från ens blodstänkta knän och tårarna torkas snabbt på närmsta tröja. Upp och stå! Äsch, sluta gråt!

Här finns det självklart många fall där man slagit ihop läger ett med läger två. I vissa familjer skulle man kalla det en mor mot en far, eller tvärtom. I andra familjer är dom helt enkelt bättre på att kombinera. Jag själv vill däremot inte slåss för att något är varken rätt eller fel, speciellt med åtanke av att jag inte har egna barn. Ifall man däremot ger mig frågan om vad jag själv hade velat föredra så hade det kanske låtit annorlunda.

Det värsta med dessa två läger och den grundliga tanken bakom den här texten, är att det oftast går att utveckla pratet om läger till en fråga om kön. Kanske inte jämt, men oftast. Killar ska kunna ta mer, vara tuffare och självklart inte gråta. För tjejer är det mer acceptabelt.

Jag vill påstå att det tack och lov finns föräldrar som faktiskt inte gör skillnad på han, hon eller hen. I samma veva sticker jag ut hakan och säger att det med fakta är otroligt svårt och tufft att som kille berätta att man är ledsen eller mår dåligt. Det spelar egentligen ingen roll ifall man är gammal eller ung, högt uppsatt på samhällsstegen eller ej. Som ovannämnt mår alla skit någon gång, det är verkligen den största sanningen i hela den här texten.

Problemet är dock att man redan som liten formas till den man förväntas vara som vuxen. Här finns det sedan dom som antingen följer ledet eller blir så kallade rebeller.

Själv har jag nog alltid följt ledet på något sätt. Det har varit det enda jag vetat. Passa den som faller ut eller djärvt försöker gå sin egen väg. Oftast är det vi som sedan blir hårt utsatta från mobbning eller allmänna påhopp för hur vi är eller ser ut. Det finns överallt, spelar ingen roll om vi pratar om Sverige eller annan valfri plats utanför vår landsgräns.

På ett sätt önskar jag att det fanns ett datum när jag kunde peka på var saker en gång började. På ett annat vill jag inget annat än att saker ska vara ogjorda eller aldrig någonsin kunna drabba ytterligare människor. Realisten vet dock att man inte likt filmer bara kan knäppa med fingrarna för att få saker gjorda. Däremot finns det också på något skruvat sätt, förstå mig rätt, ett tredje sätt här, som gör att jag är tacksam att allt detta faktiskt har inträffat.

Jag kommer exempelvis från en barndom med en frånvarande pappa. Har aldrig haft den där manliga förebilden att kunna luta mig tillbaka mot. Ingen som har lärt mig det som pappor brukar göra. Saker som att hur man knyter slipsen, byter däck på bilen eller lär sig att skjuta bollar i krysset. En aning stereotypiskt, ja, men ni förstår kanske min poäng.

Å andra sidan har jag istället fått växa upp ensam med min mamma. Vi två och mina två lillasystrar. Enormt och evigt tacksam för detta. Skulle inte bytt ut mot något i världen. För att inte nämna min mormor – må hon vila i frid. Det är när det kommer till kritan just på grund av allt detta som jag blev en mer känslig och mjuk person, samtidigt som jag snabbt fick axla en roll och ta mycket ansvar redan i tidig ålder.

Låt mig ta ett hopp till en period i skolan, ska vi säga högstadiet? När andra som liten ringde efter sina bröder eller skickade pappa på busarna, då fann jag ofta tröst i att prata ut om saker. Det var för mig mer naturligt att våga vara öppen och ha en ärlig syn på hur olika situationer fick mig att känna. Hellre det än att använda våld eller tuffa ord.

Det fanns dock ett problem med det här. Bland tjejer kunde sådana personlighetsdrag uppskattas och ses som både genuina och attraktiva. Hej tjejkompisar eller flickvänner. På andra sidan stod killarna och gned knogarna mot handflatan. Jag ska inte gå in på diverse ord eller meningar som kunde florera, men det var mycket anspelningar på allt från sexuell läggning till plötsliga glåpord om hur man var klädd eller hade fixat håret.

Jag blev till slut som en irriterande fluga i deras tillvaro, ni vet en sådan som åker omkring i sovrummet på kvällen när man släckt lampan och försöker sova. Här ska jag dock inte dra alla killar över en och samma kam då det faktiskt fanns undantag och dom med snarlika personligheter. Samtidigt kan jag med facit i hand mest känna sympati till alla dessa som behandlat en illa. Inte på ett sätt att jag kan tycka saker var okej eller acceptabla, men det finns en tragik över att saker som känslor eller avvikande mönster bara (oftast) kan bemötas på negativa sätt.

På ett sätt så tycker jag egentligen mest synd om dessa personer. Inte på något som helst menat nedlåtande, utan man kan helt enkelt önska att vi då var där vi är nu idag. Här pratar jag exempelvis om att ord som psykisk ohälsa faktiskt kommit upp på alltfler bord och att vi i större utsträckning pratar mer öppet kring mobbning. Här ska dock klargöras att vi fortfarande är på en väldigt lång startsträcka, men vi är på väg framåt och i rätt riktning.

Ska vi vara helt ärliga mot varandra här så går faktiskt den psykiska ohälsan allt djupare ner i åldrarna. Här vet jag barn på lågstadieskolor och liknande som med blödigt hjärta vågat berätta om att det är jobbigt i skolan, bråkigt hemma eller att dom inte känner sig tillräckligt bra. Hur hemskt är inte det?

Här på andra sidan skärmen sitter samtidigt en snart 31-årig kille från Sundsvall och berättar om sin egen psykiska ohälsa. Idag ännu mer stolt och rakryggad i ett försök att bryta ett tabu som härjat i generationer. Den egna ryggsäcken är fortfarande blytung och böckerna inuti fyllda med allt från långa berättelser till ouppklarade spöken och demoner. Skulle beskriva allt likt en enda stor buffé bestående av tungviktare som depression, ångest, utmattning, oro och panikångest. För att nämna några.

Jag brottas exempelvis dagligen med en känsla av att inte vara tillräcklig, varken till personlighet eller utseende. Söker ständig bekräftelse hos andra människor, försöker gripa halmstrån för att få känna mig mer värdefull och omtyckt. Nätterna är oftast långa, sömnlösa och väl sovande jagas jag ständigt bland labyrinter och utför plötsliga stup.

Bland all misär och jobbiga stunder så finns det också sol, positiva känslor och bra dagar. För mig är det en stor vinst att jag vågat ta tag i allt detta. Tufft att erkänna, dels för mig själv men också för folk i min omgivning. Ingen vill vara det svarta fåret, speciellt inte i en värld där alla andra går runt och låtsas som att det regnar. Allt är frid och fröjd, här finns inget att se. Jag har dock precis som samhället kommit en bit på vägen, men resan kvar är lång, oj så lång. Att modigt kunna ta det där förbannade bladet från munnen är ett väldigt bra första steg och ett enormt styrkebesked för den egna självbilden. För hela självförtroendet. Som en signal. Du klarar det här! Nu kan det bara bli bättre!

I slutänden så hoppas jag ha funnit rätt verktyg att ta mig an den där överfeta buffén. Det är något som jag måste göra för mig själv, göra för att kunna må bättre och finna ett välmående i att vara den jag är. Vi ska trots allt hänga ihop i bra många år framöver.

När allt kommer omkring gäller det att man är redo att kavla upp ärmarna i en kamp för att försöka rädda sig själv och med facit i hand ha blivit en bättre mer harmonisk person, trygg och säker person. Du kanske inte har alla svar just nu, men att sitta på en nyfikenhet och drösvis med frågor är en bra början.

Ett av mina mål med 2020 var att göra det till mitt år. Det var en gång för alla dags att ta tag i mina demoner och samtidigt både försöka hjälpa och leda andra till ett bättre välmående. På den punkten, här och nu, är vi någonting på spåren. Vi är många med mig som har fått nog av att leva instängd i en mörk och vilsen kropp. Tillsammans kan vi skriva om historien och ge både oss själv men också våra barn, deras barn och barnen till dom en ljusare framtid med ett mer förstående och kärleksfullt samhälle.

Följ gärna mig och min fortsatta resa på Instagram: Joakimforsbergs

Sköt om er!

En text av Joakim Forsberg