Ge en gåva

Olika sårbarhet för beroendesjukdom

Det kan finnas en genetisk sårbarhet inbyggd i vissa familjesystem. Det är en viktig kunskap som ökar chanserna för att sätta in rätt insatser. Det skriver Charlotte Skoglund överläkare på Cereb i Stockholm och forskare på Karolinska Institutet.

I takt med larmrapporter i media om att den psykiska ohälsan ökar hos såväl barn, unga som vuxna blir det allt viktigare att förstå och kartlägga på vilket sätt olika risk- och skyddsfaktorer samverkar hos enskilda individer. På senare år har våra kunskaper kring hur stor roll ärftlig sårbarhet spelar för risken att utveckla olika psykiatriska diagnoser ökat dramatiskt. Detta har fått stor betydelse för förståelse för, och insatser vid, många av våra mest funktionsnedsättande psykiatriska diagnoser.

Vi vet nu att vi kan ärva en genetisk sårbarhet för att vid lägre grader av stress utveckla symptom på psykisk ohälsa av många olika slag. Detta i sin tur innebär att vi också vet att det även kan finnas en sårbarhet inbyggd i vissa familjesystem, en viktig kunskap för såväl familjemedlemmar som personal inom skola, hälsovård och socialtjänst som med hjälp av sådan kunskap ökar chanserna för att rätt insatser kommer till skott.

Ökade kunskaper bryter skuld och stigma

En annan mycket viktig konsekvens av den ökade förståelsen för att psykiatriska diagnoser och sårbarhet till stor del påverkas av ärftliga och biologiska faktorer är att vi kan hjälpas åt att lyfta bort skuld, stigma och känslor av otillräcklighet och misslyckande hos föräldrar till barn med psykisk ohälsa, personer drabbade av psykiatrisk sjukdom och beroendesjukdom och anhöriga till personer med psykiatrisk sjuklighet.

Glädjande nog har tidigare diskussioners kraftmätningar kring vilket som är den viktigaste förklaringsmodellen, ärftliga riskfaktorer eller miljöfaktorer nyanserats av ny spännande forskning och vi vet idag att det är ett komplext samspel mellan arv och miljö som utgör den alldeles unika risksårbarhetsekvationen för varje unik individ.
Personer med ADHD har ökad risk för att utveckla beroende

ADHD är en diagnos som hör till gruppen neuropsykiatriska funktionsnedsättningar och som varit känd och välbeskriven ända sedan 1700-talet. Uppskattningsvis är ungefär 5-7 procent av alla barn drabbade av ADHD och tvärtemot vad man tidigare trodde så växer inte diagnosen bort i vuxen ålder utan ungefär tre fjärdedelar av alla dem som uppfyllde kriterierna som barn beräknas ha kvar funktionsnedsättande symptom på ADHD i vuxen ålder.

Att ha ADHD är förknippat med risken för många olika ofördelaktiga konsekvenser, och eftersom ADHD ofta är en livslång funktionsnedsättning så kommer riskerna att variera och se olika ut i olika faser av livet. I barndomen ser vi att barn med ADHD har svårt både i skolarbetet och med kamrater och de drabbas oftare av olyckor.

Under ungdomsåren tillkommer dessutom risken att man för första gången testar på alkohol eller droger. Forskning visar att ungdomar med ADHD testar alkohol tidigare, lättare fastnar i ett skadligt bruk och har svårare att ta till sig och dra nytta av de behandlingsinsatser som de erbjuds.

Så vad menar vi då när vi säger att ADHD är en riskfaktor för att utveckla skadligt bruk av alkohol eller droger? Är det effekterna av negativ uppmärksamhet från föräldrar, missuppfattningar, fel insatser från skolan, misslyckande i kamratrelationer eller rent av konsekvenser av upprepade trauman i barndomen som gör att man som ung söker sig till miljöer där andra som upplever utanförskap befinner sig?

Är det en typ av självmedicinering mot ADHD-symptom på rastlöshet, att vara lätt uttråkad och impulsiv, som gör att ungdomar med ADHD har en större risk att testa och sen fastna för alkohol eller någon drog? Kan det vara så att de mediciner vi behandlar ADHD med gör att hjärnan ”vänjer sig” vid beroendeframkallande ämnen och på så vis är känsligare för alkohol och droger när man väl testar?

Eller är det så att man har en medfödd ärftlig sårbarhet för att drabbas av ADHD och beroendesjukdom? I så fall borde det ju vara extremt viktigt att veta om det är så att man kan vara rädd om sig själv och inte utgå ifrån att vi alla är ”lika under solen”? Under årens lopp har olika orsaksmodeller till både ADHD och beroendesjukdom diskuterats men de senare årens forskning, mycket från framstående svenska forskare och våra omfattande befolkningsregister, har kunnat visa att ADHD är en av de psykiatriska diagnoserna som påverkas allra mest av ärftliga faktorer.

Upp till 80 procent av variabiliteten i diagnosen kan förklaras av genetiska faktorer, visar svenska studier på tvillingar. Även beroendesjukdom verkar ha en hög grad av ärftliga riskfaktorer. I en studie från Karolinska institutet kartlägger jag och mina medarbetare just denna höga grad av samsjuklighet mellan ADHD och beroendesjukdom.

Genom att jämföra risken för att utveckla beroendesjukdom hos friska släktingar till personer med ADHD, med risken hos friska släktingar till personer som inte har ADHD kunde vi se att risken var ungefär dubbelt så hög att drabbas av beroendesjukdom bara genom att du hade ett syskon eller en förälder som hade ADHD. Detta var första gången som man kunnat visa det här sambandet, och samtidigt kunnat utesluta andra möjliga förklaringar såsom annan psykiatrisk samsjuklighet, läkemedelsbehandling i barndomen eller uppväxtmiljö.

Gener kan utgöra sårbarhet i en miljö och skyddande i en annan

Det är av stor vikt att förstå det intima och komplexa samspelet mellan arv och miljö för att kunna göra en rättvisande bedömning av risk- och skyddsfaktorer för varje unikt barn, ungdom eller vuxen person vi träffar.

När vi tänker att en person kan ha en högre genetisk sårbarhet med sig i bagaget blir insatserna vi kan erbjuda i miljön bli helt avgörande för om beroendesjukdomen ska komma till uttryck eller inte.

Det finns fantastisk och hoppingivande forskning kring hur gener som utgör en sårbarhet och risk i en viss miljö kan vara skyddande i ett annat sammanhang. På samma sätt har man sett att en hög grad av sårbarhet, till exempel hos vissa individer eller i vissa perioder av livet, också innebär att man kan vara mer benägen att ta in ny information och förändra sitt beteende.

Att vara medveten om eventuella sårbarheter är det första steget för att möjliggöra de anpassningar som krävs och utveckla motståndskraft mot beroendesjukdomar.