Verkligheten kom som en käftsmäll

Min bror föddes när jag var 6 år gammal. Han föddes med många svårigheter, autism, tal, och dåligt immunförsvar. Jag minns att jag blev väckt mitt i natten av min stressade mamma: “Han håller på att dö. Vi måste till sjukhuset.” Jag fick då sitta med min ledsna syster och försöka trösta henne tills min mormor kom.

Därefter var mina tonår svåra. Mycket bråk hemma mellan mina föräldrar. Mycket bråk i skolan. Jag blev mobbad för att jag inte kunde läsa eller skriva. Dyslexi var inte så värst utforskat på den tiden. Jag kände mig ensam. Värdelös och ja, tillintetgjord.

Jag minns att jag tänkte att jag bara fanns till för andras skull.  Ensamheten och döden var det enda som ockuperade mina tankar. Kanske, kanske var det ett tecken? Den tanken var lika skrämmande som det faktum att jag trodde det stämde. Första gången jag försökte ta mitt liv var jag väldigt ung. Ingen visste. Lika bra tänkte jag. Ingen brydde sig ändå. Så fel jag tog. 

Hon gjorde det jag själv hade övervägt

En helgkväll 2007 får jag ett samtal. “Hon är död!”  

“Vem? Vem är död?”  

“Hon…” 

Jag kunde inte tro det. Min vän. Min vän är död. Hon gjorde det jag ville göra. Hon lyckades med det jag misslyckades med. Verkligheten kom som en käftsmäll. Ett elakt wakeup-call som fick allt att ställas på sin spets. Jag minns att jag satt i ett litet grupprum tillsammans med mina klasskamrater. Framför oss var en bild på henne. Hon som alltid var glad. Alltid skrattade och alltid log. Ingen visste… Kanske Hon tyckte det var bra. Kanske Hon tyckte att ingen brydde sig. Så fel Hon tog. Jag får en insikt. Som ett psykologiskt laxeringsmedel. Vad håller jag på med? Ser jag inte vad jag kunde ha gjort?  Det kunde ha varit jag på bilden… Det skulle ha varit jag på bilden. Jag var den som skulle varit död. Jag som ingen visste om. Jag som ingen brydde sig om. Inuti mig var det ett krig. Inget verkade logiskt. Inget verkade stämma. Min vän var död. Jag levde. Det var så det inte skulle ha varit. Men det var så det blev.

Allt tack vare dig, min vän

Jag började i terapi. Jag är arg, väldigt arg. Nästan jämt. Min terapeut säger till mig att det inte är konstigt. Att många säkert brydde sig och att det var så det kändes bara för att du kände dig ensam. Jag börjar studera, läser mycket psykologi och psykiatri. Jag börjar jobba inom psykiatrin. Jag får då en helt annan bild av det jag trodde. Många kanske inte vet. Men många vill veta. För många bryr sig.  

Det här är min historia. Nu är jag specialistundersköterska inom socialpsykiatri och utbildad i MI (Motiverande intervju). Jag är dessutom suicidpreventions-ombud. Allt tack vare dig, min vän. Allt tack vare dig. Livet kan kännas mörkt och livet kan kännas ensamt. Men vi är inte ensamma. Aldrig ensamma. Bara vi vågar öppna oss. Så tack till dig min vän, jag hade inte varit här utan dig. Din uppoffring ska aldrig gå till spillo. För mig är du anledningen till att jag lever.

/Jonas