Öppenheten ger ringar på vattnet

Jag heter Joakim Hammar, har två syskon och är uppväxt och boende i Kalmar. Sedan jag var runt tio år har jag varit intresserad av datorer och programmering. En vanlig vardag för mig går jag upp runt halv sju och åker till en daglig verksamhet på något som heter Mediehuset. Vi är runt sexton personer som jobbar i olika pass för att förändra attityder hos allmänheten med hjälp av medieproduktion. Vi jobbar med alla slags medier, främst sociala, men även foto, bild, ljud, text – olika inriktningar. På vår hemsida lägger vi upp sådant som vi har gjort, YouTube-videos och annan medieproduktion, för allmänheten att se och lära sig av. Vi vill förändra attityder inom främst olika funktionsvariationer.

Flera olika diagnoser

Själv lever jag med flera olika diagnoser. Jag levde med tvångssyndrom redan från sju års ålder. Jag tvättade mig fruktansvärt mycket och sorterade också kläder väldigt ingående. Jag kunde även ha tvång som rörde att inte sitta i samma del av soffan på kvällen som på morgonen, eftersom jag upplevde att det var smittat av bakterier. Om jag satt i jeans på höger sida på morgonen så satt jag i mjukisbyxor på en annan sida av soffan, för att undvika den gamla platsens bakterier.

Utredningen gav svar

Efter ett år med goda betyg på universitetet gick jag in i väggen runt 2012, med stress som utlösande faktor. Då gick jag genom en psykos som medförde att jag började gå till psykiatrin och så sakteliga fick ord på mina tillstånd, det vill säga diagnoser. Efter en utredning med arbetsterapeut och läkare som pågick under ett års tid framkom det att jag har Asperger. Den utredningen var bra gjord, tyckte jag. Jag fick också diagnoserna GAD, generaliserat ångestsyndrom, och OCD, det vill säga tvångstankar.

Tankar som begränsade mig

Jag kunde exempelvis inte ta på vad jag ville i affärerna. Det gick också så långt som att jag trodde att jag var övervakad och att mina grannar spelade in mig. Jag kunde även få för mig att grannen skulle bli arg om jag fotade, exempelvis. Jag var på många sätt rädd att göra fel. Trodde att personalen kunde ändra i banden från butikens filmkameror. Jag kunde inte heller slänga saker eftersom jag inte kunde lämna spår på dem. Det här pågick under något år, då jag var runt tjugotre och fick börja gå i KBT-terapi. Den var bra för mig. Terapeuten tog mig på allvar och var ett bra stöd i samtalet. Kunde verkligen hjälpa mig att se att jag hade maniska tankar.

Efter psykosen fortsatte jag vara öppen

Jag vet inte om jag hade gått till vården om inte min mamma hade jobbat där. Egentligen ville jag nog inte det, men eftersom min familj märkte att något var fel så tipsade de mig om att gå dit. Innan jag fick psykosen var jag väldigt sluten rörande mina känslor och tankar. Men när jag fick den blev jag plötsligt mer öppen. Så de märkte av förändringen på mig. Och jag har fortsatt vara öppen även efter psykosens slut, något år senare. Det var något positivt som den medförde.

Specialintresset

Mitt största specialintresse är ljud och utropsljud i Stockholms tunnelbana, det gjorde till och med att jag vågade resa själv till Stockholm för att utforska tunnelbanesystemet och för att samla på fler ljud och detta har jag gjort sedan 2010. Anledningen till att det fascinerar mig är att det är som att komma tillbaka till förr i tiden när det gäller rösterna, precis som ett museum. Där man hör linje, destination och hur många minuter det är kvar tills tåget kommer.

Ett beslut som togs för att förbättra för andra

Jag gick med i gruppen Brobryggarna och började föreläsa för dem. Jag var riktigt nervös inför det och tänkte: ”Det här klarar jag inte av.” Det var svårt och tungt att vara öppen till en början. Jag hade en spärr: ska jag verkligen vara öppen med min psykiska ohälsa? Men sen bestämde jag mig. Jag skulle tala klarspråk om det här. Det beslutet tog jag framför allt för att jag ville förbättra för andra. Att visa att man inte ska behöva vara sluten med sin historia. Så då bestämde jag mig: nu gör jag det här. Och då gick jag Hjärnkolls utbildning uppe i Sigtuna, där jag fick lära mig mycket.

Att berätta en historia på rätt sätt

Innan jag gick utbildningen hade jag haft ett föreläsningsmaterial. Men jag hade inte en tydlig struktur och hade inte jobbat särskilt mycket med själva berättelsen: att det finns en start, en vändpunkt och ett slut. Jag hade inte historien fullständigt klart för mig. Men det fick jag där, ihop med en hel del information och presentationsteknik. Det var verkligen bra. Och utbildningen i sig var faktiskt en del av den där vändpunkten för mig. Man lärde sig att man inte var ensam. Det fanns så många andra där som bar på olika historier. Det stärkte en verkligen.

Mer mottaglig för andra människor

Att vara öppen har påverkat mig väldigt mycket. Jag tar till mig andra på ett annat sätt. Hade jag varit sluten hade jag avvisat väldigt många människor. Men nu är jag ju mottaglig för andra människor, tar in det de säger, har förståelse för vad de säger och menar. Jag har fått nya vänner. Jag hade så mycket fördomar innan – sådant som att inte kunna umgås med mig eftersom jag har psykisk ohälsa – som nu har försvunnit. Det är fantastiskt. Även min familj har påverkats av min öppenhet. De är själva mer öppna, tror jag, för den här typen av frågor om psykisk ohälsa. De är mindre fördomsfulla mot andra än de annars skulle ha varit. Det blir ringar på vattnet.

Fortsätt, trots att vägen kan vara lång

Det jag skulle vilja säga till den som har det kämpigt är: våga försöka be om hjälp. Ta emot den hjälp som finns. Det kommer bli bättre. Jag vet att det är svårt och att vägen kan vara lång. Men att man ändå försöker. Jag vill också säga att det är okej att berätta sin historia. Man ska inte behöva dölja den. Det är min ståndpunkt, att vi måste kunna prata om det här.

En resa och ett samtal som fortsätter

I dag föreläser jag själv om min historia och min resa genom detta, en resa jag gjort med Asperger. En som jag fortsätter och som görs varje dag. Vill man boka mig nås jag på Facebook-sidan Joakim Hammar.

Jag hoppas att man fortsätter öppna nya dörrar som man gjort i samhället de senaste åren. Det åstadkommer vi tillsammans genom att fortsätta prata om sådant här.

Text: Joakim Hammar