Från framgångsrik skådespelare till att bekämpa demoner på sluten avdelning

Daniel levde ett liv som många avundades honom. Härlig familj med tre fina döttrar, många vänner och en blomstrande film- och teaterkarriär med roller på stora scener och ett namn i kändisvärlden. Livet flöt fint tills en händelse i privatlivet för närmare åtta år sedan ställde allt på ända.

– För tillfället var jag ledig från teatern och började känna av en enorm uppvarvning, som jag i efterhand förstod berodde på den bipolära sjukdom jag inte visste att jag hade. En svår manisk period inleddes, varvad med svåra dippar och självmordstankar. Jag hade också separerat och allt var kaos. Då blev alkoholen mitt sätt att självmedicinera mot ångesten, vilket fungerade bra till en början, men snabbt spårade ur. Jag tackade nej till jobb och ägnade ett halvår åt att supa ner mig fullständigt.

Förstod du då att det kunde vara en psykisk sjukdom, med tanke på dina manier och dippar?

– Nej, för jag har alkoholism i släkten och var övertygad om att det handlade om spriten. Jag kunde dricka väldigt mycket och bli fruktansvärt bakis, vilket bara resulterade i mer alkohol och självdestruktivitet. Till slut hamnade jag på en beroendeklinik för avgiftning och det var där som en möjlig bipolaritet kom upp.

Blev du ordentligt utredd då?

– Inte då, för jag var ute igen efter tre veckor och mådde toppen, tyckte jag, hoppade på ett stort jobb på annan ort. Men sista veckorna där fick jag sömnproblem och sista veckan sov jag inte alls. När jag kom hem landade jag i min soffa och plötsligt fylldes rummet av ett bländande norrsken. Jag tyckte mig börja se krypskyttar och eldsflammor ur väggarna – jag hade fått min första psykos, som pågick i fem dygn. Först då hamnade jag på en bipolär avdelning på sjukhus. 

Var det då det vände för dig?

– Nja, det var snarare då jag nådde rock bottom, tyvärr. Bipolariteten ihop med min befintliga adhd-diagnos, ställde till livet något fruktansvärt. Jag var inlåst på psykiatrisk avdelning 26 gånger, gjorde tre självmordsförsök, hade blivit hemlös och förlorat både jobb och vänner. Det var nattsvart. 

Hade du inte i samband med din utredning fått medicin som borde ha kunnat parera din sjukdom?

– Jo, men tyvärr hade jag inte fått rätt medicin. Det var först i slutet av den här mörka tiden på cirka tre, fyra år som läkarna lyckades hitta det som fungerade på mig. Efter bara tre månader var jag på rätt köl igen. Men det är en stor, stor sorg att det tog så lång tid att komma tillbaka och hur mycket som gått förlorat.

Ja, hur såg livet ut när du kom tillbaka igen?

– Ekonomin var körd i botten, förstås, och tyvärr hade alla vänner och kollegor också försvunnit på vägen. Den enda som fanns kvar var min bror och det är jag så tacksam för. Men jag klandrar ingen, för jag fattar hur svårt det är att ha att göra med en person som är så sjuk som jag var. Men hade några orkat finnas där hade det gjort skillnad, tror jag.

Nu har du gjort en föreställning, en monolog om det som drabbat dig, Cirkus Psykos som du kallar den. Var det självklart för dig att vara öppen med ditt liv?

– Ja, dels för att jag är konstnär och jag använder mig själv och min erfarenhet som redskap här.  Och dels för att jag tycker att det är så viktigt att belysa det här, inte minst ur anhörigperspektivet. Hur värdefullt det är att någon knackar på, frågar hur det är och erbjuder sig att lyssna och sällskapa en stund. Det är när man är helt ensam i sitt mörker som det blir farligt. Och att man som anhörig eller vän inte behöver göra så mycket annat än att vara närvarande.  

Om man själv är drabbad av någon form av psykisk ohälsa eller har anhöriga som är det, vad vill du säga till dem? 

– Att livet går att vända, bara man får rätt hjälp. Och att man ska kräva hjälp. Det är du värd!