Olika åldrar, samma problem – Mind
Ge en gåva

Olika åldrar, samma problem

Äldre och yngre är två grupper som är extra sårbara för psykisk ohälsa. Mind tussade ihop två människor som engagerat sig för den egna åldersgruppen: tidningsdrottningen Amelia Adamo och skådespelaren Adrian Macéus. Vad kan de lära av varandra?

Amelia Adamo är en av Sveriges mest framgångsrika publicister. Hon har startat flera tidningar och mottagit en mängd olika priser för sin journalistiska gärning. Nu fiskar hon upp sin knallröda mobiltelefon och frågar Adrian Macéus:

– Får jag ta en bild på oss? Jag var med i ett radioprogram förut och då var det en Tiktok-stjärna med samtidigt. Jag förstod inte att hon var så stor förrän jag pratade med barnbarnet. >>Va, farmor, har du varit så nära henne utan att säga nåt?<< Hon blev så besviken. Den här gången ska jag inte göra samma misstag!

Minds fotograf Sara greppar mobilen och förevigar Amelia och Adrian. För Adrian är inte vilken 16-åring som helst. Han är redan musikalartist, skådespelare och artist i eget namn. I vår är han trippelaktuell som tjejtjusaren Bert i den nya TV-serien med samma namn, som en fotbollstokig kille i komediserien Udda veckor, och som en kille med Aspergers syndrom i kriminalserien Maria Wern.

Adrian bor på Östermalm i Stockholm, Amelia på Södermalm. De har stämt träff mitt emellan, utanför Kungliga slottet i Gamla stan, och sätter sig på stentrappan nedanför statyn av Gustav III – för att prata om ensamhet, psykisk ohälsa och generationsskillnader.

Äldre och yngre är två utsatta grupper när det kommer till psykisk ohälsa. Den som går i pension kliver rakt in i en helt ny tillvaro. För många är den efterlängtad, men med pensioneringen riskerar man också att förlora tillhörighet och arbetslivets sociala umgänge. Depression är det vanligaste hälsoproblemet bland äldre, och problemen kan delvis kopplas till ensamhet.

Även yngre människor möter flera övergångsperioder. Att lämna högstadiet och börja gymnasiet är en. Att ta studenten, och plötsligt förväntas träda in i vuxenvärlden, kan också vara ångestladdat. Vid båda stegen riskerar vänner och tidigare självklara sammanhang att försvinna ur sikte. Därför sticker även de yngre ut i ensamhetsstatistiken och rapporterar en hög grad av upplevd ensamhet.

Både Amelia och Adrian har engagerat sig i att minska den psykiska ohälsan i respektive generation. Hon är ambassadör för Ensamhetskommissionen, som ska minska ensamheten bland äldre. Han är den yngsta ambassadören genom tiderna för barnrättsorganisationen Friends.

– Jag var väldigt utanför i min förra skola, konstaterar Adrian. Jag satt själv i korridorerna och hade ingen att käka lunch med. Folk störde sig på att jag nynnade på låtar, till exempel. När jag blev hotad med stryk av en kille stod alla andra killar i klassen och hejade på.

Adrian höll på med saker som ingen annan gjorde. Han sjöng, spelade teater och gjorde film och TV-serier. Om någon annan hade varit i Barcelona och vunnit en fotbollscup ansågs det coolt, men om Adrian hade spelat in en film eller varit i studion så stämplades det som skryt.

Amelia blir märkbart förvånad.
– Jag trodde inte att jante fortfarande var en grej. Jag trodde att din generation, som fått selfies med modersmjölken och hela tiden postar framgångar på nätet…jag trodde inte att det var så längre.

Adrian bytte skola och stormtrivs numera på högstadiet. Han ser engagemanget i Friends som en stor möjlighet att påverka sina jämnåriga, och han brinner lite extra för att komma åt den stora gruppen som är passiv. Varför var det till exempel ingen i klassen som protesterade när han blev som mest utsatt? Adrians plan var att besöka skolor för att prata om mobbning, men pandemin har satt den delen av arbetet på paus. Istället pratar han ibland om psykisk ohälsa med sina följare i sociala medier; om civilkurage och vikten av att stå upp för varandra. Inför jul tipsade han också om Snällkalendern, där intäkterna gick till Friends arbete med att stoppa mobbning. Och han har många som lyssnar. Sedan genombrottet 2017, då han spelade huvudrollen i musikalen Billy Elliot på Stockholms stadsteater, har han blivit något av en flickidol och han har 32 000 följare på Instagram. För att ha bättre kontroll har han valt att hålla kontot stängt – han bestämmer alltså själv vilka som ska ges insyn. Dessutom hjälper hans föräldrar till med att moderera kommentarer.

– Sociala medier påverkar oss alla väldigt mycket. Folk skickar en del hat. Även om jag försöker att inte ta åt mig så läser jag det ju ändå. Nu svarar jag bara på de positiva kommentarerna, säger Adrian.

– Jag kan inte fatta varifrån allt raseri kommer, säger Amelia. Jag kommer ihåg när mejl var nytt och det började komma hatmejl, det var så märkligt. När tidningarna började låta läsa kommentera sina artiklar tyckte jag att man skulle förbjuda kommentarerna helt. Jag gillar förbud.

Amelia föddes i Italien, kom till Sverige när hon var nio månader gammal och växte upp tillsammans med sin mamma, som arbetade som städerska. De kunde aldrig ta pengar för givet. När Amelias klass åkte på skolresa stannade Amelia hemma – hennes mamma hade inte råd. På mammas inrådan lärde sig Amelia att skriva maskin. Snart fick hon upp ögonen för en annan värld. Hon utbildade sig till journalist och blev så småningom den som vände krisande Vecko-Revyn till en storsäljare. Sedan lanserade hon Aftonbladets söndagsbilaga med stor framgång. Och grundade tre tidningar: Amelia, Tara och M-Magasin.

– När jag startade Amelia 1995 smög jag in sex sidor ekonomisk rådgivning mellan inredningen och hårtipsen. Det fanns inte i någon annan kvinnotidning. På den tiden var det väldigt få yngre kvinnor som tänkte på pensionen. Det har verkligen ändrats, och jag drog mitt strå till stacken. Det är jag stolt över, säger Amelia.

Men inte bara uppväxtens brist på pengar har format Amelia, hon vet också att livet när som helst kan dela ut en käftsmäll. Amelias första barn föddes när hon var i sjunde månaden, och barnet levde bara i två timmar. När Amelia vaknade upp ur narkosen var han redan död, nöddöpt och begraven. Amelia fick aldrig se honom. Hon beskriver tiden efteråt som sin kanske mörkaste i livet. Senare vågade och lyckades hon bli gravid igen. Två gånger till och med. När hennes söner var fem och åtta år gick deras pappa bort.

– Jag har aldrig varit så olycklig att jag har lagt mig på psykologsoffan. Eller jo, en gång, det var min åldersnoja inför att jag skulle fylla 50. Då har jag ändå haft ett barn som dött och en man som dött. Men jag har inte hoppat över sorger, jag har hanterat dem. Min mamma tyckte att jag var hård >>Du är som svenskarna<<, sa hon, men jag tycker inte det. Mamman blev 92 år gammal och somnade in för fem år sedan. Amelia beskriver mammans sista år som >>ganska förfärliga<<. Som enda barnet försökte hon pussla för att besöka henne så ofta det bara gick. Hemtjänsten gjorde ett bra jobb, men personalen hade aldrig tid att sitta ner och prata. Situationen fick Amelia att fundera mycket på den ofrivilliga ensamheten bland äldre – minst var tionde person över 75 år är socialt isolerad, enligt siffror från Statistiska centralbyrån.

– Många äldre trivs ganska bra när det är lugnt och skönt, och därför odlar man inte vänner och har ont om fritidsaktiviteter. När mannen dör och barnen kanske flyttar utomlands blir den självvalda ensamheten plötsligt ofrivillig. Det är ett stort problem, särskilt bland äldre äldre, säger Amelia.

Amelia – van från sin tidningstid att driva frågor som berör hennes jämnåriga – beslutade sig därför att engagera sig i det politiskt obundna initiativet Ensamhetskommissionen. Målet är att sätta stopp för den ofrivilliga ensamheten hos äldre. Första steget i kommissionens arbete är att samla mer fakta i ämnet. Den första kartläggningen ska publiceras under 2021, i form av Ensamhetens karta, där initiativtagarna ska belysa vilka som är särskilt utsatta och vad som kan göras åt saken. Tanken är också att genomföra olika aktiviteter för att aktivt minska ensamheten. Amelia säger att man på sikt även kan komma att föreslå lagändringar och andra politiska åtgärder. Men än så länge är arbetet bara i sin linda.

Adrian har för sin del funderat mycket kring ensamhet bland yngre. Inte minst under den tid då han själv var utsatt och utanför i sin gamla skola. Enligt siffror från Friends mobbas 60 000 barn i Sverige varje år. Han konstaterar att också mobbarna i regel mår dåligt. Det är alltså inte så svartvitt som man skulle kunna tro. Just Adrians klass tvingades dessutom att gå igenom saker som få andra.

– Under terrorattacken på Drottninggatan dog en av mina klasskompisar. Vi satt på samma buss. Jag hoppade av ett par hållplatser tidigare, sedan fanns hon inte kvar. Hon var elva år, säger han.

Adrian sjöng på begravningen och på minnesstunden i skolan. Han sjöng hennes favoritlåt Himlen är oskyldigt blå av Ted Gärdestad. Händelsen skakade hela klassen i grunden. Även om eleverna på ett sätt kom närmare varandra, blev deras relation också komplicerad. Alla hanterade sina känslor olika. Först när han bytte klass förändrades hans situation och han fick vänner.

Vem pratar du med när du mår dåligt, Adrian?

– Mina föräldrar har alltid funnits där och jag har alltid kunnat prata med dem om allt. Jag tror det är viktigt att ha någon vuxen att prata med. Men det måste inte vara en förälder, det kan vara skolans kurator eller organisationer som Bris eller Friends, säger han.

Upplever du att sättet vi pratar om mående har förändrats med åren, Amelia?

– När jag växte upp fanns det så klart också mobbning, men man pratade inte om det. Det är mycket som har ändrats. Det fanns inga sociala medier heller.

– Det man inte har pratat om nu under pandemin har på ett sätt också med ensamhet att göra. Man säger inte att man har träffat sina barnbarn i smyg eller haft någon hemma på middag. Då är man ingen ansvarstagande samhällsmedborgare, så det håller man käften om.

Faktum är att ämnet ledde till att Amelia hamnade i sitt livs första hatstorm. Hon fick förvisso höra att hon förstörde unga kvinnors liv när hon chefade för Vecko-Revyn, och att hon var en linslus när hon prydde 150 omslag av M-Magasin – men kritiken då var inget mot det hon mötte tidigt under pandemin. När Folkhälsomyndigheten då uppmanade alla 70-plussare till karantän blev Amelia sur. Hon menade att >>70 är det nya 50<< och att hon inte kunde klumpas ihop med sköra och sjuka 100-åringar.

– Det var som att trycka på en knapp. Folk skrev >>Det märks att du inte är svensk, du kan inte följa regler<< eller rentav >>Du är en  mördare och superspridare<<. Det var första gången jag själv fick ta emot hatmejl. Då backade jag, jag orkade inte.

När vi träffas har Amelia fått sin första dos vaccin. Adrians farfar har fått sin andra, och nästa dag ska han komma till Stockholm för första gången på över ett år. Morfar bor i Polen – Adrian är halvpolsk – och är ännu svårare att träffa.

– Farfar bor själv i Falköping. Att knappt träffa en enda människa på ett år, det tror jag inte är bra för måendet. Det ska bli härligt att få träffa honom igen. Mormor bor här i Stockholm, så henne träffar jag oftare, säger Adrian.

Vilka är de största utmaningarna för er generation?

– Ensamheten, skulle jag säga. Den ofrivilliga, säger Amelia.

– Miljön är en stor fråga. Sedan är det viktigt att vi pratar mer om psykisk ohälsa. Många killar vågar fortfarande inte prata om det eftersom det har normaliserats att killar ska hålla ut och vara stora och starka. En annan sak är telefonerna som skapar sömnproblem – det är lätt att man skrollar på Tiktok eller Snapchat och inte får den sömn man behöver, säger Adrian.

– Det är ett stort ansvar att lämna till barn och unga. Det kanske är läge med ett >>förbud<< här också. Mobilerna borde lämnas i vardagsrummet där föräldrarna har bättre koll, säger Amelia.

Hur gör ni själva för att må bra?

– Jag tror på att undvika energitjuvar och försöka söka det som gör en glad. Jag tror också mycket på att träna sitt eget civilkurage. Att aktivt säga ifrån när något inte känns rätt, säger Amelia.

– Då kommer man åt den stora gruppen passiva mobbare också, det är bra. Jag skulle säga att jag mår bra av att planera, särskilt när jag har både skola och filminspelningar. På ett sätt har det varit ganska bra med all distansundervisning, jag är mer effektiv hemma. Och i pauserna kan jag spela piano eller skriva en låt, säger Adrian.

Innan vi skiljs åt kommer Adrian på att han också vill ha den där bilden. Den på honom och Amelia, som egentligen fotades till hennes barnbarn. Hon tar fram sin knallröda mobiltelefon igen och han föreslår bilddelning via Airdrop. Det slutar med att hon skickar honom bilderna i ett vanligt SMS.

Efteråt ska Adrian skriva musik i en studio i närheten. Och plugga matte och spanska. Amelia ska berätta om sina erfarenheter för medlemmar i föreningen Styrelseakademin. Hon sitter i flera bolagsstyrelser, trots att hon egentligen >>föredrar omklädningsrummet framför läktaren<<.

– Som 74-åring är jag något närmare graven än Adrian. Jag kan känna en oro för vad min generation egentligen lämnar över till er generation. En förstörd planet, enligt Greta Thunberg. Men jag är possibilist, som Hans Rosling sa. Mycket går ändå åt rätt håll. Jag tycker att det finns fantastiska möjligheter för Adrians generation, säger Amelia.

AMELIA ADAMO
Gör: Pensionär, krönikör och styrelseproffs. Är också drivande i initiativet Ensamhetskommissionen.
Bor: Södermalm i Stockholm
Familj: Sambon Lucio, två vuxna barn och fem barnbarn

 

 

ADRIAN MACÉUS
Gör: Artist, skådespelare och musikalartist. Spelar Bert i den nya TV-serien Bert på C More. Ambassadör för Friends.
Bor: Östermalm i Stockholm
Familj: Mamma, pappa och syskonen Vincent (10 år) och Tom (6).

 

 

Text: Anna Liljemalm
Foto: Sara Mac Key