Min uppfattning var att ”riktiga” män inte pratar känslor utan biter ihop och håller fasaden uppe. – Mind
Ge en gåva

Min uppfattning var att ”riktiga” män inte pratar känslor utan biter ihop och håller fasaden uppe.

Författaren Tarek Dirawi, aktuell med boken ”Galen – eller inte” utkämpade ett tvåfrontskrig under flera år. Både mot psykisk ohälsa och mot den machokultur hans uppväxt hade fostrat honom i. 

Tarek, kan du börja med att ge oss lite bakgrund om dig själv och hur ditt liv såg ut innan ditt psykiska sammanbrott?

Jag är en 43-årig tvåbarnspappa och bor tillsammans med min familj i Malmö. Kommer ursprungligen från Libanon och har bott i Sverige sedan 1984 (sedan 6 års ålder). Jag har avklarat dubbla examen i ekonomi från Lunds universitet och arbetat på flera stora banker inom olika roller.  Jag intresserar mig mycket för människor och är hjälpsam till min natur. Har haft tre samboförhållanden med svenska kvinnor men är idag gift med en arabisk kvinna. Är tvåspråkig och väldigt kulturellt intresserad.

Innan krisen var jag gift och levde ihop med min fru och våra två barn. Vi bodde i en rymlig lägenhet i ett av Malmös finare kvarter. Jag hade ett toppjobb inom bankvärlden, tjänade över en miljon kronor om året och körde en finare tjänstebil. Jag var omtyckt av familj, vänner, kollegor och levde ett ganska vanligt svenskt övre medelklassliv. Förtroendet för mig var stort.

Hur påverkade ditt ursprung ditt sätt att tänka kring manlighet till exempel?

Min bild av manlighet formades tidigt i livet av mina föräldrar och min ursprungliga kultur. Jag tillskrev redan i barndomen den manliga identiteten vanliga egenskaper som hör samman med social dominans, höga prestationer, mod, makt, självständighet och kontroll av känslor. Jag föreställde mig att män är olika kvinnor och att den här olikheten gör män överlägsna kvinnor.

Jag associerade känslor och överkänslighet med kvinnor och homosexuella män. Jag föreställde mig att depression, ångest och oro var något som bara drabbar dom.

Min uppfattning var att ”riktiga” män inte pratar känslor utan biter ihop och håller fasaden uppe. En man skulle enligt mig vara familjeförsörjare, stark, kontrollerad och överhuvud. Att tala känslor överlag ansåg jag vara högst omanligt.

Vad var viktigast i ditt liv innan sammanbrottet?

Självklart familjen. Mina barn, syskon och föräldrar, vilket de fortfarande är. Vi araber sätter stort värde på familjesammanhållning och lojalitet inom familjen. De var och är allt för mig.

Dessutom var det i princip lika viktigt att andra uppfattade mig som en ”riktig” man. Att någon skulle uppfatta mig som feminin var något av ett skräckscenario. Jag lade jag stor vikt vid materiella saker. Det var viktigt för mig att imponera på andra, tjäna mycket pengar, ha en fin bil och fin lägenhet. Höga prestationer var för mig starkt förknippat med manlighet, men så även status.

Hur länge hade du anat att något inte stod rätt till med ditt psyke?

Jag har sedan barndomen känt mig annorlunda, att jag är extra känslig och sårbar. Jag led dessutom av ständig ångest och tvångstankar och insåg förmodligen redan då att något inte stod rätt. Men mitt mående blev allt tydligare för mig under tonåren. Det var många gånger jag kände mig utmattad och mådde dåligt. Jag kunde inte sätta ord på det men hade ändå en uppfattning av att något inte stämde. Jag upplevde dessutom perioder av hypomani där jag kreativ, gladare och ”galnare”. Jag uppfattade pendlingen mellan känslotillstånden, vilket kunde ske över en dag och ibland över en timme, som konstig och förstod att det inte var helt normalt. Jag tyckte själv att mitt psyke var märkligt och svårt att förstå sig på. Att allt inte stod rätt till det förstod jag.

I vuxen ålder började jag även inse att jag led av låg självkänsla som jag genom livet försökt kompensera för genom att hela tiden ställa höga krav på mig själv, överprestera och pressa mig, ofta på bekostnad av min hälsa. Min självkänsla påverkades just av hur jag presterade och vad dessa prestationer fick för erkännande av andra, vilket innebar att jag var överdrivet sårbar för kritik och andras åsikter. I det fallet var jag inte helt säker på om det var mitt psyke eller min personlighet det var fel på.

Var det något särskilt som utlöste den akuta reaktionen?

Under året 2018, drabbades jag av flera bakslag. Jag hade hela livet sökt bekräftelse på att jag dög till genom att överprestera och uppvisa imponerande resultat. Det satte slutligen sina spår och belastade mig hårt. Jag fick inget utrymme till vila och återhämtning. Precis innan krisen hade jag börjat känna mig utmattad och orkade inte längre överprestera. Dessutom hade jag och min fru börjat glida isär, vi fick ett barn med kolik, ekonomin var betydligt ansträngd och som ensam försörjare av hushållet kände jag stor press. Den stress och press som uppstod i samband med situationen blev alltför svår att hantera eller uthärda och den akuta reaktionen var ett faktum.

Kunde du prata om ditt mående med någon?

Jag ville inte att någon skulle veta att jag är svag och överemotionell, vilket jag uppfattade mitt dåliga mående och mig själv vara. Det var viktigt för mig att framstå som stark och manlig. Jag hade sedan barndomen lärt mig att svaghet ska föraktas och ville inte riskera att utsättas för förtryck eller förnedring.

Jag kände stor skam över att som arabisk man tala om mitt dåliga mående eller mina negativa känslor. Jag är dessutom uppväxt i en tystnadskultur där man inte talar om obehagliga eller generande upplevelser och i en skuldbeläggande kultur som anser att ens handlingar alltid är medvetna och det är ens handlingar som styr personens psykiska mående, dvs agerar man riktigt kan man ”sova gott” och man mår bra. Om personens agerar felaktigt eller onormalt kommer man må dåligt. Psykisk hälsa ansågs bero på vad man gör och inte vem man är.

Totalt sett medförde detta att jag inte vågade tala med andra om mitt mående. Med ohälsan kände jag mig ovärdig, oduglig och skamsen, skuldbelade mig själv och ville inte att andra skulle göra detsamma. Tankesättet var hårt inpräntat i mig och jag kunde inte förmå mig att bryta mönstret.

Att berätta att jag mådde dåligt psykiskt kändes för mig som att ställa mig naken på torget. Om jag berättar så förstår folk att jag är ensam, att jag är svag och att jag inte räcker till. Vem vill utsätta sig för det?

Hur tänkte du kring skuld och skam?

Den arabiska kulturen är en skuldkultur. Normen bygger bland annat på förakt för svaghet och att den svaga parten skuldbeläggs snarare än den starka. Det innebär att offret skuldbeläggs snarare än förövaren. Att vara förövare anses påvisa list, styrka, mod och manlighet. Att vara offer antyder naturligtvis motsatsen och är extremt skamligt, framför allt för en arabisk man som trots allt lever i en ”machokultur”.

Jag har hela livet hört araber säga att om en kvinna blir våldtagen är det hennes eget fel, hon skulle inte ha klätt sig utmanande, när en man lyssnar på sin kvinna är han en ”fjolla” som inte vågar stå på sig, när barn blir slagna av sina föräldrar är det deras eget fel som inte lyssnar eller lyder nog, att en kvinna som blir misshandlad av sin man är beror på att hon behöver tyglas. Det finns ett stort förakt för den svaga parten och för den som utsätts för förtryck. Det innebär naturligtvis att jag hade väldigt svårt att ta in att jag var ett offer för psykisk ohälsa. Jag kände stor skam över att vara just det. För att acceptera synsättet var jag tvungen att kompensera det med min mani. På så vis kunde jag tala om för mig själv att det även finns en stark förövare inom mig och inte bara ett ”svagt” offer.

Mitt största problem var förmodligen hur jag såg på mig själv, eller hur jag upplevde att samhället ser på mig, vilket hade en avgörande betydelse för hur jag kände. Min skam över att vara offer för psykisk ohälsa var överdriven och destruktiv och jag dömde förmodligen mig själv hårdare än vad samhället skulle ha gjort.

Kulturen i mellanöstern är en utpräglad skamkultur. Någon är ansvarig när normen bryts och den som bryter normen tvingas skämmas. Samhällets värderingar var att psykisk ohälsa är något som bara drabbar kvinnor och homosexuella män och jag skämdes givetvis över att som arabisk man må dåligt och ha brutit normen. Jag föraktade mig själv lika mycket som jag föreställde mig att samhället gjorde. Dessutom var jag livrädd för att hamna i utanförskap och har hela livet gjort så gott jag kunnat för att smälta in och anpassa mig.

Hur mycket tänker du att din uppväxt påverkade det som skedde?

Orsaken till mitt insjuknande kan härledas till händelser och upplevelser redan i barndomen. Som liten var jag rädd och väldigt sårbar. Jag växte upp i en kultur med lite, om ens någon, acceptans för sårbara pojkar. De skulle enligt tradition endast kunna bli män genom att förtryckas och förnedras tills dess att de lär sig stå upp för sig själva.

Den brutala uppfostringsmetoden skulle tillämpas i tidig ålder. Föreställningen var att om man tillåter pojkar vara sårbara alltför länge riskerar de att bli homosexuella som vuxna. Sårbarhet hos män likställdes med homosexualitet som i sin tur uppfattades som felaktigt och onormalt.

Samhällets inställning skapade naturligtvis stora problem för mig. Vuxna förödmjukade och hånade mig och jag blev till och med slagen av dem, då och då. Enligt deras uppfattning, skulle övergreppen härda mig och göra mig mindre sårbar. Jag hamnade redan som liten i utanförskap och fick känslan av att jag var annorlunda. Det gjorde att jag var livrädd för att åter hamna i utanförskap och gjorde allt jag kunde för att passa in i min omgivning, vilket medförde att jag förträngde och ibland till och med glömde bort mina egna behov och känslor. Jag satte andras behov framför mina egna behov för att dom skulle acceptera mig och vilja vara i min närhet.

Likadant var det när min familj flydde till Sverige. Första åren hade jag svårt att förstå språket. Det tog lång tid innan jag kunde göra mig förstådd eller hörd. Även det skapade en känsla av inte synas eller finnas och av att inte duga till samt en känsla av utanförskap. Detta skulle komma att påverka mig under lång tid och bidra till att jag ständigt sökte bekräftelse av andra på att jag dög till och upplevde enorm rädsla i att åter hamna i utanför.

När du var på botten, hur tänkte du kring att söka hjälp?

Jag hoppades hela tiden att slippa söka vård, och övertygade mig själv att allt skulle vända och att mitt dåliga mående skulle gå över av sig själv, innan min omgivning hann reagera, men så kom den ändå, kraschen och hoppet gick om intet.

Den allvarliga situationen till trots hade jag svårt att be om hjälp. Mina arabiska värderingar och min definition av att vara arabisk man spelade en betydande roll till att jag höll allt inom mig. Jag hade hela livet kämpat för att framstå som en ”riktig” man, att visa min svaghet eller att jag inte räcker till var något som jag ansåg vara uteslutet.

Jag var rädd för att behöva blotta mina inre känslor för vården, men också rädd för att de skulle skuldbelägga mig för mina omoraliska handlingar med manin. Jag var också rädd för att dom skulle uppfatta mig som svag. Att be om hjälp kändes vekt. Det kändes skamligt att jag inte klarade av att ”fixa” mitt eget liv.

Jag såg ett rop på hjälp som tecken på svaghet och underlägsenhet istället för en nödvändighet, styrka och mod. Jag var även rädd för att människor som stod mig nära skulle vända mig ryggen om det kom fram att jag sökt psykisk vård. Att dom skulle anse att jag var ”själsligen svag”. Trots att jag var på botten kunde jag inte förmå mig att söka hjälp. Det skulle dröja ett bra tag på botten innan jag hade samlat mod till att söka hjälp.

Vad fick dig att söka hjälp?

När jag sjunkit tillräckligt djupt ner i min depression för att omöjligen kunna skymta något ljus i slutet av tunneln följt av en förstärkt känsla av att inte vilja fortsätta leva insåg jag att jag behövde agera, att jag behövde söka hjälp. Först när jag hade tankar på att ta mitt liv vågade jag be om hjälp, eftersom jag då inte ansåg mig ha något att förlora. I värsta fall hade jag ju en utväg. När jag helt enkelt var i alldeles för stort behov av hjälp och tvingades svälja min stolthet.

Hade du tilltro till att livet kunde vända just då?

I samband med min depression upplevde jag överväldigande skam- och skuldkänslor som orsakade stort lidande, men även kraftig ångest som tog sig i uttryck både fysiskt och psykiskt. Jag kände mig misslyckad och otillräcklig som människa. Ilska, rädsla, ledsenhet, avsky, skam och andra negativa känslor sköljde över mig och fick mig att ifrågasätta mitt värde.

Jag ansåg mig ha förstört mig liv. Jag hade förlorat kontakten med min familj, mina barn, mina vänner, skiljt mig och förlorat alla mina tillgångar och mitt jobb. Jag hade en tuff verklighet att förhålla mig till i mitt svagaste tillstånd. Jag tänkte timme för timme för att överleva situationen. Att livet skulle vända var inte något jag såg som möjligt. Jag såg ingen utväg. Jag ansåg mig behöva ta mitt liv förr eller senare.  Att livet skulle vända var inte ens ett alternativ jag funderade på. Alternativen jag ansåg mig ha var enbart hur jag skulle avsluta livet.

Hur såg vägen tillbaka ut för dig?

Med psykisk ohälsa förändras livet, så gjorde även mitt. Min fru, min familj, mitt jobb, mina tillgångar, allt var förlorat. En förminskad självbild och ett sårat självförtroende var det enda jag hade kvar. Följderna var många och konsekvenserna tunga. För att ta mig vidare behövde jag skapa ett nytt liv och en ny mening åt mitt nya liv.

Jag identifierade mina styrkor tillsammans med min psykolog. De bestod främst i tvåspråkighet samt förmågan att uttrycka mig väl i tal och skrift. Med min välutvecklade språkförmåga föll det sig naturligt att tänka i form av att skriva och föreläsa.

Med psykisk ohälsa hade jag tillförskaffat mig nyvunnen kunskap som jag ansåg kunna komma andra psykiskt lidande till nytta. I takt med att jag skrev och delade min berättelse med andra avtog mina skam- och skuldkänslor, men även min ångest. Ju större nytta min nyvunna kunskap tillförde min omgivning desto mer mening fick det som hänt som mig och desto lättare blev det att acceptera förlusterna i det förflutna. Öppenheten innebar också att jag inte behövde dölja mina personliga ”svagheter” såsom sårbarhet och känslighet. Det kändes som en sten lättade från mitt hjärta, men även så gjorde bördan jag länge bar.

Skrivandet var bra terapi för mig. Jag lärde mig förstå, sortera och hantera mina negativa känslor och därigenom blev de allt lättare att utstå. Jag skrev utan förväntningar och med utrymme att uttrycka hur jag verkligen kände och tyckte, men även hur jag såg på omvärlden. Det handlade inte om prestation utan om mig själv och min ofiltrerade sanning. Det var befriande och kravlöst.

Genom att skriva och föreläsa om integration och psykisk ohälsa fick jag dessutom vara i ett sammanhang där det jag varit med om inte bara accepterades utan även sågs som en styrka. Jag insåg att om jag inte öppnade mig så skulle det inte bara vara omöjligt att komma tillbaka till ett arbetsliv eller utan ett liv överhuvudtaget.

Vad är det viktigaste du vill förmedla till dina barn idag?

Att vuxna precis som barn kan må dåligt i vissa perioder och må bra i andra sammanhang och att det mänskligt att vi känner så. Det är inte någons fel. Men också vikten av att prata och berätta om det finns något man inte mår bra över. Att man inte behöver skämmas över att man mår dåligt. Att be om hjälp inte är en svaghet utan snarare styrka och mod! Att ingen tycker mindre om en för att man mår dåligt.

Vad drog du för lärdomar av det som hänt dig?

Min syn i grunden har förändrats av det som drabbade mig. Jag hade enligt tidiga lärdomar i livet från min ursprungliga kultur, inställningen att kvinnor är svaga och mindre värda än män, att psykiskt sjuka eller drabbade av ohälsa bara spelar eller är svaga individer. Att det är kvinnor som drabbas av psykisk ohälsa. Att män inte talar känslor. De är starkare än så. Att be om hjälp är en svaghet och att riktiga män är starka i alla lägen och kan reda upp sitt liv själva. Att dölja sina känslor och spela stark är manligt och en beundransvärd egenskap. Att vara förövare är en styrka och tyder på list. Att den som söker vård är ett offer. Att offer är dumma och svaga människor som drabbas av ohälsa. Att tystnad innebär att man inte behöver skämmas. Att den som är mår dåligt fick skylla sig själv eftersom den själv försatt sig i den situation eller tillåtit sig själv att hamna där. Idag har jag helt annan syn.

Idag har insett eller snarare anser mig veta att män precis som kvinnor har känslor och ibland negativa sådana. Att kvinnor inte är ensamt berättigade att uttrycka sina känslor. Det har inget med kön att göra. Vi kan alla må dåligt i perioder. Det är det som gör oss mänskliga. Att kvinnor eller homosexualitet inte är svagare individer än heterosexuella män. Att alla kan må dåligt oavsett nationalitet, kön eller sexuell läggning. Att be om hjälp inte är en svaghet utan en styrka och ett mod. Att vi alla är olika och att våra olikheter är en styrka. Att de som dåligt inte spelar sjuka utan att dom upplever en tuff situation och behöver hjälp och förståelse snarare än att utsättas för förtryck och förnedring. Att det inte finns någon skam i dåligt mående.

Hur tänker du att man ska kunna påverka ”machonormen” som råder, inte minst i din ursprungskultur?

Att tala. Tystnaden måste brytas för att en förändring ska komma tillstånd. Öppenhet, genom att agera som förebild och framför allt att män som själva tillhör en machokultur träder fram och pratar. Föregår med gott exempel. Det finns en viss rädsla i att avvika från normen. Men ju fler män från machokulturer som träder fram och öppet talar om sin ohälsa desto mer normaliserat blir det och desto lättare blir det för andra att göra detsamma. Att svenskar eller arabiska kvinnor talar öppet om ohälsa ser de bara som en självklart eftersom deras syn oftast baseras på att dessa individer är svagare människor och inte några ”machomän”. Arabiska män kan inte identifiera sig varken med svenskar eller arabiska kvinnor.

Ett annat perspektiv är förakt för svaghet som finns inom många machokulturer och framför allt den arabiska kulturen. Det är grundläggande värderingar som arabiska män bär med sig och som kan vara svårare att bli av med. På något sätt måste man få männen att förstå att våga tala om dåligt mående är en styrka och inte en svaghet. Det behövs förebilder, starka män som kan föregå med gott exempel och som lyfts fram.

Hur ser kontakten ut med din ursprungsfamilj och vänner idag?

Vi har ännu bättre kontakt än tidigare och istället för att tillämpa tystnadskultur inom familjen har vi lärt oss hur viktigt det är att tala öppet om problem. Idag känner min familj till det som hänt mig stöttar mig till 110%. En bättre familj hade jag inte kunnat önska mig. Jag har fått nya vänner som accepterar mig för den jag är snarare än vad jag presterar. Jag har dock ett fåtal vänner kvar från min gamla bekantskap. Jag har insett att mina tidigare vänner egentligen var mer intresserade av vad jag kunde göra för dem än vad dem kunde göra för mig.

Känner du acceptans för ditt sätt att tänka och agera idag?

Några i min omgivning hade svårt att acceptera att jag krävde utrymme i relationen, att jag har egna behov och att jag krävde ömsesidighet. Andra välkomnade det och kände sig tryggare, då jag blev mer synlig och mänsklig. Priset jag fick betala i början var dåligt samvete och känslan av att vara en dålig människa. Så småningom kom jag att växa och känna mig säkrare. Att det var jag som valde.

I världen jag tidigare levde i känner jag inte alltför mycket acceptans. Men i och med att en ny värld har öppnat sig för mig känner jag att jag hamnat rätt och att jag accepteras för den jag är. Tidigare har jag alltid känt att jag varit accepterad för den jag försökte ge intryck av att vara och inte för den jag verkligen är. Men idag arbetar jag med att skriva och föreläsa inom psykisk ohälsa och kulturfrågor och min kompetens och erfarenheter samt min personlighet har uppskattats långt mer än vad jag någonsin tidigare känt. Tack vare organisationer som Mind, Hjärnkoll och Rsmh som alla välkomnat mig känner jag mig hemma på ett helt annat sätt än tidigare. Sedan finns det förstås lite motstånd bland araber att jag öppet talar om psykisk ohälsa. Men mitt mål är att göra öppenheten till standard istället för ett undantag. Idag står jag på mig!

Är det något särskilt du vill skicka med till alla som kämpar med psykisk ohälsa?

Det finns alltid en väg tillbaka för oss alla. Men vi kan inte göra den ensamma. Vi behöver hjälp. Be om hjälp, det är inte skamligt utan tyder på styrka och mod och dessutom en nödvändighet. Människans styrka och förmåga att resa sig igen kan överraska – ge inte upp. Vi är många drabbade du är inte ensam. Det är inte ditt fel att du mår dåligt, men din rätt är att få hjälp!