Ge en gåva

Detta får du aldrig berätta

Frida Boisens mamma tog sitt liv och lämnade en lapp till Frida med orden: >>Nu fick du som du ville.<< I boken Berätta aldrig det här bryter Frida tysthetslöftet och gör upp med skammen och skulden hon bar i tolv år.

Hur kom det sig att du väntade så länge med att prata om din mammas självmord?

– Jag lovade min pappa att aldrig berätta för någon. Pappa sa: >>Jag vet att du skriver om allt Frida men inte det här.<< Han menade att jag skulle tänka på min dotter. Att hon som tonåring när hon kanske gick på någon smäll i livet, skulle tänka: >>Mormor gjorde det, så kanske ska jag också<<

Hur var hon under din uppväxt?

– Mamma var trygghet, kärlek, omtanke. Hon var rolig och glad när jag var liten, sjöng med mig. Men när mina föräldrar skildes för andra gången blev hon knäckt. Kände sig sviken av livet och blev bitter. Det la sig som ett mörker, som ett bittermoln, över henne.

Du var enda barnet och bodde mest hos din mamma, hur blev det för dig då?

– Jag var elva år och försökte allt jag kunde trösta henne, lyfta henne och göra henne glad. Hon grät varje kväll i min famn under säkert ett år. Jag försökte peppa henne, säga >>du och jag mamma!<< och >>skit i pappa, det finns ju miljarder andra män!<< Men det var svårt. Hon kunde inte släppa det.

Fanns det någon annan under de svåra åren som du kunde prata med?

– Nja, nej, inte när jag var barn. Pappa var på annat håll och inte så himla intresserad. Och vem skulle jag annars prata med om att mamma mådde dåligt? Jag ville nog också skydda mamma för det fanns något skämmigt över att hon mådde dåligt. Det fanns inte på kartan att jag skulle prata med någon annan vuxen.

Var du orolig över att hon faktiskt skulle kunna ta sitt liv?

– Nej, aldrig. Jag kände att hon ändå såg det som sin uppgift att finnas där för mig. Hon uppmuntrade mina intressen, min sång, skolan. Hon skulle inte vika ner sig, hon kände så stort ansvar som mamma.

När du blev vuxen förändrades er nära relation, kan du berätta om det?

– När jag träffade min man upplevde jag att hon såg det som ett hot, att det kom någon mellan henne och mig. Jag tror att hon inte kände sig lika viktig, lika behövd. Hon blev elak och utmanande i våra samtal, var arg och oresonlig. Hon hade också svårt att glädjas åt att få barnbarn, utan anklagade istället mig för att vara en dålig mamma. Jag har tänkt så mycket på hur det kunde gå så här. Hur kunde min egen mamma vilja säga så elaka saker och få mig att må dåligt?

Minns du hur dina tankar gick när du fick beskedet om att hon var död?

– De ringde från hennes jobb när hon inte kom dit på måndag morgon och jag bara visste direkt vad som hänt, eftersom jag missat hennes samtal på Mors dag, dagen innan. Hon hade hotat med att ta sitt liv en gång några månader tidigare under någon av våra kontroverser. Jag sa direkt att jag skulle åka ner och ta med henne till psykolog eller sjukhus. Men det vägrade hon. Då sa jag: >>Då får du aldrig mer säga så, jag blir ju rädd.<< Vilket jag ångrar enormt. Hur kunde jag säga så? När hon äntligen sa något om hur hon mådde?

Du fick ju också svart på vitt på att det skulle vara ditt fel i och med att hon lämnat den där lappen. Hur länge gick du med känslan av att det också var så?

– Hela tiden faktiskt, under 13 år. Först under arbetet med boken kunde jag börja tänka att det kanske inte var mitt fel ändå. Att hon var sjuk. Då fanns det inte mycket jag hade kunnat göra i det läget.

Vad fick dig att till sist börja prata och skriva om det?

– Vi satt vid frukostbordet och min dotter, alldeles förkrossad, berättade om en kompis vars storasyskon tagit livet av sig. >>Hur kan man göra så mot sin familj?<< undrade hon. Lillebror hakade på. Han hade också två kompisar som hade drabbats av självmord i familjen. Då gick det inte längre. Jag kunde inte sitta där och tiga, det var dags att berätta. Och det var så befriande och skönt att äntligen få röja den stora hemligheten.

Vad har öppenheten haft för betydelse?

– Enorm och förlösande. Skitjobbigt förstås och många tårar, och att läsa in boken blev ytterligare en dimension av smärtan. Det var fysiskt jobbigt att säga orden. Men ibland står inte smärtan i vägen för att må bra, ibland är smärtan vägen till att må bra. Att bli hel som människa igen.

Hur ser du på din mamma och hennes handlande i dag?

– Jag har varit så himla arg, ledsen och besviken, men bokskrivandet har hjälpt mig att förstå att mamma måste varit sjuk. Det känns som att ha fått komma ut på andra sidan.

Till sist, vad tänker du är viktigt att få med sig som närstående till någon som tagit sitt liv?

– Det är inte ditt fel. Jag om någon vet att man kan känna skuld men jag lovar: dessa skuldkänslor leder ingen vart. Försök att minnas det fina med människan du förlorat, och försök bli en ännu lite bättre medmänniska. Det kan vi vara varje dag. Bli ännu bättre på att se människor omkring oss. Hylla, peppa, så vi står bättre rustade när krisen kommer. Och lyssna när allt är skit. Dina ord kan rädda liv. Vi måste bara öva oss på att använda dem.

En intervju av Lolo Westerman.