Ge en gåva

Vem ser när jag behöver hjälp?

Häromdagen var det 2 1/2 år sedan min man dog. Vi hade varit ett par i nästan 50 år. Så oerhört ensamt det blev. Dessutom har vi inga barn. Det första året var förstås värst, men fortfarande upplever jag ibland ett oändligt mörker och gråter mig till sömns.

Jag har några vänner som jag umgås med. Men jag tror inte de förstår min ensamhet. De tycker att jag är ”duktig”, som är aktiv i många sammanhang. Det känns att de tycker det har gått lång tid sedan min man dog och jag vill inte ”älta” mina bekymmer. Några av dem lever i par, några är änkor som jag, men jag är ensam om att inte ha några barn. När jag hör dem prata om barn och barnbarn, så är det inte först och främst deras umgänge jag saknar, utan mer detta att någon hjälper till med praktiska saker och ”håller koll” på att allt står rätt till. Jag har inga syskon, bara några kusiner, som bor långt iväg. Min man har stor släkt, men jag vill inte vara beroende av dem.

Om jag behöver hjälp, kan jag förstås anlita någon, om jag förstår vart jag ska vända mig. Men tänk den dagen, då jag inte inser att jag behöver hjälp. Vem upptäcker det? Om jag inte syns eller hör av mig på ett par dagar, så reagerar i bästa fall min granne.

Jag har funderat på att be någon vara min ”kontaktperson”, men mina vänner är inte tillräckligt nära vänner för att jag ska våga fråga.

Hur ska jag kunna acceptera ensamheten och känna trygghet inför framtiden?

Jag är 73 år.

 

Ingrid

 

Det här är en personlig berättelse från Minds upprop om ensamhet. 

Relaterat innehåll

flicka i silhuett mot fönster, svartvitt
Ellen Nilsess blogg

Ella Friman: ”Att prata om ensamhet är livsviktigt”

I veckan har vi på Mind Unga haft ensamhet som tema på sociala medier. I...

Stina Lodén, redaktör och skrivpedagog, sitter med laptop, kakor, blommor och anteckningsböcker i ett soligt rum.
KrönikorEnsamhet

Jag är inte ensamrädd längre

När jag var liten var jag inte mörkrädd. Jag var ensamrädd. Så skriver Stina Lodén,...

upp och nervänd kaffekopp på ett bord vid fönster
Egna ordEnsamhet

Min första och andra ensamhet

Du försvann från mig. Först sakta, sedan helt. Och våra vänner försvann, det fanns ingen...

Hitta mer innehåll om: