Ge en gåva

Om att alltid vara offret

Lite här och var går det att läsa om att vi – personer med psykisk ohälsa drabbas allra hårdast av coronaviruset. Jag skulle vilja bena lite i det påståendet. För det första drabbas vi såklart inte hårdast av själva viruset, det har såklart med andra saker att göra hur sjuk man blir. För det andra tycker jag att bara du själv får avgöra om du är offer eller inte. Jag skriver här bara utifrån mig själv. Vill man vara ett offer går det hur bra som helst. Bara du bestämmer. Det skaver lika mycket i mig att bli kallad offer som när folk säger ”Du är inget offer”. Det är en känsla, och därför måste man själv få välja.

Nu skulle jag ändå vilja nyansera lite. Fundera lite till kring vad det menas med att personer med till exempel psykisk ohälsa, funktionsnedsättning eller som på andra sätt står utanför samhällets smala fåra för det som får kallas normalt skulle drabbas hårdast.

När det gäller arbetslöshet, svårigheter att ta sig i på arbetsmarknaden, bli tagna på alvar inom vård och omsorg, problem att få igenom sina rättigheter, föra sin talan, ha någon annan som för vår talan osv… DÅ håller jag med – vi drabbas i vanlig ordning oftast hårdast. MEN när det kommer till chocken, oron och ovissheten över framtiden – där skulle jag vilja kalla oss proffs. Veteraner. I alla fall är vi inte mer offer än andra. Det här med oro, ältande, katastroftänk och tvångsmässigt tänkande på saker som sjukdom och död, det har många av oss ägnat åratal åt. Många av oss har även hittat verktyg för att hantera kriser. Få blir chockade. (Självklart förstår jag att det är svårare för den som är deprimerad att navigera i ytterligare oro).

Lidandet är detsamma. Med undantaget att vi inte är ensamma i det längre. Med undantaget att vi har något som är på riktigt att oroa oss för.

När de ringde från sjukhuset för sju år sen mitt i natten för att berätta att min ena dotter kanske inte skulle klara sig i sin lilla kuvös var det den värsta stunden i mitt liv. Men min kropp blev lugn, detta har vi tränat på, sa den och lutade sig tillbaka. För min kropp har alltid avsaknad på kris varit värst. När kriser blir på riktigt, får ord och former blir de också lättare att bära och visa upp för andra.

Jag har också verktyg med mig från tidigare kriser. Så som broderi, filmer med Sandra Bullock och korsord. Jag har aldrig löst så mycket korsord som de månaderna på sjukhus med mina döttrar. Nu har jag återigen högar med korsordstidningar på köksbordet.

Jag kan det här. Jag är inget offer i att hantera kriser. Jag är krisveteran. Känns detta nytt, fråga gärna oss hur vi gör här ute i marginalerna. Jag läste en artikel om vad man gör med barnen på loven när flygen är inställda. Fråga random ensamstående mamma säger jag. Eller hur man klarar av att vara ensam och isolerad i flera veckor. Fråga random långtidssjukskriven, säger jag.

Läs gärna min text för hjärnkoll där jag pratat med andra proffsiga krisveteraner om deras verktyg.

Kanske du har något mer tips?

 

Om Tove
Jag har något så spännande som psykisk (o)hälsa. O:et betyder i mitt fall att jag har bipolär sjukdom och adhd. Vad det innebär ska jag berätta mer om i bloggen. Välkommen att följa min, ibland lite annorlunda, vardag!

2 kommentarer till “Om att alltid vara offret

  1. Polär Marielle

    Hej!
    Har ju missat att du bloggar (igen) och har troligen gjort ganska länge. Jag följde dig intensivt när du bloggade för längesen men detta hade jag ju missat 🙂
    Känner igen mig så mycket i det du skriver <3 Så in i favoriter med denna blogg!
    Kram!

    Svara
    • Taina Adolfsson

      Hej!

      Jag heter Taina Adolfsson och jag tillhör en av de utlandsadopterade, vilket jag har skrivit om i min självbiografi Påtvingat Liv! Jag är av den uppfattningen, att ett offer alltid är ett offer och har aldrig förstått, varför man inte ska få vara det om man nu är det,
      Alla utlandsadopterade barn är offer i min mening! De kan inte protestera, när de ska skickas för adoption till andra länder! De förlorar sitt medborgarskap, sitt språk, sin religion, sina eventuella anhöriga i sitt land m.m.
      Kommer man sedan till en adoptivfamilj, där fadern är pedofil, så är man ett offer i dubbel bemärkelse!
      Pedofilen lider av en emotionell omognad och är oempatisk och förstår inte barnets känslor, när det utsätter det för övergrepp.
      Hen är också emotionellt outvecklad och har fastnat på en 12-årings stadie.
      Barnet som placeras i en sådan familj skadas givetvis själv emotionellt och utvecklar, som i mitt eget fall åtminstone ett självskadebeteende.
      Jag gick till psykologer när jag var ung, men min utveckling mot en mognare person, har jag sedan fått klara ut på egen hand, då jag har insett, att det bara är jag själv, som måste arbeta med mitt störda känsloliv. Jag tycker, att jag har lyckats bra, men ett offer kommer jag att vara för resten av mitt liv.
      För min del har den insikten stärkt mig. Skulle jag ljuga, och säga att jag inte är ett offer och inte vill vara det, så sviker jag mitt inre barn. Jag kommer att dö som ett offer, och det är inget skamfullt. Det skamfulla är att ljuga för i så fall sviken man sig själv!

      Svara

Lämna en kommentar

Din e-postadress kommer inte publiceras.

Relaterat innehåll

Tidningen MindSjälvmordstankar

Livet ska inte behöva vara över för att man gör ett misstag

Proffsboxaren Mikaela Laurén har själv varit nere på botten och vänt. Nu engagerar hon sig...

FaktaKris och krisreaktioner

Kris och krisreaktion

Att gå igenom kriser är normalt och ingår i att vara människa, även om det...

Hitta mer innehåll om: