Ge en gåva

Om att alltid vara offret

Lite här och var går det att läsa om att vi – personer med psykisk ohälsa drabbas allra hårdast av coronaviruset. Jag skulle vilja bena lite i det påståendet. För det första drabbas vi såklart inte hårdast av själva viruset, det har såklart med andra saker att göra hur sjuk man blir. För det andra tycker jag att bara du själv får avgöra om du är offer eller inte. Jag skriver här bara utifrån mig själv. Vill man vara ett offer går det hur bra som helst. Bara du bestämmer. Det skaver lika mycket i mig att bli kallad offer som när folk säger ”Du är inget offer”. Det är en känsla, och därför måste man själv få välja.

Nu skulle jag ändå vilja nyansera lite. Fundera lite till kring vad det menas med att personer med till exempel psykisk ohälsa, funktionsnedsättning eller som på andra sätt står utanför samhällets smala fåra för det som får kallas normalt skulle drabbas hårdast.

När det gäller arbetslöshet, svårigheter att ta sig i på arbetsmarknaden, bli tagna på alvar inom vård och omsorg, problem att få igenom sina rättigheter, föra sin talan, ha någon annan som för vår talan osv… DÅ håller jag med – vi drabbas i vanlig ordning oftast hårdast. MEN när det kommer till chocken, oron och ovissheten över framtiden – där skulle jag vilja kalla oss proffs. Veteraner. I alla fall är vi inte mer offer än andra. Det här med oro, ältande, katastroftänk och tvångsmässigt tänkande på saker som sjukdom och död, det har många av oss ägnat åratal åt. Många av oss har även hittat verktyg för att hantera kriser. Få blir chockade. (Självklart förstår jag att det är svårare för den som är deprimerad att navigera i ytterligare oro).

Lidandet är detsamma. Med undantaget att vi inte är ensamma i det längre. Med undantaget att vi har något som är på riktigt att oroa oss för.

När de ringde från sjukhuset för sju år sen mitt i natten för att berätta att min ena dotter kanske inte skulle klara sig i sin lilla kuvös var det den värsta stunden i mitt liv. Men min kropp blev lugn, detta har vi tränat på, sa den och lutade sig tillbaka. För min kropp har alltid avsaknad på kris varit värst. När kriser blir på riktigt, får ord och former blir de också lättare att bära och visa upp för andra.

Jag har också verktyg med mig från tidigare kriser. Så som broderi, filmer med Sandra Bullock och korsord. Jag har aldrig löst så mycket korsord som de månaderna på sjukhus med mina döttrar. Nu har jag återigen högar med korsordstidningar på köksbordet.

Jag kan det här. Jag är inget offer i att hantera kriser. Jag är krisveteran. Känns detta nytt, fråga gärna oss hur vi gör här ute i marginalerna. Jag läste en artikel om vad man gör med barnen på loven när flygen är inställda. Fråga random ensamstående mamma säger jag. Eller hur man klarar av att vara ensam och isolerad i flera veckor. Fråga random långtidssjukskriven, säger jag.

Läs gärna min text för hjärnkoll där jag pratat med andra proffsiga krisvetraner om deras verktyg.

Kanske du har något mer tips?

 

Om Tove
Jag har något så spännande som psykisk (o)hälsa. O:et betyder i mitt fall att jag har bipolär sjukdom och adhd. Vad det innebär ska jag berätta mer om i bloggen. Välkommen att följa min, ibland lite annorlunda, vardag!

En kommentar till “Om att alltid vara offret

  1. Polär Marielle

    Hej!
    Har ju missat att du bloggar (igen) och har troligen gjort ganska länge. Jag följde dig intensivt när du bloggade för längesen men detta hade jag ju missat 🙂
    Känner igen mig så mycket i det du skriver <3 Så in i favoriter med denna blogg!
    Kram!

    Svara

Lämna en kommentar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *