Alexandra Karpilovski
“Jag har många i min omgivning som är drabbade“
– För mig är det självklart att prata om psykisk ohälsa, säger Alexandra
Karpilovski. Jag umgås med många konstnärer och människor inom andra kreativa yrken, vi har alla erfarenhet av att inte må bra på ett eller annat sätt. Och vi måste prata om hur vi mår. Det är nödvändigt.
Alexandra är en minst sagt mångsidig konstnär. Hon är född i Ukraina, men bosatt i Sverige sedan 1991. Under hennes händer får fantastiska konstverk liv i en rad olika discipliner. Hon rör sig fritt mellan skulptur, performance, text, video, installationer och målning.
Tänker länge, jobbar snabbt
– I skapandeprocessen ritar jag jättemycket. Först går jag och tänker väldigt länge. Sedan blir det massor av skisser. Tills en deadline tvingar mig att göra ut min idé.
När denna intervju sker har Alexandra fortfarande inte bestämt sig för hur hon ska utforma sin tolkning av Minds trasiga julkula.
– Nä, det är tänkandet som tar tid, säger hon. Särskilt när jag ska göra något specifikt, det växer långsamt fram. Själva görandet går fort. När jag väl har bestämt mig.
Nära till oro
Konsten är för Alexandra ett sätt att både framkalla känslor och ta hand om sina egna. Hon beskriver sig som en person som har nära till oro och har i perioder svårt att värja sig från den.
– Samtidigt som jag säger att det är självklart att prata om hur man mår, kan jag också verkligen relatera till de som tycker att det är svårt, säger Alexandra. Jag har varit med om en del jobbiga, nästan depressionsframkallande, grejer historiskt. Jag är förbi det nu. Men det var väldigt tufft och kom till slut till en punkt där jag var tvungen att fatta beslutet att min egen hälsa går före än att fortsätta vara i den här situationen.
Svårt att prata om det jobbiga
Som tur var har jag vänner omkring mig. Men jag minns hur långt inne det satt att dela med mig då. När det verkligen var jobbigt på riktigt. Det var inget svårt beslut att vara med och stödja Mind med ett verk till det trasiga lotteriet.
– Mind gör ett fantastiskt arbete, säger Alexandra. Att det alltid finns någon att kontakta när man känner sig ensam. Någon som lyssnar. Någon som kan stödja och guida en ur sitt mörker. Jag hoppas att den som vinner mitt verk ska bli glad av det. Sätta upp det på en fin plats och när de tittar på det så ska det väcka ro, trygghet, glädje och igenkänning.
